[210225] Era två spetsfundiga teatervetare är tillbaka! Denna gång höjer vi våra monoklar mot den stora finalen i den händelserika trilogin på Kapitolium. Vi synar den exempellösa andra riksrätten av den amerikanske f.d. presidenten Donald J. Trump.
Från den 9:e till den 13:e februari anno 2021 valde världens TV-stationer att sända vad som tydligen var en tävling i teatersport, om än en osedvanligt formell sådan. Ett udda val av genre kan man tycka, men inte märkligare än de två föregående spektaklen som vi recenserat: Attacken på Kapitolium – en gerillaliknande musikal, och Presidentinstallationen – som förkovrade sig i det experimentella.
Som i de flesta teatersportevenemang fanns det två lag: ett rött och ett blått. Förvirrande nog var båda lagen iklädda kostym och slips istället för t-shirts. Slipsarnas färger identifierade inte lagen. Snarare än korta snabba improvisationer utförde spelarna långa monologer och multimediapresentationer och berättelserna var mer tragiska än komiska. Detta i hopp om att vinna över en publik som redan lojalt bestämt var de skulle lägga sina röster. Till andra ovanligheter hörde även publikens och spelarnas ordningsamma nykterhet. Det antar vi åtminstone. Hur spiknyktra en del av skådespelarna egentligen var är en annan femma – den frågan återkommer vi till strax.
Eftersom detta var ett fyra dagars långt maraton i teatersportens anda sammanfattar vi omgångarna åt er. Varje runda tog en herrans tid men vi gör vårt bästa att summera i avskalad korthet.
Omgång 1: Blå laget sopar banan med det röda laget. Omgång 2: Blå laget påfåglar sig.
Omgång 3: Båda lagen utmanar varandra med citat från Amerikas grundare. Röda laget toppar med att släppa lös sin blodhund.
Omgång 4: Röda laget hittar till slut sitt tema. Final: Som uppgjort i förväg förlorar alla.
En närmare titt med dubbla monoklar…
Omgång 1: 9 februari
Utan omsvep, kära läsare, första omgången var en ren slakt i arenan. Dessa två lag var lika omatchade som en fight mellan Muhammad Ali och Mitch McConnell. Bortsett från den skadeglädje vi människor kan känna när en mästare lekande lätt gör slarvsylta av en ovärdig motståndare så saknade vi den dramatiska spänning som uppstår när två likvärdiga topnotch-atleter kämpar om guldet på mållinjen. Än fattigare blev spänningen när det röda laget trots allt drog in poäng p.g.a. hemmamatch-fördel.
Den fanns goda skäl för den ojämna laguppställningen. Enligt rykten hoppade hela det röda laget av ett par veckor innan matchen. Den berömde hetlevrade regissören tvingades då… ja, improvisera. Men inte enligt den komiska teaterregeln där man alltid följer upp motspelarens utfall med “Ja, och…” Istället verkade det blivit något i stil med “Nej, aldrig!” Vilket i sin tur inte leder handlingen någonstans. Uppenbarligen var B-laget inte tillgängligt. Inte heller C-laget. Eller D- och E-lagen. Vi är rätt säkra på vad vi såg på estraden var F- laget. Som i “OMG, we are so F***ed!”
Det är också sant att även om det röda laget rankades högre upp i ligan hade Jamie Raskins mästerliga föreställning varit svår att följa, oavsett vem man är! Både hans gripande monolog och skrämmande minidokumentär lade ribban på dryga två meter.
Gracilt demonstrerade Raskin kraften i det personligt sårbara berättandet. Han delade öppenhjärtigt med sig av traumatiska upplevelser från den 6 januari under attacken på Kapitolium. Dagen innan hade han begravt sin tjugofemårige son. Oroliga över sin fars spröda tillstånd följde dottern och svärsonen med honom till jobbet dagen efter jordfästningen. Dock först efter att han försäkrat dem om att det var tryggt och säkert att göra så. Med facit i hand vet vi alla hur just denna dag slutade.
