[210205] Här kommer ännu en satirisk teaterrecension från två spetsfundiga teatervetare som tar sig an Världsscenen. Denna gång handlar det om scenkonstverket: Presidentinstallationen.
Denna föreställning kommer hack i häl efter floppen Kuppförsöket på Kapitolium, den 6:e januari, recenserad av undertecknade för ett par veckor sedan. Med en budget på 2 miljoner dollar utlovades en mer finslipad och sammanhängande show med kändisar och världsstjärnor på scen. Kort sagt, våra förväntningar var höga.
Vi var inte de enda som ivrigt såg fram emot denna kraftmätning. Världsledare runt om i världen tog fram väldoftande näsdukar för att torka av sina ögonbryn i lättnad… ja, förutom Putin och Kim Jong-un, som torkade pannans svettdroppar av helt annan anledning.
Även om mycket av symboliken var välbekant – amerikanska flaggor, check; uniformerad militär, check; emblematik, check – noterade vi en viss omdaning. Till exempel, istället för de sedvanliga handskakningarna så fistbumpade ledarna varandra. Är detta den nya pandemi-godkända hälsningen, eller flörtade de hutlöst med en ung street-valkrets?
Vi noterade även den anmärkningsvärda frånvaron av en av de traditionella huvudpersonerna: den avgående presidenten. Inte för att han verkade särskilt saknad av de närvarande.
I själva verket tycktes frånvaron av den Orange Kejsaren sporra en frivol musikalkänsla av typen ”Ding Dong häxan är död” ur Trollkarlen från Oz. Den Orange valde även att klippa bort den traditionella teceremonin från manuset för att istället fokusera på sin egen Don Giovanni-liknade och ökända lista. I detta fall inte av kvinnliga erövringar men av presidenten benådade suspekta typer. Dock gav detta, tack och lov, lokalvårdarna extra välbehövd tid att städa ur Vita huset då han tjurigt vägrat lämna sin loge. Man hade tydligen till slut lurat ut den envise genom att spela hans favorit jinglar: Gloria, YMCA och givet, My Way. Vi hoppas fortfarande att musikvalen var självironiska.
Däremot fanns det en viss tyngd i årets episodiska demokrati-drama iscensatt som det var mot bakgrund av en pandemi och ett misslyckat kuppförsök. Ett löfte om katarsis värdig de gamla grekerna hängde i luften. Scenartister och huvudrollsinnehavare steg in på en teaterscen omgiven av högsta säkerhet, inte minst en mur. Var detta bitande ironi eller ren desperation?
Publiken var kraftigt reducerad och socialt distanserad. Istället valde man innovativt och uppriktigt sagt makabert att låta den uteblivna publiken representeras av flaggor, som i sin tur representerade de många avlidna i nationens pandemin. Detta flaggfält var lika otäckt som det var gripande. Vårt gotiska tonårsintresse väcktes till liv och vi kunde se tjusningen i det hela. Med dessa gotiska ögon upptäckte vi att de tvättat bort blodet från Kapitoliums trappor, vilket var i god smak men ett missat symbolisk fototillfälle. Omvänt, medan Tjechovs pistol är en vedertagen dramaturgisk princip var vi lättade över att den påfallande uppvisningen av militärmaktens vapen aldrig avfyrades.
Sammantaget och i jämförelse med den förra showen så var invigningen konsekvent och logisk, om än dess ledmotiv något fantasilöst. Teman som hopp, helande och samhörighet, vart har vi hört dessa tidigare? Åh, det stämmer, i stort sett under varje kampanj någonsin i västerländsk politik.
Det var faktiskt riktigt uppfriskande att bli totalt uttråkad av ett helt och hållet förväntat, vanligt och på intet vis galet presidenttal. Det kändes som det var åratal sedan denna nation producerat normal, alldeles lagom beige-het.
Men visst, en gnutta drama kramades fram. Den nye farbrorn svors in som USA:s 46:e president på en bibel så tjock att det säkerligen var regissörens utgåva. Vi noterade att detta odramatiska huvudnummer inträffade i hela, och exakt, 10 minuter före schemat. Var detta ett välberäknat knep att hindra den frånvarande före detta manliga primadonnan från att skjuta av kärnvapnen?
Melania: Oh no Donald! They are swearing in Sleepy Joe ten minutes early! Fetch the football, quick!
Donald: This looser of a button doesn’t work! It’s the worst button ever! Caddy, you’re fired!Also, bring me some new batteries!
Hur det egentligen låg till med detta får världen aldrig veta.
Efter de nya ledarna svurits in tog pastorn vid i en dämpad och högtidlig ton, men när anden rörde vid honom växte hans röst i volym, resonans och dynamik. Som de musikteaternördar vi är förstod vi att pastorn strax skulle brista ut i vild sång i samband med den oundvikliga ankomsten av gospelkören, förhoppningsvis i färgsprakande paljetterade kyrkokläder. Men tyvärr, ingen kom. Vi drog då slutsatsen att han helt enkelt måste ha varit gudomligt inspirerad av de tre änglarna som intagit scenen före honom.
