[210210] 1928 väljs Per Albin Hansson till Socialdemokraternas partiordförande och bildar regering 1932. Just hemmet är ett centralt begrepp under den kommande tidsepoken där formerandet av folkhemmet utgår från bostaden i relation till principer om jämlikhet, omtanke och samarbete (Nylander, 2013; Westergårdh, 2015). Vad är då folkhemmet?
Per Albin Hanssons folkhem, som han nämner första gången i ett riksdagstal nyåret 1928, är en bild av ett samhälle med gemenskap, solidaritet och hjälpsamhet. Ett samhälle som är förnuftigt och därmed socialt och ekonomiskt rättvist. Men det är också ett konkret hem: ljust, varmt, glatt och trivsamt. Hirdman (2018) menar att det finns en tydlig inspiration från Ellen Key men också från ett demokratiskt Sverige med allmän och lika rösträtt. Folkhemmet är en framtidsutopi men framförallt är det ett hus. Folkhemsbilden kom samtidigt som socialdemokratin gjorde en politisk kursändring. En förändring från ett fokus på arbete-kapital till arbete-hem. ”På förbluffande kort tid omvandlas svensk socialdemokrati från att ha varit en fabrik till att bli ett hus. Den blev inte ens ”som” ett hus. Den blev konkret hus, bostäder med byggnormer och bonormer” (ibid, s.92).
Huset börjar framstå som den stora möjligheten, även för dem till vänster om socialdemokratin, menar Hirdman (2018). Socialdemokratin tar ett kvalitativt språng mellan 20- och 30-tal mot en praktisk socialism, vars område är hemmet och strävan mot en planhushållningsideologi. Den enklaste förklaringen till förändringen, menar Hirdman, är den betydligt lägre bostadsstandarden i Sverige jämfört med andra industrialiserade länder. En annan förklaring är den nya kopplingen mellan arbete och hem – konsumtion. Konsumtionen skulle hålla igång produktionen genom att efterfråga varor och tjänster. Hemmen och husens innehåll blev kvinnornas domän. ”De kvinnliga frågorna blev välfärdens frågor och frågan om hur kvinnors liv skulle ordnas blev strategiska medel för en genomgripande reformering av det kapitalistiska samhället” (ibid, s.96).
Bild: Från stadsdelen Hängmattan i Göteborg vid rivningen 1982.
(Folk)hemmet blev den stora politiska möjligheten – den som kunde sprida välfärdsstaten. Socialpolitiken förvandlas till att gälla hemmets reformering från att tidigare gällt arbetslivet.Idén om folkhemmet blev en möjliggörare för en mängd reformer. Dels för att åtgärda konkreta saker som bostadsbrist och trångboddhet, dels djupare strukturfrågor som ”moderniseringen av kvinnornas värld” och hemmets potential för att förändra samhället (Hirdman, 2018, s.222).
Idén att koppla ihop bostaden och hemmet, med det stora välfärdsbygget och reformpolitiken är intressant ur flera aspekter. Inte bara som ett sätt att organisera relationen och hierarkin mellan män och kvinnor, utan också för hur politiska mål och visioner i praktiken genomfördes. Hemmet är en konkret bild som det går att arbeta fram samförstånd kring. Folkhemmet är både en utopi – ett framtidssamhälle där alla är lyckliga – men samtidigt något handfast att bygga på och successivt kunna bygga ut med olika reformer. Ett lättförståeligt budskap som kunde gå fram i alla politiska läger. Det var också ett sätt att tona ned motsättningen mellan arbete och kapital. Den svenska modellen bygger på samförstånd och kompromisser, där de ekonomiska värdena tillåts spela tillsammans med de demokratiska. Med Lundquists (1998) ord råder det balans i den svenska blandekonomin under folkhemsepoken. Det enda området där det inte råder balans är mellan kvinnor och män. Hirdman (2018) analyserar varför husen hamnar i fokus för politiken. Halva befolkningen (kvinnorna) måste ges en plats – hemmet – om genussystemet skulle bevaras med den manliga hierarkin.
