[210130] I ”Flykten till Marstrand” riktar Anna Grinzweig Jacobsson uppmärksamheten mot de i Sverige ganska okända förföljelserna av judar i Polen under slutet av 1960-talet, och hur det gick för ett antal judiska flyktingar som då samlades i Marstrand för att snabbt lära sig svenska.
I november 1969 anlände ett antal flyktingar från Polen till Marstrand. De hade i sitt förra hemland varit studenter eller haft intellektuella yrken, flera var läkare. De var judar. Vilket var anledningen till att de jagats ut ur Polen, med en anmärkning i sina respass, där det framgick att de inte längre var polska medborgare.
Det utbrott av antisemitism som orsakade denna utvandring till Sverige, liksom till ett antal andra länder, hade åtminstone nominellt föranletts av hur Israel under sexdagarskriget år 1967 besegrat sina arabiska grannländer. Men den latenta antisemitism som satt djupt i den polska traditionen kunde ha blivit manifest av andra orsaker ändå. Den fanns där, färdig att komma till uttryck i trakasserier och förföljelse.
I gruppen som kom till Marstrand fanns den då sexåriga Anna Grinzweig med sina föräldrar, som båda var läkare. Anna Grinzweig Jacobsson blev så småningom fysiker och har nu sammanställt en bok om hur judarna fördrevs från Polen, hur ett antal av dem hamnade på Marstrand och om hur det sedan gått för dem, Flykten till Marstrand.
År 1968 utbröt den så kallade Pragvåren, då det tjeckoslovakiska folket iscensatte ett uppror mot kommunistdiktaturen. Det slogs ned brutalt av Warszawapaktens styrkor, under sovjetisk ledning. Sveriges regering beslutade snabbt att flyktingar från Tjeckoslovakien skulle vara välkomna hit. Samtidigt hade förföljelsen av judar tilltagit i Polen, och den svenske ambassadören Erik Kronvall vädjade om att polska judar skulle vara lika välkomna i Sverige som tjeckoslovakerna. Till en början tog det stopp, men så småningom, efter intensiv bearbetning från ambassadören, fick judarna från Polen rätt att komma hit.
Tanken med att samla ett antal högutbildade till samma plats var att de snabbt skulle få lära sig svenska och därmed kunna återuppta sina studier eller yrkeskarriärer. Flykten till Marstrand är baserad på intervjuer med ett femtontal av dessa flyktingar. Medverkar gör också invånare på Marstrand vid den aktuella tiden och en representant för den judiska församlingen i Göteborg.
Judarna i Polen hade redan ett tungt arv att leva med, alla hade på något sätt berörts av förföljelserna av och massmorden på judar under andra världskriget. De äldre generationerna hade nästan helt och hållet utplånats av det nazistiska dödsmaskineriet. Egendom var förskingrad och stulen. Nu fördömdes de av den kommunistiska regimen som sionister, som borde ge sig av till Israel.
Genom Anna Grinzweig Jacobssons initiativ får några av dem nu komma till tals. Att det finns en genomgående bitterhet mot det gamla hemlandet är självklart, flera påpekar hur det fortfarande inte i Polen fungerar att tala om sig själv som polsk jude. Man betraktas som antingen eller. Genomgående finns också en hög uppskattning av det svenska välkomnandet. Och för Sveriges del var det ju lyckosamt att dessa flyktingar fick en fristad här, och kunde berika det svenska samhället med sin kultur och bidra till landets välstånd med sina yrkeskarriärer.
