[201115] Nyligen kunde genom en folkomröstning chilenarna göra klart att de vill avskaffa den författning som antogs under militärdiktaturen på 1970-talet. Ett spår av ljus i en värld där demokratin så ofta sätts på undantag eller korrumperas. Från Chile tvingades många i landsflykt under diktaturens år, och om några av dessa skriver Lizette Romero Niknami i sin litterära debut ”De försvunna.”
Det rör sig om två ungdomar, som med sina familjer lyckas fly och ta sig till Sverige. Lizette Romero Niknami skriver med fin balans mellan inlevelse och distans, hon gör det i tydlig förbindelse med minnen förmedlade av äldre släktingar som kunnat bidra med substans till berättelsen.
Formen är prosapoetisk, det rör sig alltså om en text med lyrisk förtätning och ett associativt flöde mellan intryck från förtrycket i Chile, flyktens strapatser och upplevelsen av det nya land man hamnar i, först då den exotiska staden Växjö, eller VAJO, som mamma säger.
Lizette Romero Niknami knyter på ett drabbande sätt ihop de förtryckets traditioner som kan härledas från de mordiska spanska kolonisatörerna och som förts vidare till deras sentida diktatoriska ättlingar.
Formen är upplöst, korta och längre stycken text varvas med (helt onödiga) tomma sidor. Interpunktion, förutom komma och ett och annat frågetecken, saknas. Lizette Romero Niknami är författarutbildad på Biskops-Arnö. Jag skulle önska att man där försökte förmedla någon insikt om hur samspel mellan material i en text och dess struktur kan vara berikande. En lyrisk begåvning som Lizette Romero Niknami kunde haft nytta av det.
Lyrik
Lizette Romero Niknami
De försvunna
Albert Bonniers förlag 2020
/Christian Swalander
