[210225] När vi nu är inne på andra kalenderåret av pandemin kan det vara dags för en analys och lite av personlig eftertanke: Hur har folkhälsomyndigheter, politiker och media hanterat det hela – i första hand i Sverige, men även med internationella utblickar och jämförelser.
Filosofen Jonna Bornemark skriver i sin nya bok: ”Och sedan kom corona. Det var en kris som på ett plötsligt och radikalt sätt förde in helt nya frågor i allas vardag. Sällan har vi sett sådan handlingskraft när hela samhällen stängdes av (om än mer eller mindre)… Frågor om icke-vetande, tillit och omdöme (ställdes) på sin spets. Vad har vi uppenbarligen, trots vår enorma tilltro till data och algoritmernas överlägsenhet, inte kunnat räkna ut? Hade kanske lite omdöme och respekt inför horisonter av icke- vetande, istället för kalkyler och ett snävt fokus på effektivitet, gjort att vi haft kvar våra beredskapslager, så som de hade i Finland?” Hon fortsätter: ”Det nya kan inte redan vara evidensbaserat.” och ”Vi måste handla trots att vi inte vet allt.”
Den 25/1 säger Karin Tegmark Wisell (FHM) i Rapport: ”Vi måste vara säkra på att vi har nytta av att sekvensera alla prov innan vi börjar göra detta, eftersom det kostar så mycket.” (Alltså att ta reda på om ett positivt prov innehåller det muterade brittiska viruset.) Norge kollar alla prov, Sverige går upp från 1% till 10%. Innan vi hunnit skaffa evidens i denna fråga lär den ju vara överspelad för länge sedan!
Försiktighet betyder inte alltid att vänta med att handla – tvärtom! Till exempel hävdade Tegnell vecka 10 att det förelåg ”en måttlig risk” för samhällsspridning i Sverige, medan risken bedömdes som stor redan en vecka senare. Hade det inte varit rimligare att säga: ”Vi vet inte hur stor risk det är för allvarlig samhällsspridning, eftersom detta är ett helt nytt virus, och vi har bara haft möjlighet att göra ytterst få tester. Därför måste vi omedelbart göra allt vi kan.”?
Samtidigt påstods att smittan i huvudsak spreds av personer med symptom, och att barn bidrar i mycket liten utsträckning till smittspridningen. Det förstnämnda har visat sig vara helt felaktigt, och det sistnämnda har också ifrågasatts senare.
Här följer några aspekter på pandemin. De handlar om mycket som kommer att få betydelse i förlängningen av pandemin [Reds anmärkning]
Internationell utblick (26 januari 2021)
Hittills har globalt konstaterats 100 miljoner fall, i Europa drygt 25 miljoner och i Sverige 556.000. Antal avlidna globalt är 2,14 miljoner, i Europa 602.000 och i Sverige 11.200.
Om man i detalj jämför smitta och dödstal per invånare mellan olika länder och världsdelar, är det svårt att komma till någon annan slutsats än att det framstår som omöjligt att finna rimliga förklaringar till alla de enorma skillnaderna. (Se t ex svt.se/ datajournalistik/har-sprider-sig-coronaviruset/) Dessutom finns mycket stora skillnader inom respektive land. Vi vet alldeles för lite om detta virus och om olika folkgruppers eventuella motståndskraft mot smittan.
Till att börja med ska vi inte stirra oss blinda exakt på de rapporterade dödstalen. Dels har olika länder olika sätt att registrera vad som är ett dödsfall med eller på grund av covid-19. Det finns en stor del gränsfall, där detta virus bara varit en av de faktorer som lett till döden för den enskilde patienten. Dels har det kommit uppgifter om rent falska siffror. Till exempel menar vissa bedömare inom Ryssland att landet har haft ungefär tre gånger så många covid-döda som rapporterats. (Siffrorna för rapporterade fall är naturligtvis ännu mer irrelevant att jämföra, eftersom provtagningen varierar i hög grad.)
