[210210] Hur du bor i en stad påverkas dels av husens arkitektur, men även av social struktur och av avstånd mellan livets olika inrättningar; affärer, arbetsplats,mötesplatser, skola, grannar, kultur och sport, för att nämna något. Låt oss zooma in trevåningshus med både likheter och olikheter.
Tiden gör något med husen i en stad. De äldsta städerna i Sverige byggdes i stort sett med trähus. Nästan alla städer gick därmed en eldfängd framtid till mötes. Ett av de mest kända exemplen är Sundsvall, där även träbaronerna Kempe var verksamma. Föga hjälpte det när landets största stadsbrand härjade 1888.
När vi kommer fram till sekelskiftet 1900 hade Göteborg en kraftig inflyttning. På fyrtio år 1850–1890 fyrdubblades invånarantalet till drygt 100.000. Nu blev tre våningar för bostadshusen ny standard. Så blev det även när en ny landsväg mellan Göteborg och Klippan skulle öppnas genom stadsdelen Majorna. Den nya delen av landsvägen skulle bli en paradgata. Hustypen i de nya kvarteren byggdes var vad som kallas landshövdingehus. Brandförordningen gjorde att inga trähus fick vara högre än två våningar. Lösningen var att lägga till en bottenvåning i sten.
HÄNGMATTAN I GÖTEBORG
De hus som byggdes längs paradgatan – Karl Johansgatan – hade ofta påkostad fasad. Förutom affärer ut mot gatan fanns här även en integrerad kyrka och ett badhus. Inne gå gårdarna fanns ofta mindre industri- och hantverkslokaler. Ut mot gatan bodde mer välbeställda personer som sjökaptener, medan gårdshusen var mindre och mörkare. Här bodde arbetarna. Kvarterstypen kallas ofta kvartersstad, en slags miniatyr av hela staden. Den klassmässiga blandningen var densamma som staden som helhet och överklassreservaten var små. Barnen lekte normalt utomhus och eftersom trafiken inte var särskilt intensiv var det gatan som lockade. De första åren i skolan var troligen relativt klassblandade men senast efter några år flyttades elever med ekonomiska resurser till läroverket.
Videon Riva hus – Riva kultur handlar om hur detta bostadsområde – Hängmattan – såg ut strax före och under rivning för att ge plats för nya och högre hus i början av 1980-talet. Nu efteråt har bostadshusens normalhöjt vuxit med ytterligare några våningar.
Riva hus – Riva kultur,
en diavideo om saneringen av stadsdelen Hängmattan i Göteborg
Efter andra världskriget växte kraven bland arbetarklassen i flera europeiska länder på att få större del av vad som producerades i samhället. Detsamma gällde för USA. I Sverige började tanken på ett folkhemsbygge formuleras och konkretiseras. Den kommunala allmännyttan dominerade byggandet och hyresrätt var det som gällde. Mest omtalat är miljonprogrammet 1965–1975 men redan före den epoken skapades mönsterområden som lockade många stadsplanerare till studiebesök.
STJÄRNHUSEN I ÖREBRO
Den multifunktionella staden med variation av bostäder, arbetsplatser och annat började lösas upp efter kriget, i början långsamt men med tiden med allt starkare kraft. På ett kvartssekel sadlade många om från cykel till bil för att ta sig till jobbet. Mycket av detta manifesteras av bostadsområdet Stjärnhusen i stadsdelen Rosta i Örebro, med inflyttning 1948–1952. Här bodde runt 5.000 personer, med ungefär hälften vuxna och hälften barn. Husen är byggda som två stora runda slingor som omsluter lekparker, plaskdammar, fotbollsplaner och stora gräsytor. Invändigt i slingorna fanns en gata med totalt ett hundratal anlagda parkeringsplatser, vilket säger något om förväntad biltäthet. Bostadsområdet inrymde även två affärscentra och två insprängda mjölkaffärer. På baksidan av varje stjärnhus fanns en lokal för småskalig näringsverksamhet, som frisörer, skomakare, fotograf, kiropraktor, , lekskolor, leksaksaffär, tandläkare och diverse kontor.
Bostadsområdet, ritat av arkitekterna Leif Reinius och Sven Backström, är både storskaligt och småskaligt. Två stjärnhus bildade tillsammans en halvsluten gård med normalt två trapphus. Buskar runt en sandlåda förstärkte en lokal gårdskaraktär där de minsta barnen kunde leka. Lägenheterna bestod mest av två och tre rum. Familjerna fick alltså bo trångt med dagens standard, men ändå betydligt rymligare än föregående standard. På 50-talet var var kvinnorna ofta hemmafruar och många barn kunde höras ropa på mamma från gården: ”Kan du slänga ned en macka”. Barnen lekte ofta utomhus.
Vartefter barnen blev äldre vidgades reviren och därefter började en utflyttning, ofta till miljonprogrammets nybyggda bostadsområden. Idag är Stjärnhusen fortfarande ett populärt område att bo i. Om det i början låg alldeles i utkanten av stadsbebyggelsen, ligger det idag på promenadavstånd från centrum och har åldersmässigt en bra balans.
Vad är det som gör bostadsområdet så populärt? Arkitekturen har sin betydelse. Inte bara husen i sig utan även det utvidgade boendet med smågårdar och det stora grönområdet, där ungdomar från hela området kunde träffas och umgås, spela brännboll och fotboll. Än idag finns närhet till butiker, bibliotek, kvarterskrog skola och möteslokal, och fungerar som mötespunkter i stadsdelen. Men idag framstår området från andra håll som en hägring. För som det sägs i TV-serien Arkitekturens pärlor, idag skulle man inte få bygga så fluffiga bostadsområden. Titta bara på vilket nytt bostadsområde som helst omkring dig.
Stjärnhusen i programmet Arkitekturens pärlor
i SVT Play.
Stjärnhusen 1950.
En av två plaskdammar i Stjärnhusen.
