[201127] Den irländska författaren Edna O’Brien har hunnit bli 90 år, men den litterära spänsten verkar inte svika henne. Många kanske minns henne från 70-talet, då hennes romaner stod i många bokhyllor. Speciellt vanlig var boken Mina minnens hus, ett verk som väckte skandal och anstöt i dåtidens strängt katolska irländska samhälle. För många var hon också en feministisk förgrundsgestalt, någon som banade väg mot något bättre.
Nu återkommer O’Brien med en roman på svenska med den enkla men slående titeln Flicka. Det centrala temat är barbari med religiöst extremistiska förtecken. Berättelsen utgår från en flicka, som tillhörde gruppen skolflickor som kidnappades av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram i Nigeria. Boken bygger på noggrann research, intervjuer med flera av dem som utsattes för våld och terror av denna vidriga islamistiska terrorgrupp.
Våldtäkter, tvångsgifte och det mest bestialiska våld utmärker behandlingen som Boko Haram utsätter människor för. På en del flickor skärs tungan ut, för att straffa dem för deras frispråkighet, andra blir våldtagna och utsatta för annan sorts tortyr. Förloppet är beskrivet på en enkel men uttrycksfull prosa, vilket gör att läsaren inte kan värja sig från flickans utsatthet, exempelvis vid en av många våldtäkter: ”Hans makt låg i hans tystnad och föraktfulla blick. När han lade sig på mig var det som en svart presenning hade släckt ned allt, den kvävde mig och stängde allt annat ute. Jag visste att han skulle döda mig om jag gjorde minsta fel.”
Den unga flickan önskar att hon vore en lök som vilade djupt nere under jordskorpan så att hennes påtvingade make inte kommer åt henne. Sedan blir hon med barn och kampen för överlevnad involverar ett annat liv, en liten varelse som fötts in i skräck, våld och umbäranden.
Det är en viktig och modig bok Edna O’Brien har skrivit, förtjänstfullt översatt av Anna Lindberg. För dagens våldsbejakande islamism är ingenting annat än barbari förklätt i religiöst svammel och allra värst drabbas kvinnorna. Att motverka detta är en minst lika viktig uppgift för dagens feminister som att rikta sin udd mot texter och missförhållanden i den närmaste kretsen och miljön. För kallar man sig feminist i dagens globaliserade samhälle har man ett ansvar för att även kämpa för kvinnor som lever långt bort och vars svåra livsbetingelser inte liknar ens egna. Det blir inte trovärdigt att endast leva ett inkrökt feministliv i seminarierum och salonger, tryfferat med texter och tankar från storheter som Simon de Beauvoir och Nina Björk, samtidigt som situationen för många kvinnor i andra miljöer är vidriga.
Att en recensent i en kanal ställde sig frågan om den vita och västerländska Edna O’Brian ”hade rätt” att skriva denna bok, med implicit risk för att beskyllas för så kallade appropiering, visar på hur snett vi har hamnat med identitetspolitiken. Att reducera ner våra tankar och gärningar till ett resultat av hudfärg, riskerar ju att bana väg för en fixering vid ras, en position som paradoxalt nog både rasistiska och identitetspolitiska strömningar delar. Istället bör man vända på resonemanget och bestämt hävda att O’Brien ska ha en stor eloge för att ha skrivit denna bok. En hyllning för att ha brytt sig om kvinnor bortom ens egen intrampad trygghetszon.