Man ska inte heller bortse ifrån att rena tillfälligheter (tur/ otur) ibland kan ha spelat avgörande roller på både, lokal, regional och nationsnivå. Det finns ju till massor av exempel på att enskilda personer kommit att smitta en hel sångkör eller ett religiöst möte vid ett enda tillfälle (vilket ger upphov till s k klusterspridning). För att inte tala om effekterna av after-ski i Ischgl, Österrike! När sådana smittkedjor startat kan de ge stora utslag redan efter ett par veckor, en skillnad som sedan håller i sig även med likartade R-tal i fortsättningen.
Det finns dock två faktorer som med säkerhet i hög grad påverkar möjligheten att hålla smittspridningen nere: Hur glest människor bor och hur mycket internationellt flyg som kommer in till landet. Som typexempel kan Mongoliet tjäna. Det är världens mest glesbefolkade land och med en – i jämförelse med industriländer och turistländer – försumbar flygtrafik. Mongoliet har haft två (2) avlidna av en befolkning på 3,2 miljoner.
Vid min genomgång av antalet avlidna per capita bland de 180 stater som redovisas i statistiken syns ytterligare två faktorer tydligt: 1) Öar och ögrupper klarar sig väsentligt bättre, vilket känns ganska självklart. Nya Zeeland är det tydligaste exemplet (plats 166 av 180), 2) Små stater klarar sig bättre än stora, vilket tyder på att möjligheter att stänga gränser, och begränsat resande överlag spelar roll.
En annan intressant iakttagelse är att inom EU (samt Island, Norge, Schweiz och Storbritannien) hamnar samtliga nio länder med kvinnliga regeringschefer på den halva som klarat sig bäst! Vad som är hönan och ägget går dock inte att avgöra. Är dessa samhällen kanske mera öppna och flexibla och har därför både kvinnor i ledningen och en lite mer framgångsrik pandemipolitik?
Att säsongsvariationer finns syns på att södra Sydamerika samt Australien och Sydafrika hade sin kraftigaste spridning under den svenska sommaren, medan Europa och även USA har fått en andra våg nu under vår vinter. (Sydafrika har visserligen också en ökning igen, men detta hänger antagligen samman med den nya mer smittsamma virusstammen där nere.)
Därutöver finns säkert hundratals andra faktorer av betydelse, men knappast någon enskild avgörande. Jag har inte ens sett något seriöst försök till förklaring, däremot olika spekulationer: Lock down? För att ha avgörande effekt måste den sättas in innan samhällsspridning redan skett, kombineras med massiv provtagning och smittspårning, samt i stort sett stängda gränser. Storbritannien, Frankrike, Italien och Spanien har försökt utan att lyckats – även om det självklart skulle sett ännu mycket sämre ut utan några åtgärder alls. Det har krävts alldeles för många undantag för att samhället ändå ska fungera.
Det enda område som, vad jag vet, tillämpat total nedstängning är Wuhan i Kina. Med en totalitär stat, militär uppbackning och en befolkning som är van att lyda order kan det tydligen fungera – dock bara i en stad, inte hela landet. Det krävdes med säkerhet ett omfattande materiellt stöd från omkringliggande regioner, något som ett europeiskt land som försökt sig på samma sak aldrig skulle kunnat räkna med.
- Andel äldre i befolkningen spelar naturligtvis roll, men mellan olika europeiska länder endast en marginell sådan eftersom skillnaderna är så små. Däremot kan det ha betydelse i till exempel västafrikanska stater, där majoriteten av befolkningen är under 30 år. I Ghana t ex har 358 avlidit av 58 000 fall (1/163), i Sverige har 1/50 av de konstaterat smittade avlidit – drygt tre gånger så många alltså. Men av hela skillnaden i dödstal mellan Ghana (12 döda /miljon) och Sverige (1100 döda /miljon) är detta ändå bara en liten bråkdel.
- De första månaderna efter utbrottet i Kina handlade det självklart om var smittkällan fanns, men nu efter ett år är detta irrelevant.
- Om smittan tagit sig in i äldreboenden eller inte. Fel! Norge har en tiondel så många döda / invånare som Sverige, men landets andel på äldreboenden är högre (61%) än i Sverige.