För er som inte fått memot om omgång ett så spelade det blå laget upp ett videokollage med aldrig tidigare sett material från Kuppförsöket på Kapitolium. Trots att vi står för vår ursprungliga åsikt om detta vaudeville-liknande drama, har vi fått några viktiga insikter efter att sett den kuraterade versionen med komplett tidslinje.
För det första, ursprungligen upplevdes uppståndelsen som ett tygellöst, flashmobliknande gerilla-teaterstycke. Det har nu visat sig vara välplanerat och orkestrerat. En strukturerad protestorgie till stöd för den förlorande presidentens missnöje till det senaste
valet som han ansåg bedrägligt/olagligt/stulet. Densamme slog sig för bröstet med en stor lunta obestridliga bevis.
Spoiler alert: några sådana bevis producerades aldrig.
Trots att ingen regissör har klivit fram och utpekat sig själv som upphovsmakare (inte för att vi kan skylla dem för det) var händelsen inspirerad, producerad och administrerad av hjärnan som höll i trådarna till ”stop the steal” rörelsen: mannen bakom ridån, trollkarlen av Udda, f.d. socialamedia-influencern Donald J. Trump.
Raskin fortsatte med sin hjärtskärande historia. Han och dottern blev åtskilda i kaoset och han befann sig således i alla föräldrars värsta mardröm. Ni vet vilken – när ert barn är helt oskyddat och i fara, själv är du utan makt att skydda din älskling mot hotet du själv omedvetet utsatt hen för.
Hack i häl denna kraftfulla katarsiska skildring om sann kärlek, förlust och terror, kastades det röda lagets första artist in i arenan. Bruce Castor finner sig själv blottad i varje skådespelares värsta mardröm. Ni vet vilken! Du har fått en stor roll i en uppsättning men du har ingen aning om vilken pjäs det är eller vilken roll du ska spela, du har varken repeterat, kan någon av dina repliker eller hittar manuset. Du har alltså ingen aning om vad som krävs av dig men upp på scen måste du omgående för att möta dina väntande motskådespelare och publiken.
Hans 49-minuters osammanhängande inkonsekventa monolog började med ett skamligt lismande fjäsk till sina motståndare. När han till slut rundade av med att kalla dem för ”extraordinära människor” förstod vi att med detta tal går Castor till hävderna som historiens störste falskläppade smickrare sedan den Elisabetanska eran. Bakom slöjan av beröm och patriotism lyckades vi inte utläsa något märkbart tema, syfte eller mening.
Som TV-profilen Anderson Cooper uttryckte det: ”Jag har hört berusade bröllopstal som varit mer sammanhängande.”
Till och med lojala fans var öppet kritiska:
”Jag hade svårt att hänga med och förstå vart han var på väg…” – Sen. Lisa Murkowski; ”Han bara babblade och babblade och babblade…” – Sen. John Cornyn;
”Jag trodde jag visste var han var på väg, men jag hade faktiskt ingen aning.” – Sen. Lindsey Graham;
”Jag tycker nog inte de var speciellt effektiva.” – Sen. Ted Cruz;
“Jag kan tillräckligt för att förstå att detta var riktigt dåligt.” – Sen. Richard Burr.
Även om hans lagspelare levererade sina repliker på ett mycket mer logiskt och samlat sätt spelade David Schoen istället en missnöjd och argt klandrande fadersfigur. Denna rolltolkning var inte så lyckad som han hoppats. Faktum är att den mest minnesvärda delen av hans framträdande var det spännande sättet han med ena handen tog tag i sin skalle och med den andra ett krampaktigt tag om vattenflaskan varje gång han skulle hälla i sig en klunk.
Detta var helt klart en seger för det blå laget, trots hemmafavoriternas förspända läge. Vi fick aldrig en klar bild om huruvida domarnas jäv var sprungen ur ren lojalitet eller rädsla för regissör Uddas förtäckta hot och straff.
