[210210] Varför har det blivit så dyrt att bo? Är det en bostadskris och hur blev det såhär? Det är inte bara i Sverige, utan i städer världen över som det har blivit allt dyrare att bo samtidigt som inkomsterna inte följt med i samma utsträckning. En ögonöppnare för oss och en direkt anledning till att vi ville fördjupa oss i bostadsfrågan var Fredrik Gerttens dokumentärfilm Push som följer FNs särskilda rapportör för bostadsfrågor Leilani Farha i spåren. Spår som även passerar Sverige, ett land som säger sig ha en bostadspolitik för alla.
Enligt FN’s konvention om mänskliga rättigheter har alla människor rätt till ett boende och i FNs Agenda 2030 återfinns i mål 11 att… ”senast 2030 säkerställa tillgång för alla till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder och grundläggande tjänster samt rusta upp slumområden” (Regeringen, 2019). Sveriges ambition är att vara ledande i genomförandet av agendan.
Vi ville veta hur något som i grunden verkar självklart, rätten till en bostad, förvandlats till att handla om tillgång till kapital och planering. Idag bor hälften av Sveriges befolkning i villa eller småhus som de själva äger, knappt en femtedel bor i bostadsrätt och 30 procent i hyresrätt. Av hyreslägenheterna är hälften privatägda och närmare hälften ägs av allmännyttan (46 procent) (Allmännyttan, 2019).
Bostadspolitik är ett brett område och träder in i många andra politikområden. I 40- och 50-talets Sverige var bostadspolitiken verktyget för att samtidigt genomföra reformer inom familjepolitik, sysselsättning och skattepolitik. Det var ett mindre kontroversiellt politikområde som gick att enas om i välfärdsuppbyggnadens Sverige.
Bild: Stadsdelen Olskroken i Göteborg inför rivningen 1977.
Folkhemmet skapades med kraftig reformpolitik och starka demokratiska värderingar. Från slutet av 1970-talet tappade denna bostadspolitik mark. Socialdemokratin hade lyckats bygga bort bostadsbristen men effekten blev i slutändan storskalig byggnation i isolerade förorter (Miljonprogrammet) tomma lägenheter samt skenande bostadspolitiska kostnader med ett gynnande av det egna ägandet. En ny resa började där bostadspolitiken inte längre var navet, utan från 1990-talets början skulle marknadsekonomin åtgärda problemen. Resultatet ser vi idag med en stor brist på bostäder, synen på bostaden som en investering samt en ojämlikhet som ökat explosionsartat.
Att hitta rätt balans mellan en god tillgång på bostäder utan att belasta de offentliga medlen för mycket, och samtidigt inte gynna vissa delar av befolkningen verkar vara svårt. Ingen av de lösningar vi har stött på i Sverige sedan 1850 fram tills idag har varit hållbara i längden, det är historien ett kvitto på.
Bostadspolitiken har rört sig från det individuella till det kollektiva och tillbaka igen. I hög grad speglar denna rörelse också hela samhällets värdeförändringar.
Skuldsättning, ojämlikhet och minskad tillväxt är de tre komponenter som enligt Wolfgang Streeck (2016) utgör grunden för att kapitalismen skall kollapsa. Samtliga återfinns i hög grad inom bostadssektorn. Med den rådande Coronapandemin har tillväxten stannat av i hela världen. Börskurserna rör sig upp och ner. Det är ingen som riktigt vet vad som händer eller har varit med om något liknande tidigare. Ingen vet heller hur bostadsmarknaden kommer att påverkas. Kommer trycket och prisnivån på bostäder fortsätta öka? Kan det istället vara början på något nytt? Genom historien har övergångarna mellan olika samhällsepoker karaktäriseras av såväl långsamma processer som mer plötsliga händelser. Brytningar mellan olika sätt att se på världen. Demokratiska ideal som jämlikhet och rättvisa mot de ekonomistiska där individens egen nytta (lycka) och kapitalförmering stått i fokus.
Vad går det att göra?
Bostadspolitiken är för stor och komplex för att hanteras som enbart en ekonomisk fråga. Den skär in i flera politikområden: socialpolitik, genusfrågor, flykting- och invandringspolitik, arbetsmarknads-, utbildnings-, finans- och näringslivspolitik, samt övergripande internationella politiska samarbeten. Därmed kan bostadspolitiken inte brytas ur övrig politik utan bör ses i ett större sammanhang. Problem som finns på dagens bostadsmarknad skulle om de åtgärdas kunna minska hemlösheten och segregationen, minska stigmatiseringen av förorterna och kanske komma åt en del av brottsligheten. Men den skulle också kunna motverka fastighetsspekulationerna, det internationella finanskapitalets makt och säkra det offentligas tillgång till mark och fastigheter för kommande generationer.
Är det inte dags för en ny statlig bostadspolitik som vilar på en demokratisk grund, med samhällets och människornas behov i främsta rummet? En politik som kan fånga upp fler perspektiv och återupprätta det svenska folkhemmets bostadspolitiska ideal om alla medborgares rätt till en god bostad i en bra miljö till en rimlig kostnad. Liknande tankegångar finns hos FNs bostadsrapportör Lelani Farha:
”Housing is not just about four walls and a roof (but) about living in a place where you have peace, security and most importantly dignity” (Jangård & Gertten, 2019)
I början av maj 2020 annonserade Finansdepartementet med bostadsminister Per Bolund i spetsen tillsättningen av en ny bostadsutredning. Den ska se på den sociala bostadspolitiken (Dir 2020:53).”Vi ska se över en ansvarsfördelning som har funnits mellan stat och kommun sedan 1940-talet. Det här är första gången vi tar ett helhetsgrepp för att vi ska få en socialt hållbar bostadspolitik i Sverige”, säger Bolund till TT (Johansson, 8 maj 2020) Syftet är bl.a att underlätta för hushåll som har svårt att skaffa en bostad på marknadens villkor, motverka boendesegregation, och förbättra förutsättningarna för jämlika uppväxt- och levnadsvillkor.
Genom att ta kontroll över byggproduktionen skulle det vara möjligt att bygga bort bostadsbristen (igen) genom hyreslägenheter med en basstandard till en rimlig hyresnivå. En förebild är Wienmodellen som visar på möjligheten av ett flexiblare och mindre normstyrt byggande samt vikten av en långsiktig planeringshorisont. Den svenska 1940- och 50-tals-modellen var heller inte fel, med ett byggande utifrån människans behov.
Det är helhetsbilden som saknas. Det som sparas i ena vågskålen belastar den andra desto mer. Konjunkturinstitutets rapport om kommunernas framtid visar ett Sverige där rika storstadsregioner och fattiga, avlägset belägna stad- och landsbygdskommuner drar isär (Mörk et al, 2019). Bostadspolitiken skulle återigen kunna bli det nav kring vilken många andra välfärdsfrågor kan spinnas.
Göteborg 1 februari 2021