Bör samma metoder användas i fattiga länder? Självklart inte! Dels spelar covid-19 inte samma relativa roll bland farliga sjukdomar i dess länder. Globalt avlider ca 1,5 miljoner per år av TBC, som också är en smittsam infektionssjukdom, mest i Asien och Afrika, medan antalet döda i covid-19 i Afrika hittills är 88.000.
Sjukvårdssystemet har (med ett understatement) bristande resurser, och koncentreras dessa mot covid-19 kan det göra mer skada än nytta. Mödravård, förlossningsvård och vaccinationsprogram blir lidande. Även så kallade medelinkomstländer kan ha sådana problem: Till exempel har sjukvården i Manaus, Brasilien, helt kollapsat. Det finns inte ens syrgas att ge.
Dessutom: Även där det finns (privata) sjukvårdsresurser har vanliga medborgare oftast inte på långa vägar råd att anlita dessa. Jag läste just om ett fall i Mexico där de anhöriga krävdes på 60.000 dollar för att deras pappa skulle få vård! Han avled. Dels kan ett utegångsförbud (som i Kenya) resultera i att människor som hindras arbeta riskerar att svälta ihjäl istället för att drabbas av covid-19.
Så var smittan omöjlig att stoppa? Flera länder som infört totala ”lock downs” haft ännu större smittspridning än Sverige. Men det finns också positiva exempel: Norge ligger närmast till hands att jämföra med, med en tiondel så många avlidna / invånare som Sverige. Men bland de europeiska länderna är det faktiskt inte Sverige som sticker ut (ligger nu på plats 13 eller 14), utan Norge och Finland, som ju klarat sig extremt bra, långt bättre än övriga. Förhoppningsvis får vi så småningom en heltäckande förklaring till detta.
Men Nya Zeeland spelar i en helt annan division: Med totalt 25 avlidna är dödstalet/ invånare 220 gånger högre i Sverige. Efter en lång (några månader) och närmast total nedstängning av samhället är myndigheterna nu så pass säkra på att viruset är borta så att alla restriktioner tagits bort. Men med ett viktigt undantag: alla som kommer in i landet sätts i två veckors obligatorisk karantän – att stoppa vid källan enda möjligheten. Observera att deras nedstängning startade innan det fanns någon omfattande samhällsspridning. Men som sagt: Nya Zeeland är en ögrupp.
Corona i media och samhällsdebatt
Den svenska samhällsdebatten klarar oftast bara av att ta tag i en eller två frågor åt gången. Under 2020 var det corona och det amerikanska valet (och Trump i synnerhet) som gällde. Dessutom saknas oftast bredare perspektiv. Det är nästan bara vad som händer i Sverige (eller USA) och den innevarande veckan eller månaden som tas upp. Och vad gäller corona fokuserades oproportionerligt mycket på just dödssiffrorna.
Göran Greider sammanfattar: ”Det kommer att ta många år innan de sammanlagda effekterna på folkhälsan av olika restriktioner och nedstängningar går att urskilja klarare.” Samtidigt vill han att vi inte ska peka ut syndabockar, som han menar att särskilt DN och SvD har gjort. Istället för han fram systemfelen i offentliga sektorn och klassaspekten av vilka som drabbas. Och han saknar en debatt om varför pandemier uppkommer: Hur vår civilisation förstör balansen i naturen och bygger upp djurfabriker.
Maj Wechselmann har gjort en film om den svenska coronastrategin: ”The swedish way”. Jag har visserligen inte sett den (ännu), men av recensionerna framgår tydligt att hon gör i princip samma analys som jag gjort i denna text av det svenska misslyckandet. Jag vill visserligen inte heller peka ut syndabockar, men jag tycker det finns en aspekt av systemfelet i Sverige som Greider inte tar upp:
”Att ett lands strategi bestäms av tjänstemän som vi inte kan rösta bort i val är skrämmande exempel på hur lite demokrati Sverige har när det är kris. Och ett exempel på myndigheters makt i Sverige.”
Jag är dock inte säker på om detta är recensentens ordval eller Wechselmanns eget – men att slutsatsen kan dras när man sett filmen framgår tydligt. Ytterligare en passus ur recensionen: ”Riktigt hemskt är det att skyddsutrustning bränts upp i Sverige mitt under pandemin med myndigheternas goda minne och att ett fältsjukhus byggdes i Älvsjö men aldrig användes.”
