[201029] Genetiken står för den största systematiska variationen mellan människor. Våra förmågor och beteenden utgår från en genetisk predisposition, ett DNA-mönster vars praktiska konsekvenser är betydligt starkare än vi tidigare trott eller velat erkänna. Så går det att koka ner budskapet i Robert Plomins nyutkomna bok Blueprint.
Plomin är en högt ansedd psykolog och beteendegenetiker, verksam på King’s College i London. Färdigställandet av denna bok har dock dröjt i över 30 år. Skälet är inte bara tidsbrist, utan också feghet, enligt honom själv, eftersom ”för 30 år sedan var det rent yrkesmässigt farligt att studera det genetiska ursprunget till skillnaderna i mänskligt beteende och skriva om det i vetenskapliga tidskrifter (s.20).”
Stämmer det? Oavsett farlighetens grad, känns det varken läskigt eller upprörande att läsa om hur professor Plomin lägger fram sina teser om arv och miljö. För uppenbart styrs vi människor av både arv och miljö. Och självklart börjar det med det genetiska arvet eftersom vi alla vid befruktningsögonblicket får en DNA-profil.
Men Plomin biter sig fast i tanken att genetiken talar om för oss hur saker är, inte hur de skulle kunna vara. För ”DNA är den viktigaste faktorn av det som gör oss till dem vi är” (s.235), men främst på aggregerad nivå. Alltså på makronivå, inte mikronivå, vilket blir ganska absurt för läsaren. För vem av oss lever på makronivå, i de statistiska rymderna?
För visst går det idag med hög statistisk sannolikhet att fastställa hur mycket genetiskt genomslag – eller heritabilitet – som det finns bakom en viss mänsklig egenskap. Exempelvis kan mänskliga viktskillnader med 70 procents sannolikhet förklaras med genetikens hjälp, något som bör utläsas ur en statistisk population och inte utifrån en enskild individ specifika vikt. För självklart kan vi alla – mer eller mindre framgångsrikt – förändra delar av vår vikt och övriga genetiska lott, men sett över en hel befolkning slår inte dessa uppskattningar fel, enligt Plomin. Samtidigt medger Plomin att heritabiliteten gällande vikt får större utslag i rika länder som USA eller Storbritannien, än i exempelvis Albanien och Nicaragua, eftersom tillgången till kaloririk mat är större i välbärgade befolkningar.
Vad påverkas då mest av vår genetik? Bortsett från sådant som längd, vikt och ögonfärg, slår heritabiliteten starkt igenom vid sjukdomar som autism (70%), magsår (70%) och schizofreni (50%). Liknande gäller för skolresultat och lässvårigheter, båda på 60 procent, vilket enligt Plomin motsäger den generella uppfattningen hos många människor. Vilka människor det handlar om, försvinner återigen in i ett statistiskt dunkel. Säkerligen hade det varit intressantare att polemisera mot andra framgångsrika forskare snarare än mot en diffus genomsnittsmänniska som fyllt i en enkät. Omvänt vore det ju konstigt om genomsnittsmänniskan hade samma avancerade kunskaper som professor Plomin.
Så att Plomin kan sin sak – utifrån sin forskning – är uppenbart. Omfattande tvillingstudier – bland annat från Sverige – visar att enäggstvillingar liknar varandra i allt väsentligt, detta oavsett om de levt tillsammans eller separerats från varandra genom adoption. Och att beteenden och egenskaper kan förklaras till 50-60 procent med genetik, är inget som sparkar sönder några solida vetenskapsdörrar längre. Snarare tvärtom. För är inte gentester och DNA-baserad forskning något som vuxit under de senaste decennierna? Något som de flesta av oss sätter allt större tilltro till?
Så nog hade Plomin kunnat släppa denna bok tidigare och inte behövt fega ur under närmare 30 år. Och har han som skattefinansierad forskare inte en skyldighet att säga sanningen snarare än att spela ett opportunistiskt karriärspel under så lång tid? Och perspektivet som öppnar sig här är både kusligt och nedslående – att forskare sitter och håller på vissa resultat med blöta pekfingrar i luften, allt för att maxa sin karriärsnytta och samtidigt ringaktar de skattemedlen som plöjts in i verksamheten. Beter man sig så här öppnar man onekligen för kunskapsförakt, faktaresistens och fake-news-tänkande.
Huvudfrågan är dock vad vi ska göra med allt detta vetande, på samhälls- och individnivå. Det är först här som det blir komplicerat. För livet utanför forskningslabbet är långt spretigare än innanför dess välkända och välstrukturerade väggar. Ingen människa är heller ett fullständigt genomsnitt.
Tar vi sedan allt detta vetande som intäkt för att dagens ökande socioekonomiska snedfördelning är ändamålsenlig, då slirar det iväg. Inte heller kan ett gott samhälle – helt in absurdum – verka för att utplåna alla skillnader i utfall. Då krävs det en kontrollregim som riskerar att stjälpa mer än hjälpa. En kontrollregim liknande den som Orwell beskrev i romanen 1984.
Vissa lyckas bättre än andra, dels för att förmågor, miljö och ansträngningar varierar, dels för att vi alla har olika mål med vårt liv. Alla tävlar inte efter att bli VD eller fotbollsstjärna. Många trivs som bagare, biolog eller bibliotekarie. Och nog behövs både bröd, skådespel och banker.
Med andra ord kommer det alltid att finnas skillnader, baserade på genetik, miljö, beteende och slumpens skördar. För inget forskningsrön kan – i alla lägen – vaccinera oss mot slumpvisa olyckor, naturkatastrofer, pandemier och andra människors illvilja. Och i ett civiliserat samhälle finns enighet om att skola, vård och andra samhällsinstitutioner ska verka både jämlikt och – i varierande grad – kompensatoriskt. En person med svår funktionsvariation behöver mer vård än en elitidrottare, en dyslektiker kräver mer lärarhjälp än andra elever. Och vissa lär sig läsa tidigare än andra, men blir snabbare gråhåriga eller rynkiga, det vet vi ju.
Men den slitna klyschan om att vi bör sträva efter jämlikhet i förutsättningar, inte i utfall, ekar ganska tomt i dagens globalsamhällen där de ekonomiska eliterna gör sitt bästa för att sätta sina barn i privatskolor, satsa på avancerad skatteflykt och leva i gated-communities. Vad hände med tron på meritokratin? För om eliternas begåvning vore så enormt höjd över folket skulle det ju inte behövas en massa gräddfiler och smitvägar för de redan privilegierade; de skulle ju vinna racet i storsint och hederlig stil ändå.
Därtill finns det i många fall ca 40-50 procents miljöfaktorer som spelar in, vilket gör att generna visserligen sätter grundförutsättningar, men att den samhällsliga och interpersonella spelplanen ändå utövar en stor påverkan på utfallet. Och nog vore det lite motbjudande att tänka att dagens många populistiska ledare skulle vara de dugligaste vi har.
Så visst är Plomins bok både intressant och informativ, men så speciellt provocerande och polemisk är den inte. Att vi föds med olika förutsättningar är inte någon hemlighet, varken för forskare eller lekmän. Lika trivialt är det att påstå att vi gynnas respektive missgynnas av ett oräkneligt antal faktorer under livets gång. Och just därför behöver vi robusta och rättvisa system som kan ge alla möjligheter att leva ett hyggligt och hedervärt liv.