Med det sagt, vill vi för ett ögonblick leka med tanken att röda lagets magplask var en avsiktligt självuppoffring för den goda sakens skull. Är det möjligt att efter en lång och lukrativ karriär med att försvara ökända filurer som Jeffrey Epstein och att ha vägrat jaga efter gullegrisar som sexförbrytaren Bill Cosby, hade de en liten samvetskris och insåg att detta var deras kollektiva third strike…?
”O se, Herrens ängel kom över dem, och Herrens härlighet strålade och de blev rädda. Ängeln sade till dem: ‘Räds ej utan följ Herrens ord. Fördärva med lort till den yttersta grad så att rättvisa kan råda. Om icke, må ni slås ned av Herrens hand.’”
Näh. De suger nog lika mycket på sitt jobb som deras chef på att anställa, men han är en sate på att avskeda.
Omgång 2: 10 februari
Under dag två förkroppsligade det blå laget ordet svassa. Första omgångens segerskräll var påtaglig i luften, som lukten av mjukmedel när lakan slås skrynkelfria, eller för all del, likt den statiska elektricitet efter man vikt en hel korg nytvättade strumpor. De utnyttjade tillfället till fullo att kråma och pråla, utsmyckade i rysch och pysch. Det var uppenbart att de inspirerats av vissa HBO-, och Netflix-kassakor. Ni vet, de med passande titlar som ”How to Get Away with Murder” and ”The Good Fight.”
Självklart ville de njuta en stund av segern. De var väl medvetna om att den skulle vara mycket kortvarig. Emellertid misstänker vi att en lika stor anledning till detta åbäkande var att helt enkelt håna det röda lagets orangutang-tonade regissör. Det ryktades från säkra källor att kvällen före hade den sistnämnde likt en rasande serietecknad figur sparkat golfbollar och slängt järnklubbor vida omkring. Detta utbrott tillägnades röda lagets huvudaktör, Bruce Castor. Trots att dennes prestation var under all kritik så var det överraskande nog inte just det som Herr direktören var mest missnöjd över. Vanäran var reserverad för mannens val av kostym.
Men hur skulle Castor kunna förutse behovet av en skräddarsydd kavaj snarare än en som var flera storlekar för stor och ett par årtionden föråldrad? När allt kommer omkring så låg han längst ned på rollsättarens lista, anlitad endast en vecka före ridå, mot andra mästerliga tävlanden och med ett omöjligt tema. I en sådan situation – vem har tid för kostymdesign? Det bästa han kunde göra var att sno Richard Geres stil i rollkaraktären Billy Flynn i musikalen Chicago. Allt Castor önskade var att Razzle Dazzle skiten ur publik och domare.
Ärligt talat förväntade vi oss att han skulle få sparken redan efter omgång ett. Det är ju just det hans boss lyckas med allra bäst. Faktum att han alls var kvar i andra rundan var anmärkningsvärt. Det blå laget kände sig så säker på sin strategi att de fortsatte oavkortat med samma recept. De bredde på tjockt, lager efter lager av samma ingredienser, som en jättetallrik nachosupreme: taco chips, ost, kött, oliver och upprepa.
Allmän konsensus var att de blå håvade in även runda två. Förhoppningsvis och enligt traditionell teatersport firade de sin delseger med att sprätta några flaskor Budweiser i logen tillsammans med sin egen regissör, Madame Nancy Pelosi.
Omgång 3: 11 februari
Spelen fortsatte denna dag och höll oss fångna i nästan fem timmar. Bokstavligen. Istället för de vanliga lek-, och spelreglerna där publiken ger förslag på händelser och förutsättningar ofta med hjälp av populärkulturen, verkade detta slag fylld med historiska referenser.
Schoen tycktes ibland rabbla rituella formler. Vid ett tillfälle sågs han tala i tungor och eldigt recitera dikter av den välkände teaterälskaren, Abraham Lincoln. Raskin slog tillbaka
med ett citat från Thomas Paine och inte mindre än två rejäla citat av Voltaire. Allt låter mer sofistikerat och upplevs sannare när det är översatt från franska.