År 2020 avled preliminärt 97.500. Åren 2015 – 2019 låg antalet avlidna på i snitt 91.000 Ökningen är alltså 6.500 (ca 7%). Under samma period har antal personer äldre än 80 år ökat kraftigt, den grupp som är kraftigt överrepresenterad (70%) bland de avlidna. Men det är vanskligt att bedöma överdödlighet på grundval av ett enstaka år: Just 2019 avled ovanligt få, 88 700 (pga ett milt influensa-år). Man kan alltså tänka sig att ovanligt många äldre och sköra överlevde årsskiftet, men sedan inte klarade covid-19-pandemin.
Varför har rapporteringen av antalet avlidna med covid-19 då fått dessa proportioner, med dagliga presskonferenser under våren och sifferrapportering i vart och vartannat nyhetsprogram i radio och tv? Professor Johnny Ludvigsson, Linköping har skrivit ett i vissa delar tänkvärt debattinlägg i frågan (5), där han bl a pekar på att av alla som avled med covid-19 utanför sjukhus under våren så var det endast 15% där viruset var den huvudsakliga dödsorsaken.
Jämför med hur mycket utrymme t ex självmord får i samhällsdebatten! Eller det stora antalet som dör av luftföroreningar. I Europa leder dessa till en för tidig död för 400.000 personer varje år. Covid-19 har visserligen krävt fler offer i Europa – hittills 600.000 – men detta är just 2020. Eller begrunda detta: ”I Kina hade [under våren] ca 4.600 personer dött av covid-19. Samtidigt finns det beräkningar som visar att snålt räknat 51.400 vuxna och 1.400 barn i Kina inte dött eftersom de miljöförorenande utsläppen minskat på grund av åtgärderna mot corona.” (6)
Men sedan är Ludvigsson ”ute och cyklar”: Han räknar på statistiskt antal återstående levnadsår, och menar att det är värre om ungdomar dör (med Estoniaolyckan som exempel). Men man kan inte bara titta på statistiken (samhällsnivån). På individnivå är det naturligtvis lika viktigt att försöka förhindra att din gamla mor eller farfar avlider.
Jag tror att fokuseringen på dödssiffror framför allt handlar om följande två saker:
- smittorädslan: Det är skrämmande att bli sjuk av något som inte syns och kan överföras utan att man vet om det. Det kan drabba vem som helst, när som helst. Det kan visserligen en trafikolycka också, men det är uppenbarligen ingenting människor dagligen går omkring och är rädda för.
- belastningen på sjukvården, särskilt intensivvården, jämfört med andra sjukdomar. Covid-19 har under en stor del av året upptagit mer än hälften av (de utökade) IVA-platserna, och personalen har slitit ut sig till nära bristningsgränsen (eller ibland över).
Observera att jag inte ifrågasätter rapportering om åtgärder för att bekämpa pandemin, utan endast fixeringen vid dödstalen dag för dag, som jag menar riskerar leda till att många mått ännu sämre än nödvändigt under det här året (troligen oftast samma personer som är mest noga med att följa uppmaningarna från FHM): Det går knappt att sätta på radion eller tv:n utan att det handlar om corona, och det kan leda till avtrubbning så att man till slut inte lyssnar på det viktiga heller.
Under våren fördes en debatt om varför utomeuropeiska invandrare och de som bor i så kallade utanförskapsområden (typ Tensta, Angered, Rosengård) var kraftigt överrepresenterade bland de avlidna (särskilt inledningsvis). Borgerliga media och politiker (t ex Ebba Busch, kd) skyllde på kulturskillnader och oförmåga att ta till sig information. Kränkande! I själva verket berodde det rimligtvis på att de i högre grad arbetade i yrken som inte kunde utföras hemifrån och innebar stor kontakt med andra människor, var hänvisade till kollektivtrafiken (som särskilt inledningsvis var överfull under rusningstid). Om de dessutom bor trångt gör det inte situationen bättre. Det är likadant i USA: enligt en studie av forskningslabbet APM löper den svarta befolkningen nästan tre gånger högre risk att dö i sviterna av covid-19 som den vita befolkningen.
