[201214] Människan är naturligt nyfiken och har utvecklat nya metoder som ständigt förändrat vår tillvaro. Formell utbildning är dock ganska sent påkommen. Som jordbrukare lärde vi oss under arbetets gång, eller learning-by-doing som det heter idag. Den formella utbildningens vidareutveckling skildras av Thomas Piketty i Kapitalet och ideologin. Om jag tolkar honom rätt är vi inne i en utbildningskris. Vart är vi på väg?
Industrier växte i omfattning med start under 1700-talet, men industrisamhället med sin påverkan på livets alla aspekter och en ny självbild bredde ut sig på 1800-talet. Redan i seklets början växte alltmer komplicerade maskiner och organisationer inom textilindustrin upp. Då fanns ännu inget formellt skolsystem men behovet blev påträngande. Privata initiativ togs dock. Textilanläggningen i New Lanark söder om Glasgow var en mönsteranläggning som drevs av den radikale Robert Owen. Som den kapitalist han var värnade han om arbetarnas villkor. Han anlade en skola för först barnen, senare även för arbetarna (på kvällstid). Andra fabriksägare var öppet negativa till detta påfund, de ville hålla nere lönerna för alla arbetare.
I början av den industriella revolutionen fanns inget behov av formell utbildning, man lärde sig snabbt utföra de flesta arbetsuppgifter som erbjöds. Men vartefter växte uppgifterna i komplexitet. Frågan om en allmän utbildning blev alltmer påträngande. Runt mitten av 1800-talet infördes folkskola (eller grundskola) i de flesta europeiska länder. England som var ledande land i utvecklingen av kapitalismen hade länge den högsta produktiviteten, men i slutet av seklet hade USA blivit ledande vad gäller produktivitet. I brittiska ögon var man fortfarande mäktigast men levde i tilltagande självbedrägeri. I början av 1900-talet låg bruttonationalprodukten per capita i Frankrike och Storbritannien på mellan 60–70 respektive 80–90 procent av den amerikanska (s.574).
Piketty menar att en viktig orsak till den amerikanska framgången berodde på landets historiska framsteg med att utbilda sin arbetskraft. Lägre andel dock för den svarta delen av befolkningen, ska tilläggas. Räknat alla gick på 1820-talet 50 procent i grundskola, 5-11 år gamla. Bland vita barn gick på 1840-talet över 90 procent i grundskola. Länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland låg runt sekelskiftet ett halvsekel efter USA inom grundutbildningen. En förklaring till det amerikanska försprånget förklaras även med invandringen av driftiga européer som flydde från fattigdom och religionsförtryck.
Intresset för att betala skatt för att finansiera en allmän utbildning ökade i USA och övertaget i utbildningssystemet varade under större delen av 1900-talet. Redan i början av seklet, när européerna äntligen hade etablerat en allmän grundskola för alla, var USA på god väg att generalisera en gymnasieutbildning. 1920 gick 30 procent av pojkarna och flickorna vidare till gymnasium. Runt 1960 var siffran 80 procent. Japan kommer ikapp USA betydligt snabbare än Europa.
Piketty räknar den andra industriella revolutionen som en tilltagande kraft under perioden 1880 till 1940, med främst tillväxten av den kemiska industrin, stålindustrin, bilindustrin med mera. Här krävs det ofta mer än enbart grundskoleutbildning. Det blev allt viktigare att kunna läsa och skriva och delta i produktionsprocesser som kräver grundläggande vetenskapliga kunskaper och att förstå tekniska instruktioner och manualer. Av detta ser man tydligt hur utbildningen har blivit en integrerad del av samhällsproduktionen. Här tog först USA, sedan Tyskland och Japan över ledartröjan från Storbritannien och Frankrike som de ledande industriländerna. Man kan kanske ana att de koloniala strukturerna redan hade sett sina bästa dagar.