Prestationen var relativt jämn denna runda men vi anser att det röda laget gjorde sig förtjänt av en bonuspoäng. De lyckades med det otänkbara, att förvandla Mike Pence till en sympatisk och mysig, om än stoisk, figur. Ärligt talat fattar vi fortfarande inte hur de lyckades med att så totalt omvända rollerna. Efter fem timmar är vi nu i ett desperat behov av att pudra näsan!
Omgång 4: 12 februari
Efter fyra dagar hittade det röda laget äntligen sitt tema: ”Jag vet att du är det, men vad är jag?” Griniga och missnöjda över den korta förberedelsetiden inför tävlingen, förlitade de sig på två klassiska improvisationstekniker: upprepning och patos. Dessa kombinerades i färgstarka attacker på det blå laget. Ett av vapnen var ett par videopresentationer. När man inte gnällde över brist på tid så användes tiden åt att spela dessa igen och igen och igen. Var detta en form av protest?
De drog det komiska till sin spets genom att i den första videon visa massor av superkorta videosnuttar av berömda demokrater: politiker, mediaprofiler och andra kändisar. Dessa sågs alla upprepa endast ett och samma ord om och om igen:
”Fight!”
Denna upprepade användning av redan repetitivt material påminde om det ökända experimentet i extrem komisk upprepning: Kristen Shaal is a Horse.
Så här fungerar det. Komikern gör en intetsägande akt på några sekunder och upprepar den sedan. Från början har det en önskad effekt men efter några upprepningar blir det tråkigt och irriterande. Sedan träffas publiken av en andra våg och vrålar av skratt. Efter en stund av samma sak blir det olidligt. Då kommer en ny våg av energi och gapskratten haglar. Och så fortsätter det. Igen och igen. Till slut så får man en känsla av att vilja strypa den s.k komikern. Sedan, nästan oförklarligt, blir det helt plötsligt roligt igen. Man finner sig hopvikt av skratt, kippande efter luft och med drypande tårar. I det ögonblicket är man övertygad om att detta faktiskt kan vara den mest lysande komedi man någonsin har sett.
Eller kanske var det bara vår reaktion…
Castors razzle dazzle rodde inte hem några poäng denna runda heller. Dock hade det röda laget ett sista ess i ärmen. De släppte lös en blodhund, Michael Van der Veen.
Denne joker brukar vanligtvis försvara oskyldiga offer som halkat vid mjölkdisken på stora mataffär’n eller torkat katten i mikron. På estraden visade han upp sin största talang och formligen förkroppsligade dagens ord, fight.
Vi imponerades av hans rollporträtt. Sällan har vi skådat ett en så utstuderad mimik. Med djupt rynkade ögonbryn slängde han mörka och tillrättavisande blickar hit och dit över de hornbågade glasögonen. Avvisande snärtade han med sina anteckningar just innan han med piskande steg förkastade podiet. Gestaltningen av den förargade magistern var fulländad.
Vid ett tillfälle trodde vi att vi såg Madame Pelosi rycka och riva i de lyxiga blå gardinerna i bakgrunden. Försökte hon kontrollera sig från att springa fram till podiet och stjäla strålglansen från den självutnämnde magistern? Åh, vad vi hoppades på detta! Vi såg framför oss hur hon skulle slita till sig micken och yla:
”You want to see crazy? I’ll show you crazy. Watch me pet the snake!” Men trogen sporten höll hon god min och sin plats i ledet.
Finalen: 13 februari
Finalen kulminerade i en entonig monoton domarkör mässande yay och nay med ett så helt igenom väntat resultat att alla var otillfredsställda och missnöjda. Efter allt detta, var det allt?! Om än inga ruttna tomater kastades så förlorade alla i denna bisarra tävling.
Kanske just därför är vi övertygade om att minst ett omspel kommer att utspela sig framgent. Denna gång är det det inte alls säkert att det röda laget spelar på hemmaplan trots att nästa arena kan komma att ligga i den länge röda men numera blåa delstaten Georgia. För läsarens information är detta persikans stat. Kommer det slaget att firas med handplockade saftiga persikor eller ett kastande av fallfrukten? Det får framtiden utvisa.