Den 27 januari hade Aktuellt en debatt mellan epidemiologen Anton Lager och barnpsykiatern Sven Román. Det handlade om ifall det var försvarbart att införa distansundervisning eller inte. Román menade att det ger alldeles för allvarliga psykologiska konsekvenser för många av eleverna. Lager håller med, men menar att vi måste se alla restriktioner som en helhet och utan dem skulle vi få 50.000 döda i pandemin.
R: Nej, överdrivet! Bara 0,2% dör i snitt, som en lite svårare influensa.
L: Fel, med Sveriges ålderssammansättning skulle 0,7% dö.
R: Då måste vi fokusera mycket mer på att skydda just de äldre.
Det sista kan man ju hålla med om, men hur skulle det ha gått till, utifrån det läge vi befann oss i? Men låt oss titta på siffrorna: Lager har utgått från att 70% måste drabbas innan vi når flockimmunitet, dvs drygt 7 miljoner svenskar, vilket ger 50 000 döda om inget hade gjorts alls. Med Románs kvot skulle det bli 14 000 döda. Men vi är redan uppe i 11 500. I så fall menar han att restriktionerna i stort sett inte gjort någon nytta alls! Hur troligt är det?
Till sist: Med alla dessa samhällsåtgärder och all uppmärksamhet i media – hur kan 4.000–6000 nya personer fortfarande smittas dagligen i Sverige? Det sägs ju att vi har så hög tillit till myndigheter, och att detta motiverar vår frånvaro av förbud.
Ekonomiska konsekvenser
När en allvarlig samhällskris inträffar drabbas regelmässigt de svagaste och fattigaste värst. Den aktuella pandemin utgör inget undantag.
”Världens dollarmiljardärer hade i december i fjol tillsammans en förmögenhet på 11,95 biljoner dollar, lika mycket som G20-regeringarnas totala återhämtningskostnader för covid-19. Samtidigt har över 200 miljoner människor hamnat i fattigdom på grund av pandemins ekonomiska effekter.”
Det skriver biståndsorganisationen Oxfam i sin rapport The inequality virus, som just släppts i samband med Världsekonomiskt forum i Davos (fast digitalt den här gången).
”Ojämlikheten ökar mer än man någonsin tidigare uppmätt. Den stora klyftan mellan rika och fattiga visar sig nu vara lika dödlig som viruset”, säger Johan Pettersson, generalsekreterare på Oxfam Sverige.
”4.800 miljarder kronor, så mycket har den totala förmögenheten för världens tio rikaste personer ökat sedan pandemin började. Det här skulle, berättar Oxfam, räcka till att vaccinera varje vuxen på jorden, samt till att ersätta den inkomst som världens fattigaste förlorade i fjol.” (citerat från Dagens ETC 27 jan)
I Sverige har regering och riksdag satsat hundratals extra miljarder för att begränsa pandemins ekonomiska verkningar. Dock utan att försäkra sig om att pengarna gick till dem som verkligen behövde stöd:
Sandvik, t ex, fick i våras 300 miljoner i permitteringsstödstöd. Samtidigt har de nu i januari delat ut 8 miljarder till aktieägarna!
AB Volvo fick en dryg miljard i Sverige (plus ännu mer från bl a Frankrike). Nu har man beslutat om en rekordutdelning på 30 (trettio) miljarder kronor!
Däremot har SKF och Electrolux betalat tillbaka sitt stöd.
De som inte betalat tillbaka anklagas nu från olika politiska håll för dålig moral, men kritik bör också riktas mot regeringen för slarv/naivitet, när man inte tar med klausuler om återbetalningskrav för de företag som går med vinst.
Flygbolaget SAS, där både svenska och danska staten är delägare, tappade liksom alla andra flygbolag större delen av sin marknad under 2020, och dess framtid är i högsta grad osäker, eftersom agendan för att rädda klimatet kräver att flygandet minskar drastiskt. Ändå räddas de tillfälligt genom 11 miljarder av skattepengar, medan de privata ägarna (Wallenberg) bara lade in 250 miljoner.
