[210216] Såväl pornografi som känslokyla fanns närvarande i Göteborg Film Festivals program i år, två otäcka filmer som satte sökarljuset på fenomen i tiden som inte får tas med jämnmod utan tvärtom måste ses som svåra hot, inte minst mot unga människors möjligheter till ett utvecklande liv.
När jag tänker på hur illa berörd jag blir av pornografiska inslag, även i ringa omfång, i filmens värld, ett medium som onekligen frestar till det – hur skall de inte erfaras av unga människor, som utan erfarenhet att bemöta råheten blir offer för den, med stora konsekvenser för uppfattningen om hur mänsklig samvaro kan se ut. Lika lättillgängliga som uppfläkta på det berömda ’nätet’, som i det här fallet blir till ett fångstnät, vilket det finns rikligt med vittnesmål om.
Filmen Pleasure är en sådan film, för vilken det inte finns några ursäkter. Dess cynism genomsyrar varenda filmruta, utan att ge några perspektiv vare sig bakåt eller framåt, jag ber att få glömma den. Bättre då att låta sig roas av utsiktslösheten i Svenska Hollywoodfruars skrattretande bedrifter varje eftermiddag i TV3.
Något annat var det med La Veronica, en raffinerad skildring av en modern genomnarcissistisk personlighet, skildrad som om varje livsögonblick var tänkt i förlängningen av en medial publicering, den enda verklighet hon känner av, det enda giltiga i huvudpersonens värld. Hennes helstöpta egocentri når sitt oredovisade mål när hennes egen dotter dör på grund av hennes försumlighet, även detta en händelse det lyckas henne att slå mynt av.
Det är en riktigt otäck film som går på djupet eftersom den berör övergripande fenomen i tiden, konsekvensen av att föräldraskapet, inte minst moderskapet, tanklöst kommit att överlåtas på den ena institutionen efter den andra, tills banden som skulle format de nya personligheterna slitits av och allt lämnats åt sitt öde.
Då går det som det går, tills det obevekligen blivit för sent. Människorna är materialiserade som i David Cronenbergs Crash från 1996 (inte att förväxla med Paul Haggis’ mästerverk med samma namn från 2004), där bilarna är de verkligt sexaktiva, helst rejält förolyckade och hopknycklade, helst (nödtorftigt reparerade) med historisk och personlig aura som James Deans Porsche 550 Spyder (Little Bastard) 1955, Albert Camus’ Facel Vega 1960 eller Grace Kellys Rover 3500 1982!
Det är en bittersöt del av sanningen om vår tid, för den som vill se den.
Som en överväldigande motpol till denna likgiltighet och kyla framträder Mon amour som ett poetiskt disciplinerat ymnighetshorn av kärlek mellan människor, av verklighet och komplicerad verklighet i skildringen av en kärlekshistoria mellan två män med ett till synes oundvikligt tragiskt slut.
Redan från början, i titeln, knyter regissören/berättaren och tillika kärlekspartnern David an till Marguerite Duras’ svävande sinnestillstånd i Hiroshima mon amour. Hans älskade, Frédéric, delar hemort med författarinnans kvinnliga huvudperson i franska Nevers och är, som hon, fångad i sin bakgrund, ett öde som vuxit till ett trauma, ur vilket hon hämtar sin livsolycka, han den megalomani som till slut förgör honom. Två bilder av ungdomlig besatthet, som skapar en mur mot varje framtida realitet bortom fiktionen.
Med utgångspunkt i det mysterium varje kärlekshistoria innerst inne är famlar David Teboul genom en resa i ett stelt och kritvitt sibiriskt snölandskap, och de människor han möter där, efter, om inte sanning, så åtminstone en smula verklighet att sätta sin egen historia i förbindelse med. Allt understruket av Alvo Pärts ödsliga tonkonst, ofta använd och därför sliten men trots allt oersättlig i ett sammanhang som detta i sin tärande ljudbild.
Hans älskade går inte att rädda, han går närmast motståndslöst in i drogdimman där han liksom ’upphör’. Innan dess har deras samliv präglats av känslomässiga strider på kropparnas arenor, där ingen kunde vinna, ingen förlora.
– Mon amour, sade Frédéric och David trodde honom, men vad hjälpte det? I bilden av hans försvinnande återkallar regissören minnet av det urgamla paret som följts åt genom ett strävsamt liv och där kvinnan sade:
– Visst älskade vi varandra – hur hade vi annars kunnat leva ett helt liv tillsammans?
Den enkla självklarheten i denna formulering etsar bilden av en annan tillvaro än Frédérics och Davids, som saknar varje förankring och därmed är dömd till en flykt i känslolivet som utvecklar en gäckande obegriplighet, där allt ständigt måste bevisas på nytt. Allt som är fast förflyktigas, som kultursociologen Marshall Berman namngav en bok efter ett citat ur Kommunistiskas manifestet och i den moderna storstaden ser sambanden försvinna och hur det kommer till uttryck i konsten, vilket också filmen Mon amour är ett exempel på.
Hur annorlunda framstår inte alla de bitvis bisarra livslopp som berättaren möter i Ryssland, landet (Sovjet) som liksom de två männens kärlekshistoria har en början och ett slut och där vi i filmen ser det samhälle i ruiner som fortfarande hyser människorna där de nya byggnaderna ännu inte hunnit påbörjas.
Klumpiga och brutala levnader framträder, där kvinnorna förgiftade sina män på löpande band, där ett par hittade in till varandra genom att mannen i självförsvar slog ihjäl sin styvfar, den ena historien värre än den andra som alla handlar om konsten att stå ut eftersom man vet vem man är och vad man har att vänta och förmår acceptera dessa ting, samtidigt och lågmält.
Det gör inte det nutida gayparet i Paris och till sist återstår bara denna skildring, elegin över en ofattbar kärlek som man aldrig fick tag i, än mindre kunde fasthålla men som ändå kändes så starkt och därför lämnade oförglömliga spår, liksom denna film som söker skildra den.