Den första ängeln tog oss från MAGA till Gaga i en utstyrsel som på en och samma gång lyckades kanalisera Evita, Hungerspelen och Baronessan Schraeder från The Sound of Music. Var den gigantiska guldfågeln på hennes bröst en Fenix? Eller, en korsning mellan den amerikanska örnen och fredens duva? Kanske en återupplivning av Homeros Odysséen, där den förlorade sonen återvänder hem under det goda tecknet av en hök, med en duva i sina klor? Lagren av symbolik var lika ogenomträngliga som Lady Gagas klänning omfattande. Vår förhoppning är att hon rannsakat en garderob i Vita huset på överdimensionerade röda slipsar som hon sedan återvunnit. Hur många ensamkommande småbarn smugglade Gaga ut från immigrationens förvar under den där kjolen? Om någon har ett exakt antal vill vi gärna höra av dig.
Den andra ängeln uppträdde helt i vitt. Hade J Lo och Lady Gaga kommit överens om ett sydamerikanskt tema? J Lo:s uppmaning till Latinos att höja sina röster i ett land som också tillhör dem, hördes så långt bort som till hennes eget hemland Puerto Rico. Där håller de fortfarande på att städa upp från orkanerna Irma och Maria och ännu inte fått rösträtt i det amerikanska valet.
Vi vill också belysa country western-stjärnan Garth Brooks och hans mod när han sjöng Amazing Grace vid denna invigning av en president som fortfarande anses olagligt vald av vissa av hans fans.
Sin storhet till trots blev de snabbt bortglömda i kölvattnet av showens verkliga stjärna: den yngsta hovpoet-pristagare någonsin, Amanda Gorman. Denna sanna ängel från himlen stal 100% av föreställningen med en utstrålning i nivå med självaste Frihetsgudinnan. Hon tycktes också ha hittat ett par överdimensionerade silkeslipsar som likt en röd tiara krönte hennes genialiska huvud.
Till och med kören av före detta presidenter verkade uppenbart rörd. Ja, alla utom Bill Clinton, som antingen tog en snabb tupplur eller reflekterade över Bidens tal och tänkte, ”Been there, done that. Good luck, Buddy.” Senator Sanders såg även han ut att behöva en paus där han satt märkligt avslappnad och ihopkrupen som en butter gubbe på världens mest obekväma stol. Som den gode folkhjälten han är stoltserade han med ansenliga hemskickade lovikka-vantar. En vecka senare och i Robin Hood-anda tjänar han nu storkovan på sitt porträtt – för att ge till de fattiga.
Det sägs att i en pjäs finns inga små rollinsatser, bara små skådespelare. I detta fall var det just de mindre rollerna som stal all strålglans. Vi tog extra notis av Eugene Goodman som på Kapitoliums trappsteg återsåg sin 6 januari roll. Då lyckades han distrahera uppmärksamheten från den huvudsakliga handlingen och därmed rädda liv. Det är alltid fint att se ett gediget framträdande bli belönat med en större roll i efterföljande shower. Vi ser fram emot Mr. Goodmans stigande stjärna.
Nöjt konstaterar vi att de dåliga skådisarna som han så modigt lurat, sedermera emottagit de ökända knackningarna på ytterdörren och sjunger nu ut i en särskild FBI-kör. En allmän förhoppning är att de kommer att avprogrammeras de radikaliserade utbildningarna de fått på internet. Får vi lov att rekommendera en djupgående Stanislavskij- eller Meisner-workshop?
Wannabe regissören för ovannämnda fiasko, Ted Cruz, kunde ses tjura avundsjukt i bakgrunden. Vi fruktade att han när som helst skulle börja bua och kasta ruttna tomater på scenen, men både till vår lättnad och besvikelse uppförde han sig.
Däremot spelade inhopparen till den frånvarande Orange primadonnan, Mike Pence, president-lik uti fingerspetsarna, något som saknats under det fyraåriga dramat. Han poserade grav och högtidlig som en alabasterbyst. Med tanke på föregående spektakel då en snara riggats och pöbeln mässat ”Häng Mike Pence! Häng Mike Pence!” så var den sammanbitna uppsynen förklarlig. Hans samlade hållning förblev intakt tills dess att hans livliga ersättare Kamala Harris drog ett skämt som fick honom att tillslut dra på smilbanden, något man inte ofta ser när det kommer till denne karaktär. I skarp kontrast är Harris en riktig muntergök. Inte konstigt det. Hon har vunnit guld som vicepresident i flera grenar: inte bara som första kvinnliga vicepresident. Prispallen tyngs även av den första svarta, den första sydasiatiska, den första mixed race och den första vicepresident med en second gentleman.
Trots många frågetecken så lyckades den här produktionen fullfölja sin traditionella funktion, samtidigt som den vågade bryta med konventionen och till och med doppa tårna i det experimentella. Uppriktigt sagt hoppas vi att den här trenden fortsätter och ser fram emot den dag då vi får fundera över hur man titulerar en första dam, en andre eller förste herre som identifierar sig som icke-binär transperson.
Slutligen, vi håller med Shakespeare att slutet gott, allting gott, men påminner våra läsare om att detta faktiskt bara är början. Det finns mycket arbete att göra för att Make America Actually Great for All Americans Again. Men akronymen MAAGAAA passar inte snyggt på en keps, därför kommer det förmodligen inte att bli en hit.