Bostadssociala utredningen 1933
1930 börjar bristen på bostäder och den undermåliga standarden uppmärksammas ordentligt av arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Sverige har bland den lägsta bostadsstandarden i Europa. Det blev nödvändigt att ta ett övergripande politiskt ansvar i bostadsfrågan. Krav på statlig styrning och reglering av bostadsmarknaden kunde nu formuleras, eftersom det var uppenbart att marknaden inte haft förmågan att producera tillräckligt med bostäder eller bostäder till rimliga priser. (Ramberg, 2000; Olsson, 2010; Nylander, 2013) Funktionalismen fick sitt genombrott på Stockholmsutställningen 1930.
Kritiken mot den osunda och täta 1800-talsstaden var stark. Nu skulle sol och ljus in och slutna bostadskvarter ersättas av friliggande hus och höghus. 1933 tillsätts Bostadssociala utredningen av den socialdemokratiska regeringen med Alf Johansson som huvudsekreterare och Gunnar Myrdal som ledamot. Utredningen arbetade fram till 1947. Det var en liten, radikal krets av ekonomer, politiker och arkitekter som skulle forma de bärande idéerna i den nya bostadspolitiken (Olsson, 2010).
En av de första åtgärderna var genomförandet av en bostadsvaneundersökning i Göteborg. Den visade att många bodde betydligt sämre än vad de behövde göra utifrån sin ekonomi (SOU 1935:2). Olsson (2010) pekar på att det låg ett uppfostrande drag i den begynnande bostadspolitiken. 1935 var första delen i den bostadssociala utredningen klar med åtföljande proposition där allmännyttiga bostadsföretag föreslogs. Det var huvudsakligen kommunala bostadsföretag, som skulle få statliga garantier och bidrag, om de byggde barnrikehus.
Begreppet barnrikehus innebar moderna lägenheter om minst två rum och kök åt barnfamiljer med fler än tre barn till en subventionerad hyra. I Stockholm kallades husen för Myrdalshus och i Göteborg Solgårdar (Olsson, 2010; Ramberg, 2000). Med det statliga stödet till barnrikehusen var det första gången staten gick in generellt för att förbättra bostadssituationen för familjer med knappa resurser. Stödet innebar statliga lån med låg ränta till byggherren, som skulle vara allmännyttig. Familjebidrag gavs till hyresgästerna i förhållande till antal barn (max 50 procent nedsättning av hyran). Ramberg (2000) pekar på att HSB var snabbt framme när det gällde planeringen av barnrikehusen. HSB tog fram typritningar och bjöd in kommunerna för att tillsammans uppföra husen. Stiftelser med styrelser där två representanter från kommunen och tre från HSB blev vanliga (ibid.).
Nu har en tydlig värdeförändring skett. Staten började ta ett allt större ansvar eftersom den fria marknaden inte förmått lösa behoven. Ett större fokus på samhällets gemensamma goda går att skönja, samtidigt som marknadskrafterna successivt börjar tryckas undan genom regleringar och subventioner för de med mindre resurser. Den bostadssociala utredningen kan ses som såväl ett objekt som en handling i översättningsprocessen. (Lundquist, 1998; Czarniawska & Joerges, 1996) Det går även att dra en parallell till dagens situation på bostadsmarknaden. I dagarna har regeringen med bostadsminister Per Bolund i spetsen tillsatt en utredning för att undersöka bostadspolitikens sociala ansvarstagande. Han hänvisar till 40-talets idéer och politik som byggde på demokratiska värden (Dir 2020:53). För 90 år sedan behövde Sverige genomföra liknande åtgärder. Samma problem nu som då.
Allmännyttan bildas
Allmännyttiga bostadsföretag bildades mellan 1935 och 1945. En orsak var just kommunernas lyckade engagemang i byggandet av barnrikehusen. I Stockholm grundades Familjebostäder 1936, ett bolag mellan HSB och Stockholms stad. Stockholmshem bildades året därpå med staden som ensam ägare. Svenska Riksbyggen inrättades i Göteborg 1940. Bostadsrätten blev nu etablerad som idé med både Riksbyggen och HSB som ledande aktörer. Båda kom även att bygga och förvalta hyresrätter. Bostadspolitiska utredningen från 1935 lade grunden för den fortsatta reformpolitiken. Först efter andra världskriget kunde ambitionerna realiseras med en tydligare statlig roll och kraftfullare politik. Under 1930- talet växte förståelsen för bostadens betydelse och staten blev allt mer engagerad i bostadsbyggandet. Under de föregående två decennierna hade politiken präglats av uppfattningen att marknaden och privata aktörer skulle ta hand om bostadsmarknaden och åtgärda problemen. Men så hade inte skett utan nu tog staten över ansvaret för bostadspolitiken (Ramberg 2000; Olsson 2010).
