[201020] Paret Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril som skriver kriminalromaner under signaturen Lars Kepler har haft stora framgångar bland läsare och ekonomiskt. Det är nog riskfritt att räkna med att det fortsätter på den vägen när de nu kommer med den nionde boken i serien med polishjälten Joona Linna i huvudrollen, Spegelmannen.
Som vanligt hos Lars Kepler rör det sig om en synnerligen bloddrypande historia, berättad i högt tempo med korta utgångar och korta kapitel. I ett efterord skriver paret Ahndoril om hur de önskat uppmärksamma det våld som kvinnor utsätts för genom att som de säger ”isolera ett globalt problem och placera det i en avgränsad situation möjlig att lösa.”
Den situation som föreligger här är att unga kvinnor tillfångatas och placeras i burar på en avlägsen gård, en före detta minkfarm. Gärningsmannen, Caesar, kommer då och då till städes för att våldta någon eller några av kvinnorna. Ansvaret för den dagliga driften av denna makabra plats är en äldre kvinna, som förblir namnlös men kallas farmor. Hon håller sina fångar i schack med hjälp av en käpp med en spets i vilken en ampull med ett bedövande och smärtframkallande gift kan appliceras.
En utgångspunkt i boken är hur en av de unga kvinnorna lyckas rymma. Hon uppspåras av Ceasar och farmor som mördar henne genom hängning i en lekpark mellan Observatorielunden och Stadsbiblioteket i Stockholm. En annan av de unga fångarna hade dessförinnan försökt rymma, men infångats genom att rävsaxar placerats ut i skogen runt gården. Denna unga dam fick fötterna avhuggna. Ja, så där går det på, och så brukar det vara hos Lars Kepler, blodet skvätter och grymheterna staplas på varandra.
Det finns ett vittne till hängningen i lekparken, en man som är ute med sin hund. Han kommer att få både en nyckelroll och en dubbelroll i den vindlande intrigen. Han är psykiskt bräcklig efter en svår olycka, och är föremål för mycken omsorg från sin hustru, arkitekten Pamela.
Joona Linna som nu är verksam vid polisens nationella operativa avdelning tar sig an fallet med den mördade flickan, och efter det krångel med en överordnad som brukar höra genren till kan han sätta fart i spaningsarbetet. Det går så där, det krävs många villospår och felriktade spaningsinsatser och ingripanden för att ge substans åt femhundra sidor.
Det man kan konstatera är att Joona Linna är en nästan lika stor fara för sina polisiära medarbetare som för de bovar han jagar. Vid olika insatser både lemlästas och dödas poliser medan Joona Linna själv som genom en anhopning av mirakel klarar sig. Inte utan att bli blåslagen och knivstucken, men en hjälte av detta enkla slag måste förstås klara sig, även om det sker på andras bekostnad.
Medan mysterierna hopar sig i Stockholm fortsätter de bisarra grymheterna på gården med de fångna kvinnorna. De plågas av farmor och är någon uppstudsig plockar Caesar fram macheten och halshugger den olyckliga. Det är underligt tycker jag, att samhället där det förtryck mot kvinnor som ska gestaltas i boken blir så avlägset. Här finns så gott ingen anknytning alls till samhället utanför den kamp mellan ont och gott som boken kokar ner till.
Att Joona Linna så småningom ska klara upp fallet är ju självklart, och bitvis är vägen dit fartfylld och tillfredsställer det underhållningssyfte som paret Ahndoril i sitt efterord anger som karakteristiskt för genren. Så får var och ta ställning till hur underhållande ett meningslöst blodbad är. En annan sak som stör mig när det gäller Lars Keplers romaner är hur de bisarra mördarna beskrivs som psykiskt sjuka. Det är gott och väl att vilja gestalta den ondska som går ut över kvinnor i världen, men det är inte, i mina ögon, lika gott och väl att göra det på bekostnad av alla de som lider av psykisk sjukdom, och som ytterst sällan utgör någon fara för andra än sig själva.
Lars Keplers kladdande med de psykiatriska diagnoserna i syfte att skapa en trovärdig gärningsman övertygar inte.