Det finns ännu inga siffror klara för hela 2020 för hur hårt pandemin slagit mot världsekonomin, men för EU (som hör till de värst drabbade regionerna) sjönk BNP under kvartal 2 med 11% och för kvartal 1 – 3 sammantaget minus 4,4%. för Sverige är motsvarande siffror –8% och (måttliga) –3,2%. De hundratals statliga miljarderna har säkert dämpat fallet. För t.ex Storbritannien har pandemin slagit betydligt värre (lock down och högre dödstal/inv.): Minus 19,8% och minus 9,7%. (Jämför med finanskrisen 2008 – 2009 då det globala BNP-tappet endast blev 1,7%.) Samtidigt har börserna och hela finanssektorn haft lysande tider!
Men krisen har slagit extremt ojämnt: Inom flygbranschen, resebranschen, hotell- och restaurang, taxi, delar av handeln och nästan hela kultursektorn har tappet ofta legat på 70 – 90%. Det rör sig ofta om små eller medelstora företag, och här har det statliga stödet har inte på långa vägar räckt till, och ovissheten om framtiden gör planering omöjlig. 90 miljarder anslogs till permitteringsstöd, men av detta har hittills bara 32 miljarder betalats ut. Av omställningsstödets 30 anslagna miljarder har 5,7 miljarder betalats ut. Eftersläpningen är drygt två månader.
Försäljningen av resor över nätet sjönk med 78% från 144 till 31,4 miljarder. (Jag blev minst sagt förvånad – så 2019 lade varje svensk i snitt över 14.000 kronor på resor! I och för sig ingår väl affärsresor.)
Under 2020 försattes 6.500 företag, med sammanlagt 20.000 anställda, i konkurs. Jämfört med 2019 steg antalet konkurser under början av coronakrisen för att sedan åter närma sig 2019 års nivå. (I april var siffrorna de högsta på 20 år.) Totalt sett ökade inte konkurserna, men hotell- och restaurang drabbades mycket hårt.
Tendensen att e-handeln ökar på den fysiska handelns bekostnad har förstärkts, en förändring som kan bli bestående. Detta utgör på sikt ett hot mot både småbutiker och gallerior. Om även praktiken att hålla möten och föreläsningar digitalt via zoom och liknande fortsätter, bör detta få konsekvenser för både resandet och för hotell och konferensanläggningar. Några hotellbyggen har redan lagts på is.
Den svenska arbetslösheten har enligt AF ökat med 87.000 till 451.000 personer. Största delen av ökningen består av ungdomar som var sysselsatta inom handel och hotell / restaurang. Men dessa finns inte alltid med i ovanstående siffror, eftersom antalet inskrivna vid högskolor och universitet nu i januari var 50.000 fler än för ett år sedan. Många börjar plugga istället, vilket inte behöver vara något fel.
Enligt en enkät av Hyresgästföreningen uppger fyra av tio hushåll att deras privatekonomi försämrats sedan corona. Antalet vräkningar har visserligen minskat, men inte upphört. Samtidigt bör de mer välbeställda ha fått mer pengar över, när de inte kunnat resa eller besöka uteställen eller kulturevenemang alls i samma utsträckning.
En fråga man kan ställa sig är ifall hårda åtgärder på kort sikt alltid måste kosta mer ekonomiskt på lång sikt? Representanter för näringslivet var tidigt ute och argumenterade mot alla restriktioner som på något sätt inskränkte företagens handlingsutrymme. Men kanske en hård initial nedstängning kunde ha lett till ett mildare förlopp och snabbare återhämtning? Vi kan åter titta på Nya Zeeland: Under kvartal 2-20 sjönk BNP visserligen med 23% jämfört med kv 4-19. Men redan kv 3-20 var landet tillbaka på samma nivå som kv 4-19. Och då utan de långsiktiga kostnaderna av avlidna och långtidssjuka, för att inte tala om den rent humanitära vinsten.