Tidsandan, Zeitgeist, är en brottningsmatch mellan demokratiska och ekonomiska värden. Den ena idén handlar om att marknaden ensam förser befolkningen med bostäder utefter tillgång och efterfrågan. Den andra om att staten tar ett övergripande ansvar och ser till medborgarnas behov.
Demokratiska värden som institution
Under andra världskriget krävdes fler regleringar och en ökad statlig styrning för att hushålla med resurserna. Hyresregleringar infördes liksom statliga bidrag till bostadsbyggande samt en hyreslag, där hyresgästföreningen drivit frågan om besittningsrätt. 1945–1947 lägger den Bostadssociala utredningen fram sina två slutbetänkanden: SOU 1945:63 och SOU 1947:26 (Ramberg, 2000). Det är den socialdemokratiska regeringen som lägger fram förslagen, vilka riksdagen antar. Det råder en partiövergränsande enighet om den nya bostadspolitiken. Det är en långsiktig bostadspolitik som ska avvärja bostadsbristen och de sanitära bristerna. Först nu går det tala om en bostadspolitik i ordets rätta bemärkelse, en politik som varade till början av 1990-talet. Besluten har format bostadspolitiken in i våra dagar (Olsson, 2010; Boverket, 2007).
Den nya bostadspolitiken innebar en vändning från en social bostadspolitik för socialt utsatta till en generell bostadspolitik – goda bostäder för alla. Ett av den Bostadssociala utredningens centrala mål var att skapa en hög och jämn bostadsproduktion- en bostadsförsörjning oberoende av spekulativt vinstintresse eller konjunktursvängningar. Ambitionen var att få bort bostadsbristen och höja standarden. ”Medlen var statliga lån och normer, teknisk utveckling och stordrift i kommunal regi” (Ramberg, 2000, s.110).
Staten tog de ekonomiska riskerna för bostadsproduktionen, medan kommunerna skulle planera och genomföra. Olsson (2010) menar att staten tar över finansieringen för bostadsbyggandet genom att ge lån med garanterad ränta för hela låneperioden (tre procent) utöver bottenbelåning. Staten fick på så sätt makten över bostadsbyggandet och kunde styra genom sin finansieringsprincip som även differentierades. Allmännyttan fick förmånligast villkor. De fick lån upp till hela byggkostnaden. Bostadsrätter fick skjuta till fem procent och privata byggherrar femton procent, vilket även gällde småhus i egen ägo. Det blev väldigt förmånligt att bygga hyreslägenheter i allmännyttans regi vilket i sin tur ledde till att många kommuner instiftade ett allmännyttigt bolag (ibid.).
Genomslaget av den förda bostadspolitiken visar tydligt att de demokratiska värdena nu tagit över. Marknaden är underordnad den demokratiska idén om allas rätt till ett eget hem, där bostadsbristen ska byggas bort. Inte bara allmännyttan får låna mot generösa villkor, utan även privata byggherrar och bostadsrättsföreningar. Målet var tydligt: att tillsammans bygga upp Sverige med fler bostäder till högre standard. Det var en politik som gynnade näringslivet, sysselsättningen och i nästa led marknaden som helhet. Utifrån Lundquist (1998) teori är det förhållandet som råder i en blandekonomi, där de demokratiska och ekonomiska värdena är i balans. Med andra ord tämjer staten marknadens krafter. Från detta perspektiv behöver ekonomismen demokratiska värden för att fungera på ett ändamålsenligt sätt. När värdena är i balans kan marknaden göra vad marknaden är bra på – svara på frågan om tillgång och efterfrågan medan samhället sätter människors behov i främsta rummet. Det är en brottningsmatch, där de demokratiska värdena och idéerna behöver vara starkare än de ekonomistiska. Asymmetri är således nödvändig för att balans skall uppstå.
