[201118] ”Det rapporteras att färre barn föds för tidigt. De blivande mödrarna mår bättre av isolering. Det rapporteras att trycket på den psykiska vården ökar. Patienterna mår inte bra av isolering. Det rapporteras att människor drömmer att de besöker nöjesfält som plötsligt förvandlas till dödsfällor.”
Hur hanterar vi vår oro, våra känslor och tankar, förhoppningar och motsatsen? Hur lever vi våra liv? I meningsfullhet, i meningslöshet, i en coronapandemi.
Bokförlaget Korpen har givit ut ett antal böcker med teman som kretsar kring det dödliga virus som tog grepp om oss i våras. Där finns två dagbokslika böcker av psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson, från i våras dagsaktuella krönikor av Oisín Cantwell, plus antologin Covid 19 och kulturen, där trettiofem personer medverkar med var sin text; författare och kritiker, läkare och psykologer, akademiker och kulturutövare. Och så har antologins ena redaktör, Karin Brygger, skrivit en diktsamling, Månader, brev.
Bryggers senaste alster, dubbelutgåvan med essän Estera och diktsamlingen Stationer som kom 2019, berör Förintelsen och personer drabbade av den, och det tangerar hon även i sin nya diktbok Månader, brev. Pandemin verkar ju likt en förintelse med många döda.
En brevväxling med en främmande människa är central i boken, om den växlingen är reell eller fiktiv vet jag inte med den innebär ett du-tilltal jag vanligen är svag för, så också här.
Barnen är viktiga
”Det är alltid sin egen historia man inte tål. Det är ohållbart att föreställa sig att det ska uppstå en saknad i mina barns liv, ett mörker, en pandemisk konsekvens och ett uteblivet svar på det tilltalsnamn som också alltid är en fråga: ’mamma?’”
”Det viktiga är att man är rädd.” Ja, alla är rädda och försiktiga, men är vi det i tillräckligt hög grad? Förmodligen är det inte så eftersom smittspridningen nu i höst ökar igen, och med den nya nedstängningar och hårdare restriktioner också i vårt land. Vad är nästa steg efter en pandemi? Förintelse? Jordens undergång? Dinosauriernas återkomst?
”Månaderna som kommer efter januari kommer som drivor
av kaddish
en massflykt av stenar kommer
för att kasta sig på gravar
som ett regn ingen vill ha”
Karin Brygger skriver som alltid poetiskt, lätt och pregnant i ofta vemodig ton på en och samma gång. Hon blandar det till synes självbiografiska med utblickar mot omvärlden, nutid och dåtid samsas om utrymmet på boksidorna. Charmiga scener med barnen, ögonblicksbilder och historiska ”vittnesmål”
”Jag skriver att jag kan ingenting viktigt se om jag inte behåller
sorgen
i ögonvrån, en svart frans –
Skriver att den plötsligt glidit ner och förlorat sin hållfasthet
glider över i dag, i regn
och lämnar en ogripbar klarhet efter sig.”
Dock ett lite minus för en del korrekturslarv. När det handlar om poesi eller poetisk kortprosa är varje tecken av yttersta vikt, då kan en miss bli förödande för helheten. Eller bara irriterande.
