[210203] I kvarteren runt Mariatorget låg under många år Izzy Youngs folkmusikcentrum. Det var en liten lokal, men med ett stort och varmt innehåll. Här hölls samtal, konserter och föredrag om folkmusik, allt i en vänlig, initierad och inkluderande anda.
Bakom allt detta stod Israel ”Izzy” Young (1928-2019), en lång och kraftig judisk man från Bronx som kom att förälska sig i svensk folkmusik, men också i en svensk kvinna, med vilken han sedermera fick sin dotter Philomène Grandin.
Relationen far och dotter är också det som står i centrum i den nyutkomna boken Glöm allt men inte mig av Philomène Grandin. Det är en berättelse som reser fram och tillbaka i tiden, från författarens tidiga barndom till Izzys bortgång på ett omsorgsboende i samma södermalmskvarter.
Mest av allt var Izzy känd för sin vänskap med Bob Dylan. Det var Izzy som ordnade den amerikanske folkrockikonens första spelningar. Izzy ägnas också ett kapitel i Dylans självbiografi. Med Dylans nobelpris 2016 kom strålkastarljuset att falla ännu starkare på Izzy, åtminstone för ett tag. Hans bjuds bland annat in till nobelfesten med sin dotter.
Samtidigt är Izzys gärning långt viktigare än så. Hans arbete för att lyfta fram och stärka folkmusiken var betydande och hans färgstarka personlighet påverkade människor på djupet, långt bortom kvarteren runt Mariatorget.
En tematisk kärna i boken är den smärtsamma upplevelsen av att se en älskad person förvandlas och förminskas av demens. Att bli någon annan, att sakta glida ifrån. För demens är de anhörigas sjukdom, mer än någon annan kroppslig åkomma.
Skildringen är hudnära; läsaren bjuds in till den kärleksfulla samvaron mellan de två. En bullrig, excentrisk pappa, full av livskraft och glimten i ögat, en person som var vida omtyckt och rent av beundrad, men som stack ut som udda ut i Mellanmjölkens land. En dotter med en kreativ ådra, som uppmärksammas och uppmuntras av pappan, men som slits mellan att vara ”vanlig” och att vandra i pappas fotspår.
Uppväxten är rik på kärlek och kreativitet, men knapp på ekonomiska resurser. Tillsammans flyttar de runt i staden, singelpappan och dottern. Inte heller är Izzy någon stor vän av att städa, strukturera och fylla i byråkratiska blanketter, så rörelsen han driver står ständigt på ruinens brant. Bokens skildring av en annorlunda far-dotter-relation och vi-mot-världen-känsla för stundtals tankarna till Åsa Linderborgs prisade skildring Mig äger ingen. I båda fall porträtteras bångstyriga, men ändå känsliga fäder, tillsammans med deras döttrar.
Izzys livsinställning är minst sagt bohemisk och under läsningen ställer jag mig frågan om hur tillåtande vårt dagens samhälle är mot människor som väljer att leva så. Det talas så mycket om tolerans, det skrivs tonvis med värdegrundsdokument med storvulna fraser om berikande mångfald, kreativitet och frispråkighet. Likafullt töms våra stadskärnor på småbutiker och smårörelser som Izzys. Konsertlokaler och kulturlokaler stängs också ner eftersom grannar klagar och dessa verksamheter är så inkomstbringande för bostadsrättsföreningarna och deras hyperbelånade delägare. Istället rullas verksamheter med starka ekonomiska och administrativa muskler in, ofta affärskedjor med snarlika koncept. Och med dagens förödande coronasituation lär saken sannolikt inte bli bättre på ett tag.
Skildringen är stark. Här blandas skarpa, ömsinta och sorgsna bilder av ett kärleksfullt liv tillsammans. Komik och vardagsdramatik varvas, ett flerdimensionellt och säreget liv mejslas fram. Demensen blir det mörka stråk som ger melankoliska konturer. Bitvis blir hoppen mellan tidsplan aningen tröttande; mer fördjupning av vissa episoder hade istället gett en extra udd. Likafullt är det vackert, välskrivet och vemodigt, men också en hyllning till livet och en alldeles speciell människa som en gång stod mitt uppe i det, omsluten av musik och vänskap.