Sociala konsekvenser
Den ökade andel tid både familjer och skolelever tillbringat i hemmet har fört med sig direkta allvarliga konsekvenser: Ökat våld i nära relationer, enligt både Brå (Brottsförebyggande rådet) samt Unizon och Roks (två kvinnojoursorganisationer). Anmälningarna om våld mot kvinnor har ökat med fem procent, medan våldtäkter och sexuella ofredanden mot barn ökat dramatiskt med 16 procent! Utsattheten ökar när arbete respektive skola faller bort. Det finns ingen skyddad zon!
Vi är samhällsvarelser. Isolering och ensamhet leder i längden till psykisk ohälsa. Allra sämst har ungdomar under 30 år och personer med tidigare noterad psykisk ohälsa mått. Försäljningen av puzzel har exploderat. Det går att puzzla ensam, men det är inte samma sak…
Vissa yrkesgrupper, som skådespelare och andra teaterarbetare, har i praktiken fått yrkesförbud. Musikartister har arbetat fram nytt material eller gjort digitala spelningar. Vissa som inte varit lika etablerade har tvingats söka annat arbete (vilket inte varit lätt utan annan yrkesutbildning). Ju längre pandemin pågår desto mera kommer säkert hela branschen att påverkas långsiktigt. Detsamma gäller för alla som haft fritidsaktiviteter som tvingats pausa. Hur ska vi få tillbaka alla ungdomar till sport som legat nere?
De äldre (och övriga på särskilda boenden) som inte fått ta emot besök av sina anhöriga ens när de insjuknat måste självklart ha lidit enormt. Allra värst de som på grund av till exempel demens inte förstått varför. Och vi alla, åtminstone vi som inte har någon livskamrat att krama har i hög grad påverkats av bristen på kroppskontakt.
Politiska konsekvenser
I någorlunda demokratiska stater har naturligtvis regimernas relativa framgång i kampen mot viruset betydelse för opinionsutvecklingen. Men i Sverige rådde under större delen av våren ett slags borgfred, oppositionen ville inte eller vågade inte sticka ut hakan och kritisera regeringen (i någon högre grad) mitt under pågående pandemi. Frågan är om inte detta bidrog till att de misstag som gjordes inte rättades till så snabbt som det hade varit möjligt. Först under hösten började kritiken komma, men då ofta gällande problem som man själv varit med och skapat under årtionden – såsom de gigantiska bristerna inom äldreomsorgen.
Andra mer auktoritära stater (i Europa t ex Polen och Ungern) har istället använt pandemin som en förevändning för att driva igenom antidemokratiska reformer, eller förbjuda alla former av opinionsyttringar. Tanzanias auktoritära regim har gått en annan väg: Total förnekelse! De har för länge sedan slutat rapportera sina covid-19 siffror och vägrar beställa vaccin!
Politiska grupperingar på högerkanten (t ex i USA) har samtidigt spridit konspirationsteorier om att covid-19 inte existerar, det är bara ett sätt för statsmakten att försöka hålla ”folket” på mattan. Och så mobiliserar de till våldsamma demonstrationer genom att vädja till de många som faktiskt drabbas mycket hårt av nedstängningarna. Ännu värre är när de uppmanar till vaccinvägran: ”Vaccinet kan vara förgiftat. Bill Gates vill döda större delen av alla människor för att klara klimathotet.” (På så vis kombinerar de två populära konspirationsteorier.)
På grund av förbudet att samlas har i stort sett alla demonstrationer och protestyttringar stoppats även i ”demokratiska” länder. Själv har jag sedan starten tillbringat varje fredag på Gustav Adolfs torg i Göteborg för klimatet, men när gränsen sänktes till åtta personer tvingades även vi ge upp.
Men de stora samhällsförändringar som pandemiåret medfört visar samtidigt att det går att genomföra även progressiva reformer. Vi medborgare är anpassningsbara, villiga att offra oss för vad vi uppfattar som goda ändamål, och regeringar har tillgång till tidigare oanvända verktyg, för att till exempel bekämpa ojämlikhet, utöka demokratin och genomföra den gröna omställningen. Om vi kräver detta gemensamt.
Göteborg 4 februari 2021 Göran Dahlman
(Texten är sammanställd mellan 17 januari och 4 februari)
/Detta är en kortare version av den ursprungliga texten./ Reds anm.
