[201110] Det är en uppfattning man ofta möter, att det att vara enig och överens är en otvivelaktigt god sak, medan varje form av oenighet är en fara man helst bör undvika. Jag är av helt motsatt uppfattning, något som aktualiserats av den stora förlust Tomas Forsers bortgång innebär.
Vi följdes åt på ett visst avstånd genom ett helt arbetsliv, som i många stycken hade det nordiska perspektivet som gemensam arena, genom allahanda seminarier och organiserade samarbeten i t ex Nordiska Sommaruniversitetets regi.
Det var sammanträffanden i arbetsprojekt som genomsyrades av problemställningar av kulturpolitisk art i en tid som var ambitiös och aktivistisk, en tid som hyste tilltro till sig själv och sina möjligheter och där man på ett fullständigt naturligt sätt kom att artikulera vitt skilda visioner och drömmar om den gemensamma framtiden.
Några hävdade vikten av autonomi i förhållande till institutionerna, andra sökte erövra dem, vilket var fallet när Tomas Forser tillsammans med regissörerna Ragnar Lyth och Peter Oskarson ville etablera Göteborgs Stadsteater som en konstnärlig teater i Stanislavskijs och i senare tid Schaubühne am Halleschen Ufers anda i Berlin. En vilja att skapa klassisk, folkbildande scenkonst i nutiden. Till följd av motståndet det utmanande projektet, som namngavs ’Manifestet’, mötte (varför begriper man fortfarande inte helt!) gick det till sist i stöpet, något teatern inte har hämtat sig från den dag som i dag är. Arbetet realiserades sedan i Gävle med en rad minnesvärda uppsättningar som resultat, men det centrum projektet hade fått genom sin placering i Sveriges andra stad lät sig inte ersättas.
Tyngdpunkten i Tomas Forsers arbete blev därefter det akademiska och det kritiska, där han utmärkte sig med sin breda kunnighet, precision och kontinuerliga produktion, t ex av Ny svensk teaterhistoria från 2007. Vid sidan av sin dagstidningskritiska/redaktionella gärning var han också i början av 70-talet redaktör för tidskriften Ord & Bild.
Vad jag erinrar mig intog vi likartad skeptisk hållning till Folket i Bild/Kulturfronts lansering av begreppet ’folkets kultur’, som i början av 70-talet blev ett hett debattämne med Jan Myrdal i centrum. I förhållande till Lars Noréns kontroversiella Riksteaterproduktion 7:3 gjorde vi däremot diametralt skilda bedömningar, där Tomas var av uppfattningen, att det inte fanns några ursäkter för att låta uttalade nazister och kriminella stå oemotsagda på scenen.
Vad det stilistiska intresset angick orienterade jag, som låtit mitt eget akademiska studium ta sin början i bl a Schaubühne am Halleschen Ufer, mig senare åt ett laboratoriearbete i polske Jerzy Grotowskis efterföljd, som Tomas kände ett motiverat avstånd till. Men under senare år var det ändå han som föreslog mig att skriva texten till en bok om den i Göteborg verksamme Sören Larssons arbete, en bok som i stället kom att skrivas av Sara Engström med ett förord av Tomas. Man kan säga att ett möte till sist ägde rum eller att skillnaderna aldrig varit större än att de kunde rymmas inom samma spelyta.
Man tänker tillbaka på tiden som den var, där även nyligen bortgångne poeten Tobias Berggren var en central och ständigt deltagande bidragsgivare, som präglad av en vitalitet som i ögonblicket ses ha gått förlorad, när det blivit viktigare att fastslå identitet än främja integritet i all dess mångsidighet. Då är det viktigt att gå tillbaka och minnas, ett arbete som i förhållande till Tomas Forsers insatser kommer att underlättas av, att bokförlaget Korpen nu står i begrepp att samla ett urval av hans texter i en gemensam volym. Hans kritiska gärning, eller ’uppdrag’ som han hellre kallade det i förlängning av den stränghet i arbetet han aldrig försummade att framhålla, kommer för all framtid framstå som något att sträva efter. Sakna, för att därefter återskapa för nya generationer.
I det dagliga livet träffades vi egentligen aldrig annat än i förbigående, men vi var väl medvetna om varandras existens, utväxlade ibland synpunkter och texter och han spelade en avgörande roll för vissa formval i min kommande bok. Det innebar en styrka att veta, att Tomas alltid fanns i egenskap av distinkt kollega och samtalspartner och det är med stor sorg man tvingas erkänna, att en sådan styrka nu hänvisats till att leva vidare i det vi kallar minnesvärlden.