USA var länge det ledande landet när det gäller allmän utbildning. Från grundskola till gymnasieutbildning varade det under ett sekel. Men när det kommer till universiteten i nutid börjar den framgångsrika utbildningseran krackelera (s.579). Den högre utbildningen på ett universitet har främst varit en angelägenhet för föräldrar som har kunnat betala för barnens studier.
En graf som visar den ekonomiska relativa utvecklingen under det senaste halvseklet visar hur USA är på väg in i en kris och som visar varför en populist som Donald Trump kan få så stora framgångar inom politiken (s.581).
Grafen. Fördelningen av USA:s totala inkomster 1960-2015. Runt 1990 manifesteras den nyliberala revolutionen. Då blir den rikaste procenten i USA rikare än hela den fattigaste halvan av befolkningen.
.
Drivande företrädare för nyliberal politik var Margaret Thatcher i Europa och Ronald Reagan i USA. Med ultraliberal ekonomi skulle kapitalet se till att de mest effektiva åtgärderna för samhällets många problem genomföras. Privatiseringar blev därför mantrat för denna ideologi. Post och järnväg och sjukvård skulle givetvis säljas ut. Men inte allt såldes ut, i Storbritannien hälsovårdssystemet och grundutbildningarna.
Av grafen ovan kan man ana att förändringarna skapar ilska med oklar adressat. Frågan är bara hur de formeras, vilka riktningar åsikterna tar. I USA har systemet bäddat för Donald Trump, men även för radikaler som Bernie Sanders. Om USA inte sprider sina tillgångar jämnare, menar några av de rikaste att landet går en farlig samhällskris till mötes.
Universitetens utveckling under den rådande High Tech-eran förstärker denna tendens. Universiteten och näringslivet har gradvis närmat sig varandra. Främst gäller det fakulteter med naturvetenskap, teknologi och medicin. Här utvecklas självkörande fordon, breda IT-tillämpningar, bioteknik och nya medicinska applikationer. Nu är det inte bara de ekonomiska svagaste grupperna i samhället som hotas av arbetslöshet, bostadslöshet, hunger och ökad dödlighet, nu hotar även tidigare etablerad medelklass att drabbas av fattigdom, eller åtminstone sänkt levnadsstandard. I det längsta försöker många av dessa bägge grupper att överleva på gig-ekonomi, korta anställningstider och sjunkande löner.
Universiteten har varit en del av denna process. De kunskapsområden som varit mest exploaterbara har lättare att dra till sig forskningsanslag. Humaniora har haft det värre med tilldelning. Marknaden i High-techvärlden bidrar till att nedmontera det kritiska tänkande som kommer att vara nödvändigt för att möte framtida utmaningar som utarmningen av jordens resurser och den därpå följande klimatkrisen, där den rikaste procenten förbrukar tjugo procent av all tillgänglig energi.
Hur verkar dessa tendenser i Sverige? Generellt finns ingen större skillnad på utbildningssystemen i västvärlden i stort. Men Sverige sticker ut som extremt vad gäller grundutbildningarna – med de så kallade friskolorna. De som tror sig vara vinnare i ett system som gynnar elever från studievana familjer och motiverar sitt stöd till bolagsdrivna skolor med valfrihet, ett mantra som bara är självbedrägeri. Samtidigt köper de villigt utbildningsbolagens jakt på ökade vinster, som har inneburit fler obehöriga lärare på friskolorna och att högre betyg har blivit en lockvara. Inget talar för att ”friskolor” är bra för samhället som helhet. Risken är istället att alltfler blir utdefinierade som irrelevanta, som Manuel Castells skrev i sin trilogi om informationssamhället före sekelskiftet.
I detta politiska landskap är Donald Trump bara en stormfågel. Värre politisk utveckling ligger som en möjlighet i resans förlängning om ingen demokratisering sker. Ett kollektivt motstånd kommer då att behövas, vilket väl ligger i linje med vad Thomas Piketty förespråkar.
