[210129] Driven av abstinens efter levande konstyttringar begav jag mig, med all respekt för den scenkonst som nu låtit streama föreställningar för att nå fram till en publik, ut i Göteborgs nedtonade gatuliv för att uppleva ett fysiskt möte med konstnärliga uttryck, som ändå visade sig existera.
Det artade sig till en dagsutflykt som förde mig ut i en konstvärld som spände över allehanda uttryck, tekniker, motivvärldar, symboliska laddningar och material av konstnärer från olika generationer och bakgrunder, också med ambitioner att tolka och förstå såväl samtid som dåtid. Det sistnämnda utövas med perfektion i den tredelade utställning som Tomas Lundgren visar på 3e Våningen i Sockerbruket. En av delarna utgörs av 20 inramade ark, där konstnären med vad som kan liknas vid den besattes envisa precision, för egen hand med bläck på papper skrivit
av ett antal av de handskrivna s k Madeleine-manuskripten som Marcel Proust lämnat efter sig från arbetet med sitt livsverk, romansviten På spaning efter den tid som flytt. Även för den som, likt mig, vuxit upp med handskrivna brev och även studerat paleografiska skrifter var det näst intill omöjligt att tolka dessa högst personliga dokument av delvis överstrukna och överskrivna eller helt överkryssade texter. I stället skapar de i sin helhet ett fascinerande grafiskt landskap och leder till ett begrundande över inte bara en tid som flytt utan också över författandets vedermödor genom sitt avslöjande också av all tid som gått förlorad i genom ändringar och ratad text under det att Proust med början 1907 skrivit sina böcker, tid som med dagens snabba skriv- och delete-system aldrig låter sig avslöjas.
Utställningens andra del utgörs av två porträtt i olja med den förfotografiska tidens perfektion. De är inte målade av levande modeller utan efter fotografier tagna i slutet av 1800-talet av den franske antropologen Alphonse Bertillon, därtill chef för brottsidentifiering hos Parispolisen. De kraftigt förstorade målningarna är alltså inga vänporträtt utan föreställer män som fotograferats för sin tids brottsregister, i de här fallen av fängslade anarkistsympatisörer. Bartillons register kom att ligga till grund för skapandet av ett identifikationssystem, också kallat antropometri, som bland annat tillämpats inom rasbiologin i sättet att klassificera människor.
Likaså har raden av tolv handmålade färgkartor, som lägger beslag på övriga väggutrymmen i hallen, till syfte att påminna om hur ett färgsystem byggts upp för att förstå och kategorisera omvärlden för att vidare kunna förädla och domesticera växter och som till skillnad från dagens färgsystem utgick från naturen, fåglar och blommor. Konstnärens strävan är inte bara ett utövande av själva hantverket utan att vidare påvisa detaljer och nyanser orsakade just av handens arbete och som inte går att placera i ett strikt kategoreringssystem.
I sin helhet är det en utställning, som inte bara fascinerar för sin idérikedom och hantverksskicklighet utan som också leder till reflektioner över hur tider som visserligen flytt ändå gjort avgörande avtryck i historien.
Det upprepas gärna att traditonella gallerier är i utdöende. Ändå upptar den 52a upplagan av guiden Konst i Göteborg för våren 2021 hela 28 namn på gallerier, av vilka jag bara hann besöka ett fåtal av det flertal som har öppet på söndagar. Att en del gallerier fått flytta till mindre lokaler må så vara och att bland gallerierna också finns de som är konstnärsdrivna. Ett helt nytt sådant upptäckte jag i Sockerbruket på väg in till 3e Våningen, innanför kafé Faux pas. Där hade en grupp yngre konstnärer, Linc Art Collective, slagit sig samman om en utställning med titeln Tech and the Self med verk av nio medlemmar med olika bakgrunder, tekniker och material. Dominerar rummet både för sin storlek och för sin förmåga att egga fantasin gör en formation utbredd på golvet av vattenfyllda plastflaskor kallat Me Me Me av Isa Andersson. Verket bevisar också det levande mötets överlägsenhet jämfört med att bli presenterade digitalt. I övrigt lär jag avvakta för att se vad detta nya rum för konst kan komma att utvecklas till utöver att låta ett antal konstnärer, hemmahörande i trakten runt Göteborg, presentera sig med ett verk vardera.
