[201109] Hon beskriver sig som en förläst padda, den unga flickan i autofiktiva romanen Samtycket av Vanessa Springora. Boken som blivit raketbränsle i den franska me-too-debatten. Det är en smärtsam, sorglig och skamlig historia: en upphöjd manlig författare förför en tonårstjej med svajig och skadeskjuten självkänsla.
Allt sker med omgivningens vetskap. Återigen detta upprörande patriarkala mönster som vi vant oss att möta med me-too-rörelsen; hur kulturmän med mycket makt erövrar unga tjejer. I det här fallet är det inte bara omoraliskt, utan också olagligt. Ändå sker det – rakt framför näsan på omgivningen.
Vi får följa den unga flickan V från femårsåldern och framåt, i kapitel med namn som ”Barnet”, ”Bytet”, ”Greppet” och ”Lösgörelsen”. Först inramad av föräldrarnas olyckliga äktenskap, den påföljande skilsmässan och pappans krympande närvaro i sin dotters liv. Mamman har det knapert och kryssar mellan torftiga kärleksförhållanden med gifta män som behöver ett alternativt sexuellt tidsfördriv. Flickan fastnar i böckernas värld, en passion men också fristad från den kärva verkligheten där utanför.
Mamman läser korrektur på ett förlag och tar med sin dotter till en förlagsfest. Där håller den uppburna författare G hov, en narcissistisk kulturman utan moralisk kompass och med sexuellt tycke för ungdomar. Bländad av glansen och bedragen av den samvetslösa slugheten hos den uppburne författaren inleds ett förhållande, med orden: ”Borta är paddan som fick mig att fly stadens alla skyltfönster. Hur skulle jag kunna undgå att smickras av att en man, därtill författare behagar att titta på mig?”
Att den uppburne författaren är pedofil finns utbredd vetskap om. Ändå får han hållas, på grund av en toxisk och krypande genikult, som vi tyvärr känner igen från turerna runt Akademien.
Älskarinna och musa blir den unga V. Själv känner han sig som en attraktiv förförare och välgörare, en psykopatisk verklighetsvridning. Handlingen framskrider kronologiskt, i relativ korta och filmiskt berättade meningar. Ofta blir det både kväljande och kvävande, gränsande till det övertydliga. Att Springora har ett ärende är tydligt.
De promenerar i Luxembourgträdgården, ”strosar runt på Paris gator, likgiltiga inför alla förbryllade, misstänksamma, ogillande och i vissa fall direkt fientliga blickar som förbipasserande kastar efter oss där vi går” (s.46). Han väntar utanför hennes högstadieskola och håller långa haranger om upphöjda i deras kärlekshistoria och sexualitet. Bland annat ondgör han sig över de ”puritanska” amerikanarna och deras behandling av Roman Polanski som också förlustar sig med unga flickor.
I boken nämns också att 1977 publicerar Le Monde ett öppet brev till förmån för avkriminalisering av sexuella relationer mellan minderåriga och vuxna, vilket undertecknas av flera namnkunniga vänsterintellektuella i dåtidens franska kulturelit. Inte minst märks existentialisterna Sartre och de Beauvoir, men också andra som Deleuze och Barthes. Det visar sig att författaren G själv ligger bakom uppropet, vilket följs av andra upprop och aktioner i samma anda.
Det krävs starkare nerver för att kunna ta sig igenom romanen. För det är upprörande, både som enstaka fall och som översiktsbild, att åse hur skaror av upphöjda intellektuella faller, följer och fjäskar, ända ner i moralens mörkaste avgrund. Fastnar i villfarelsen att tankens frihet kan översättas till kroppens frihet, att upphöjda intellektuella spelar i någon sorts undantagsliga där gängse moraliska gränser sätts på undantag. Allt med det förljugna och förskräckliga mottot att ”det är förbjudet att förbjuda.”
Inte ens flickans mamma håller emot, utan låter den uppburne snuskgubben härja. Han bjuds hem på middag och blir delvis ett faderssubstitut. I intellektuella och bohemiska sammanhang skänker detta ”rentav en viss status”, för ”G är en känd författare, vilket när allt kommer omkring är ganska smickrande.” Utanför kulturkotterierna är det dock annorlunda, där möts förhållandet både av avsky och förundran.
Författaren G publicerar sig flitigt och håller sig med många unga älskarinnor, även pojkar visar det sig. Själv förklär han sitt upprörande leverne med kulturelitiskt dravel, att han tillhör en speciell tänkande och skrivande sort, en högre kulturell kast.
Anonyma brev från en närstående person som varnar för det otillbörliga förhållandet, viftas bort av författaren och mamman. Så kommer de undan, gång efter annan, från polisen. Flathet och feghet präglar den finkulturella omgivningens reaktioner när författaren G skryter och skroderar om sina erövringar. Vid ett tillfälle beskrivs dock hur en person – den kanadensiska författaren Denise Bombardier – ”bryter det glättiga samförståndet och påbörjar en veritabel avrättning enligt konstens alla regler” (s.87), men däremellan är det tamt och tyst.
Allt eftersom läsningen fortgår, smyger sig Martin Luther Kings berömda ord på mig. Ord om det livsviktiga civilkuraget. Speciellt viktiga är orden i upphöjda högstatusmiljöer, där vissa människor anses mer värda än andra och där social status utgör den viktiga valutan: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”
Uppenbart har samhällets syn på sexuella övergrepp ändrats, nu senast tack vare me-too-rörelsen (även om den också innehållit övertramp). Detta gäller i såväl Sverige som i Frankrike, liksom i andra länder. Men att så många i dagens upplysta och digitaliserade värld fortsatt är besatta av social prestige och kändisskap bådar inte gott när det finns så många människor utan moralisk kompass därute. Just därför är ett vittnesmål som detta så viktigt.