Bostadspolitiken blir navet i välfärdsbygget
En grundprincip i Bostadssociala utredningen 1945-47 var ett bostadsbyggande som höjde standarden men till en begränsad hyreskostnad. För en modern lägenhet om två rum och kök skulle hyran inte överstiga 20 procent av en industriarbetarlön (Olsson, 2010). Fler reformer infördes som förstärkte den statliga bostadspolitiken, en politik som hängde ihop med kommunernas och allmännyttans – alla var de beroende av varandra. Hyresregleringen som infördes under kriget permanentades och varade fram till 1978. Även priserna på försäljning av bostadsrätter reglerades. Bostadsbidrag infördes 1948 och gavs utifrån inkomst- och familjestorlek, men villkoret var att hushållet skulle vara bosatt i en modern bostad.
Välfärdsreformer som folkpension, sjukförsäkring, allmänna barnbidrag och en arbetsmarknadspolitik som syftade till full sysselsättning sjösattes av socialminister Gustav Möller. Han ville att kommunerna skulle ta ett större ansvar för välfärden – en decentraliserad modell (Olsson, 2010; Ramberg, 2000). Bostadspolitiken blev ett sätt att lösa flera välfärdsfrågor på en gång. Allt fler politikområden vävdes in i bostadspolitiken som befolkningspolitik och jordbrukspolitik (ibid.).
Ett modernare liv för kvinnorna
En stark drivkraft bakom den svenska välfärdspolitiken var att skapa ett modernare liv för kvinnorna. I den tidiga svenska arbetarrörelsen, fanns tanken om kvinnor och män med lika rättigheter, om den kollektiva hemtillvaron och en gemensam, allmän barnuppfostran. Kvinnofrågan tystades dock ner.
Kvinnorna då – de ska vara i hemmet, sa Per Albin i sitt tal till kvinnorna 1927.
”Vartill behövas kvinnorna?” (Hirdman, 2018, s.89).
Lösningen blev istället byggd på ett genuskontrakt, där mannen skulle sköta affärerna och kvinnan hemmet. Den kom att utgöra grunden i folkhemsutopin, med familjen i centrum där kvinnan skulle ägna sig åt att vårda och fostra barnen till goda samhällsmedlemmar (Hirdman, 2018). Ellen Key spelade en stor roll för de socialdemokratiska kvinnorna, menar Hirdman. Hennes utopiska tänkande hade ett mål – barnen. Ellen Keys idéer byggde på föreställningen om två helt separata, väsensskilda kön, där kvinnans natur låg inom det ”lilla livets” domäner – att vårda, fostra, ha omsorg om (ibid.). Alla inom svensk arbetarrörelse, både kvinnor och män, visste vem Ellen Key var, menar Hirdman. Idéerna om hemmet, det rena, smakfulla hemmet slog igenom i alla led och förde samtidigt bort de radikala idéerna om kollektiva hem och kvinnans framtida plats i samhället (”det stora livet”). ”Hon gav alibi åt praktikens ”ideologi”, denna vidareutveckling av ett manligt proletärt medvetande att en riktig karl skulle försörja fru och barn” (ibid, s.87).
Mot detta ställer vi Alva Myrdals resonemang som framhöll kamratfamiljen, där båda arbetar. Hon framhöll att mannens försörjningsansvar är av ett sent datum. Före industrialiseringen bidrog båda könen till försörjningen, en harmoni som industrialiseringen slog sönder och gjorde kvinnan beroende av mannen. Alva Myrdals lösning var att kvinnan skulle ta tillbaka sin position som värdeskapande. Familjen skulle finnas kvar men samhället skulle ta ansvar för barn och hemarbete (Hirdman, 2018). Motsättningen lever fortfarande kvar. Här brottas två idéer med varandra. Idén om kvinnor och män som lika mycket värda, med samma möjligheter att både arbeta och ta hand om familj och barn, står mot idén att kvinnor och män är två helt skilda väsen, där kvinnans roll är att vårda man och barn medan mannen sköter det ”riktiga” livet. Konflikten mellan de två idéerna har rest och omtolkats under lång tid, över stora delar av världen. Den rör sig fortfarande (Czarniawska och Joerges, 1996).
Kvinnorna fick bära det moderna samhällets könskonflikt menar Hirdman (2018) en spänning mellan integrerande och segregerande krafter. I Sverige tog den nya kvinnorörelsen vid på 60- och 70-talen. Rörelsen flyttade fram positionerna, samtidigt som välfärdsstatens expansion skapat många nya arbeten inom offentlig sektor. Idén om jämställdhet har länge brottats med olika motkrafter och motidéer men har inte sugits upp av ekonomistiska värderingar som vårt ämne bostadspolitiken. I stället har den flutit på i en egen fåra och lyckats behålla de demokratiska värdena.