Nytt för mig i sin egenskap av mer traditionellt galleri var det kallat Nevven på Molinsgatan, blygsamt vad utrymmet angår, men kaxigt när det gäller vad som valts att visas, därtill det enda internationella inslaget i denna konstkrönika. Carlotta Bailly-Borg heter den franska konstnären, bosatt i Belgien, som skapat de fem aktuella verken bakom den gemensamma tämligen spotska titeln Family Affair. Bilderna är målade på långsmala linnetyg och ger först intryck av att vara tagna ur ett register över knopar, var och en med individuella titlar, som Compulsive, Frustrated, Passionate. Bilder som visar sig kräva en stunds samvaro och begrundan tillika närstudium. Efterhand avslöjar nämligen blicken lustiga små figurer diskret placerade i någon del av repslingorna. Av trycksaker som ingår i utställningen och några mindre verk som visas i galleriets bakre rum bekräftar konstnären sig som en tecknare av rang, närmast i kategorin skämttecknare med humor och förmåga att komiskt ladda sina figurer, vare sig hon målar dem på glas eller papper, tidigare visade på Palais de Tokyo i Paris, där konstnären också efter sin utbildning tillbringade en tid som artist-in-residence.
Galleri Hammarén visar sig dessvärre höra till de gallerier som inte har söndagsöppet och meddelar dessutom nu att det är tillfälligt stängt på grund av en vattenläcka. Dock är galleriet med sitt selektiva val av konstnärer, inte större än att man genom fönstret kan beundra den formfulländade skulpturala renhet och elegans av en konstens veteran som Eva Lange, som representerar en äldre och gediget erfaren generation konstnärer. Galleriet påminner om att hon 2015 i samband med att hon tilldelades Sergelpriset ställde ut på Konstakademien i Stockholm. En omfattande bok om hennes konstnärskap gjorde då också.
Tillsammans med henne visar Per Kesselmer ett abstrakt måleri med tunna lager av valsad vit-grå färg på plåt. som tycks samverka med Langes arkaiska former med sina närmast monocroma uttryck. En utställning som lär kunna bjuda en givande stunds stillhet och kontemplation om det hinner öppna innan utställningens slut den 30 januari.
Vacuum Emblems är titeln på Tommy Sveningssons andra separatutställning på Galleri Thomassen. Det handlar om ett lätt romantiskt och lekfullt måleri med tydlig symbolik och motiv som för tankarna till myternas och sagornas världar. Men inte via böcker, som till exempel Alice i Underlandet, som man kunde tro av de många inslagen av nycklar och nyckelhål. Nej, här gäller ett relativt ungt konstnärskap som tycks ha ersatt sagoläsandet med den för mig okända datavärldens spel och mysterier. Här finns heller inga penselspår som avslöjar handens arbete, eftersom färgen anläggs medelst sprutmetod, som åtminstone får en del av bilderna att mer framstå som tryckta dekorationer än som verk av handens arbete. Lekfullt, välgjort, dekorativt kan väl vara en lagom sammanfattning.
Vad allt ska man inte få uppleva vad gäller mötet med det totalt häpnadsväckande. Inte direkt vad gäller konstnärlig förmåga utan snarare vad gäller förverkligandet av en idé. Det går inte att applicera termen ”ready mades” på Ulla-Stina Wikanders närmare hundratalet föremål av igenkännliga hushållsföremål, verktyg och annat som hör vardagslivet till som slår emot betraktaren som besöker Göteborgs Konstförenings galleri. Snarare handlar det om föremål som fråntagits sin funktion för att omvandlas till dekorationer. Det visar sig nämligen att hon under ett par decennier samlat på korsstygnsbroderier. Dessa har hon nu använt till att sy och limma runt föremål av de mest skilda slag – från symaskin, barnvagn, telefoner till klädesplagg, olika verktyg för hemmabruk med mera med mera. Genom att ikläda föremålen lustfyllda dräkter av de färgrika broderierna blir de samtidigt avklädda sina ursprungliga funktioner.
Man får dock inte missa att besöka galleriets lilla rum. Där vakar likt antika stoder några skulpturer av Margit Brundin som vittnar om både form- och materialkänsla såväl som hantverksskicklighet. Skulpturerna skapar ett rum av välbehövlig stillhet och kontemplation.
Det i samma område konstnärsdrivna Galleri Box finner jag till min besvikelsen helt tömt och med skylten borttagen, trots att där skulle vara en utställning just då kallad DOMA/MASU. Om det är ett vittne om galleridöd eller inte är frågan. Ett sökande på nätet får mig närmast att förstå att verksamheten övergått till att bli helt digital. Jag vill bara hoppas att det inte är ett tecken på en ökad digitalisering också av bildkonsten.
