[201211] Ibland häpnar man. Något flammar till i höstmörkret, något som sagts och tänkts länge, men som hastigt och lustigt hamnar på den så kallade agendan. Profitskolan.
Frågan som blossat upp rör det som vinstintressen har gjort med den svenska skolan. Eller vad marknadsskolan gjort med svenska skattemedel och elever. Allt detta trixande och fixande med kostnader och besparingar. Stora skolkoncerner som snackar vitt och brett om nyskapande pedagogik, men mest skär på skolbibliotek, läromedel, skolhälsovård, lärartäthet och lärarbehörighet. Skolkoncerner som – mer eller mindre öppet – marknadsför sig med höga betyg och som öppnar för glädjebetyg och plockar de mest skötsamma, självgående och högpresterande eleverna. Russinen ur skolkakan. Eleverna som ger mest och kostar minst. Skolkoncerner som delar ut enorma vinster till aktieägare och ledningspersoner, inte sällan näringslivspersoner som vistas långt bort och inte har det minsta intresse för svenska skola, annat än att ta hem enkla och skattefinansierade vinster. Skolkoncerner som ser sig om efter elever vars vars upplysta medelklassföräldrar ställt sina barn i ”rätt” skolkö redan vid födelsen.
Vi talar om vår internationellt unika skolmodell, ett experiment som varken våra nordiska grannar eller något annat land hakat på, nu när Chile hoppat av skolmarknadståget. Marknadsskolan som svenska politiker har kramat och försvarat, mot all tänkbart bättre vetande. Ingen forskning, ingen folklig kritik och inga välunderbyggda argument har bitit på politikerna. För enligt undersökningar har över 80 procent av svenska folket varit emot att ohejdade vinstintressen släpps in i skolan, men så lite har hänt. Några av dessa politiker har av någon anledning fått fina konsultuppdrag inom stora och framgångsrika skolkoncernerna. Fina jobb och fina arvoden, när gått vidare in i näringslivet, med kappan fladdrande i vinden.
Men nu händer det. Senast har vi tidningen Fokus (10/12-20) som prytt sitt omslag med en liten gullig skolflicka och rubriken ”Lönsam liten vän, striden om skolpengen hårdnar.” Och inte är Fokus någon lakej åt vänstern eller skolmarknadsmotståndarna. Snarast tvärtom. Likafullt står det ”För vad ingen verkar ha tänkt på, eller i alla fall inte sett som bekymmersamt, var att möjligheten till vinstuttag skulle förvandla skolväsendet till något det inte bör vara, nämligen en marknad där den enskilda skolan är utbytbar och leverantör och eleven en krävande och ombytlig kund.”
En monumental överdrift, javisst. För att ”ingen” har sett marknadsskolans verkan på svenska skola är inte bara osant, utan det luktar hyckleri. Även på DN, som länge satt och skumpade på skolmarknadståget, rör det på sig. Inte minst i kulturdelen, där Maria Schottenius (9/12-20) skriver en artikel med rubriken ”Sätt stopp för skolkoncernerna som lurar av oss skolpengar.” Texten pekar på att det snedvridna svenska skolexperimentet är unikt i världen, fraser som tagna ur Per Kornhalls bok med titeln Barnexperimentet. Bara det att Barnexperimentet publicerades 2013.
Vidare ger sig SvD in i kören (9/12-20), med frasen att marknadskolan har ”ersatt flumskolan som barnens fiende nummer ett.” Här nämns att ”en OECD-rapport är kritisk till den svenska friskolereformen av regeringen Bildt i början av 90-talet.” Ja, ibland kan gammal pytt-i-panna förvandlas till boeuf bourguignon, gammalt vin kan hällas i nya läglar och bli en sensation.
Här kan vi allt tala om en ”perfekt storm”, för att relatera till Malin Idelands (30/11-20) . Allra tydligast har kritiken mot marknadsskolan formulerats av läraren och skoldebattören Filippa Mannerhiem i Expressen 17/11-20, då med rubriken ”Svensk skola är en skam – ni politiker har svikit”. Även Karin Pettersson på Aftonbladet tillhör gruppen som, både nu och då, har riktat sin udd mot marknadsskolan. Redan i september ställde hon frågan:
Fråga nu dig själv följande: vad skulle du tänka om ett land där det var fritt fram för riskkapitalister att starta skolor och plocka ut mångmiljonvinster helt utan begränsningar? Och där sedan ledande tjänstemän och politiker köptes över till dessa företag för att säkra framtidens vinster?
Själv skrev jag artikeln Morötterna på Cayman Island för snart tio år sedan, en text med liknande mening och detta utan att vara varken unik eller nytänkande.
Så vad är egentligen nytt i detta hastiga och häftiga angrepp på marknadsskolan som vi haft i Sverige sedan 90-talet? Ganska lite. Men ganska lite kan ibland var ganska mycket. Och det är inte för inte som vi har de gamla välanvända frasen – ”bättre sent än aldrig.”