Vi tar stöd för vår analys i Göran Therborn, som menar att jämställdheten är ett stort undantag i den stora omsvängningen från demokrati till ekonomism. I takt med att kvinnans situation blivit mindre könspräglad har den samtidigt fått en allt starkare klassprägel (Therborn, 2018). Maktsfären De allmännyttiga bolagen ägdes och styrdes av kommunerna, med kommunala styrelser som en del av den kommunala politiken. De var friare, menar Olsson (2010) och kunde agera snabbare. De var inte lika styrda av kommunallagar och offentlig insyn som förvaltningarna – därmed fick de ett större handlingsutrymme. Samtidigt blev de en del av en socialdemokratisk maktsfär. Allmännyttan skapade en socialdemokratisk maktbas i många kommuner med socialdemokratiska chefer. De förfogade över stora resurser och hade samtidigt ofta centrala positioner i den kommunala politiken. ”Flera av de efter kriget framträdande politikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö – för att nu nämna några av de tydligaste exemplen – hade denna dubbla maktbas” (ibid, s.34).
Med bostadsförsörjningslagen fick kommunerna huvudansvaret för bostadsförsörjningen. Bostadsförmedlingar skulle inrättas i alla kommuner och en ny planlagstiftning i 1947 års byggnadslag underlättade för kommunerna att bygga via allmännyttan och samtidigt kontrollera allt byggande. Planmonopolet, som fortfarande gäller, innebär att kommunen ska planera för markanvändningen och ny bostadsbebyggelse, samt godkänna allt inom tättbebyggt område (Boverket, 2019 b; Olsson, 2010). Staten instiftade också byggnormer – för rationellt byggande av moderna hus och hem, där principen var att följdes inte normerna blev det inga lån. Även utemiljön reglerades. (Ramberg, 2000).
De demokratiska värdena översätts vidare i processen mot institutionalisering (Czarniawska & Joerges, 1996). Ett helt system har byggts upp för att driva och upprätthålla den statliga bostadspolitiken. Det är en bostadspolitik som utgår från regeringen och de statliga myndigheterna, men där kommunerna till stora delar är utförare med sina allmännyttiga bolag. Välfärdspolitiken innehåller starka demokratiska värden som jämlikhet, rättvisa och skydd för den svage (Lundquist, 1998). Den politiken, väver ett skyddsnät runt medborgarna, där bostaden är själva navet. Idén att en anständig bostad skapar så mycket bättre förutsättningar för medborgaren har slagit rot.
Rekordåren
Sverige hade ett gynnsamt läge efter andra världskriget. 1955 bodde cirka 2,5 miljoner på landsbygden. 1975 fanns en miljon kvar. Den snabba inflyttningen till städerna skedde genom en strukturomvandling av jordbruket samt en kraftig expansion av exportindustrin. Det rådde brist på både bostäder och arbetskraft. Ramberg kallar det rekordåren. Rekord i konsumtionsökning och antal byggda bostäder, men också rekord i en överdriven tro på att normer och centrala direktiv, planering, och storskalighet, skulle lösa bostadsproblemet (Ramberg, 2000).
Olsson (2010) framhåller att inplaceringen av bostadspolitiken i ett statligt helhetsperspektiv (Bostadssociala utredningen) gjorde att staten höll tillbaka bostadsexpansionen för att inte konkurrera om arbetskraft med industrin. Framförallt handlade det om den delen av bostadspolitiken, som berörde rivning och sanering av äldre stadsbebyggelse (arbetarbostäderna). Enligt utredningen skulle 200 000 lägenheter behöva saneras då de ansågs undermåliga. Haga var en stadsdel som särskilt pekades ut. 13 procent av Sveriges 2,1 miljoner bostäder saknade vatten och avlopp och närmare 25 procent saknade centralvärme (ibid.). Det gick inte att riva för att bygga nytt, när det rådde bostadsbrist, istället kom nybyggena att koncentreras till områden utanför den äldre bebyggelsen, utanför den centrala staden. Olsson (2010) menar att det är nu det moderna förortsbygget kommer igång.
