[210127] Mitt i mitt skrivande om det dagsaktuella utbudet av levande konst i Göteborg (med senare publicering) chockeras jag av nyheten att ännu en gigant i det svenska kulturlivet just avlidit, Lars Norén. Det känns oerhört motvilligt att ta till sig. Vartåt ska vi nu söka oss, vi som idogt hängivit oss åt denne mans oerhörd förmåga att bottna i det mänskliga psykets labyrinter?
Det var med hans genombrott, Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud på Göteborgs Stadsteater i Björn Melanders regi 1983, som jag själv först drabbades av denne mångbottnade efterföljare till August Strindberg. Sedermera skulle han också för mina ögon förlösa en rad skådespelare – däribland Shanti Roney, Anna Pettersson och Peter Andersson med dramat Personkrets 3:1 1998. Men om hans enorma betydelse som författare, lyriker, dramatiker, regissör må andra bättre vittna.
Mitt eget mer inofficiella möte med Lars Norén som person ägde rum först under hans alltför korta sejour som chef för Folkteatern i Göteborg 2009-2012. Som invigningsföreställning efter renoveringen av teatern hade han valt att skapa en högst egen version av Aischylos ödestrilogi Orestien. Mitt närmande till honom gällde därför en fråga jag länge burit på, nämligen om det i anslutning till att de antika grekiska dramerna uppträder i olika tolkningar på teaterscener runt om kanske vore dags att också finna ett verk av någon nu levande grekisk dramatiker, så här mer än 2000 år efteråt, att framföra som en sorts uppföljare. Lars Norén var road av tanken och helt överens med mig om att den var befogad. Längre än så kom dock inte hans gensvar. Han försvann åter till Stockholm och nu anar jag inte vem man kunde vända sig till med en.
