[210302] 1981 läste jag Per Odenstens hyllade debutroman Gheel, sedan har jag av någon anledning inte läst något mer av honom förrän häromåret när jag fick tag i Människoätarens skugga (2015), även den mycket bra. Och nu har jag precis läst hans senaste, Glossarium, som kom förra året.
Efter ”Katastrofen” är ingenting sig likt för den trettiosexåriga mamman och läraren Ina, skild sedan några år från dotterns far. Inte mycket av hennes minnen finns kvar, och orden de så viktiga existerar knappt alls. Världen och tillvaron har skakats i sina grundvalar, inte mycket finns att hålla sig i.
Med hjälp av en tålmodig terapeut, och genom mormoderns (i praktiken modern) och dottern Mettes besök börjar en ihärdig kamp att hitta tillbaka till ett fungerande liv, och till orden. Ina skriver i en anteckningsbok ner sådant som dyker upp i den glesa skallen, men det blir sällan något begripligt. Snarare som modern poesi. Vid ett tillfälle skriver hon Det finns ett mellanrum i tiden mellan mina ord och det de betyder.
För att kunna hålla kvar dotterns närvaro, hennes ansikte, röst och doft inleder Ina en slags ordbok, ett glossarium, som är
”… en bok för orden som bara delvis finns. För de halvt bortglömda, de nästan okända, de osäkert ofullgångna, de trevande. Sådana som hoppas att de existerar och kan uttrycka det de vill säga.”
En som däremot har full koll på orden är Per Odensten. På en utsökt känslig och poetisk närmast försiktig prosa berättar han om Ina, om hennes kamp och utveckling och trevande nyrelation med Mette och mormodern/modern.
Per Odensten
Glossarium
Norstedts förlag 2020
