[201022] Medierna är fulla av diskussioner om islam. Samtidigt är det väldigt sällan som de närmar sig något konkret samtal om eller med de breda muslimska traditionerna. Det är paradoxalt. Det är en massa prat om islam, som inte lyckas säga något om islam. Det är därför mycket glädjande att möta Joel Halldorfs försök att i den nyutkomna boken Gud: ta islam på allvar som andlig, existentiell och social utmaning.
Man kanske kan tycka att det funnits tillräckligt med västerländska akademiker som försökt förklara vad islam är och borde vara. Borde vi inte snarare lyfta fram de alltfler välformulerade svenska muslimer som skriver och poddar om islam utifrån ett teologiskt perspektiv? Sådana som ahmadiyyaimamen Kashif Virks Imambloggen och den sunnitiske malmösonen Salih Tufekcioglus Koranpodden.
Samtidigt behöver de av oss som från utsidan försöker sätta oss in i vad islam är och kan vara också samtala om hur det förhåller sig till vår egen övertygelse. För att det samtalet ska berikas och utvecklas behöver det också ske i offentligheten. Halldorfs genomslag de senaste åren, inte minst via Expressens kultursidor, visar på suget efter teologiska perspektiv i debatten. På samma sätt som Halldorfs pingstperspektiv öppnar tankar också för oss som inte delar det kan självfallet muslimska perspektiv fungera. Vi är också i akut behov av fler och kritiskt inkännande perspektiv på islam.
Det allra viktigaste för att förstå islam bättre är i min mening att förstå att islam den islamiska traditionen är lika rik och mångtydig som den kristna eller allmänt västerländska. För att säga något vettigt om så vida idétraditioner måste vi tala om något specifikt. Tyvärr blir även hos Halldorf islam alltför ofta något sammanhållet och enhetligt.
Halldorf framhåller exempelvis att han är svag för den islamiska bönen. Men han ser problem med att bara böja knä för Gud. Kristna ber inte bara på knä utan också stående, med lyfta händer, betonar han och vill därmed göra en teologisk poäng. Problemet är att exemplet är illa valt. Det låter påskina att muslimer bara ber genom att falla på knä. Inte ens i den bundna tidebönen stämmer det, då man alternerar mellan stående, sittande och böjd bön. Men muslimer har en rad andra sätt att be. Den vanligaste är den individuella bönen (dua) som gärna görs stående, med händerna vända mot himlen. I andra etablerade muslimska grupperingar sjunger, dansar eller rent av skriker man ut sin bön på ett sätt som påminner om det extatiska tungotal Halldorf själv försvarar.
Sitt resonemang om bönen avslutar Halldorf med att säga att ”här finns, som jag ser det, en avgörande skillnad mellan kristendom och islam.” Det ligger onekligen en väsentlig skillnad i att den kristne guden tagit mänsklig form och på så sätt kommer människor nära och tillgänglig för ett slags samtalande bön. Men att som Halldorf gör därur hävda och försöka förstå varför frihet inte har samma höga status inom islam som i kristendomen finner jag mer tveksamt. Hur kan det beläggas? Hur stark stod friheten i 700-talets grekisk-ortodoxa kyrka? Eller i det tidiga 1800-talets svenska statskyrka? Hur ska vi jämföra det med frihetens status hos 700-talets kringvandrande muslimska dervischer? Eller för den delen med dagens sju miljoner muslimska US-amerikaner eller Sveriges samlade muslimer? Som ofta riskerar vi att jämförelsen blir mellan våra egna höga ideal och de andras solkiga praktik. Även om Halldorf ser denna fara, och återkommande påpekar att religiösa traditioner är rörlig materia, utgår hans försök att samtala om islam från en alltför allmän föreställning om islam för att bli riktigt intressant. Jag tror han skulle nå längre till exempel som gäst i Koranpodden, i samtal med en livs levande muslimsk intellektuell som delar samma livsvärld.
En betydande del av Halldorfs islamkapitel ägnas åt de historiska omständigheterna under vilka islam tog form. Vad jag förstår är ambitionen att betrakta islam utifrån samma källkritiska verktyg som hans egen kyrkohistoriska profession använder. Det är fullt rimligt, och inom islamologin förs en ständig diskussion om huruvida forskare tar alltför för stor hänsyn till den hävdvunna framställningen av islams egen ursprungshistoria. Det är inte svårt att se och dela Halldorfs fascination över denna spännande historiekritiska forskning om islams ursprung. Det görs till exempel en ganska stor sak av att Muhammed kan ha dött år 634 snarare än det kanoniserade året 632. Men vart vill han komma med detta? Att muslimer har missförstått sin egen historia?
Teologiskt mer intressant är det i mitt tycke när Halldorf lyfter fram att den gemenskap av troende som Muhammed vänder sig till med de tidiga koranverserna inte såg någon tydlig skillnad mellan kristna, judar och andra monoteister. Muhammed började tala om Gud, inte om religionen islam. Den kommer senare, inte minst som en följd av att de etablerade traditionernas företrädare vill hålla fast vid ståndpunkter som går på tvärs med de Muhammed förmedlar. Här finns intressanta religionsdialogiska implikationer. Men Halldorf lämnar, som ofta i sin bok, det till läsaren att lista ut vad han riktig menar med sitt exempel. Som han säger tvingar det läsaren att tänka igenom sin egen övertygelse.
Oaktat hur väl han själv lyckas är alltså Halldorfs ambition att få till stånd ett offentligt samtal där vi, muslimer så väl som icke-muslimer, på ett civiliserat sätt kan bryta våra olika tolkningar av allt det som ryms i islams vida hav värd allt stöd.
