[201013] När Natur & Kultur nu ger ut en kinesisk kokbok, egentligen två men mer om det senare, så slår det mig att det finns ett hål på den svenska marknaden, ett utrymme för en modern kinesisk kokbok med ett modernt tilltal bortom de rena receptsamlingarna.
Jonas Crambys Kinamat varje dag är en sådan bok. I min värld handlar en modern kokbok alltid om tilltalet och vilken berättelse som är knutna till recepten.
Jonas Cramby har ett rappt språk och ett intresse för mat som lyser igenom på sidorna. Han inspirerar min nyfikenhet och jag blir ofta glad av hans texter. Framför allt de texter som handlar om det basala och inspirerande i vardagsmatlagning; om kryddning och smaksättning, en presentation av användbara köksredskap och en bredare genomgång av riskokning och hur man gör dumplings. Centrala kunskaper för den som vill laga kinesisk mat.
Anslaget är europeiskt, svenskt. Med det menar jag att balansen mellan avsändaren, den kinesiska maten och kulturen, och mottagaren, vi som ska laga maten och vårt allmänna matintresse, är bra och ledig. Crambys inställning till amerikaniserad, och i viss mån europeiserad, kinamat är befriande entusiastisk.
Det som kan störa mig ibland är en ton som går mig lite förbi. Jonas Cramby kryddar gärna sina texter med popkulturella referenser och har ibland ett tempo som kan bli lite högt. Komplikationen med referenser är att de lätt kan fungera uteslutande om man inte tillhör den direkta målgruppen. Jag tror inte att Jonas Cramby medvetet riktar sig explicit till en stockholmsmedelklass, den del som har kulinariska ambitioner, vilket jag ibland uppfattar av texten och tonen. Så tänker jag även när jag själv är målgrupp eller ser ut att vara målgrupp – när han skriver om en rätt att den är hårdare än en Donald Ray Pollock-roman. Då är den hård. Men hur många är vi som fångar den referensen?
Som en parentes ska sägas att jag är förtjust i Natur & Kulturs kokboks- eller matboksutgivning. Den är ofta vass, slår ofta in på nya vägar och tillåter sig att vara så smal som ämnet för en bok ibland kräver. Och de är inte så trendkänsliga att de inte kan bryta med ”etablerade sanningar” om vad som ”säljer” och inte.
Men här funderar jag lite över deras fokus. För mig är de rena måltidsrecepten i boken så givna att de inte är särskilt intressanta, med några undantag. Och de är också för få. Det känns lite blekt i slutänden.
Och så har jag en del invändningar mot att de ger ut boken i två versioner: Kinamat varje dag innehåller köttrecept. Vegetarisk Kinamat varje dag gör det inte.
För mig är trendkänslighet och jakten på det nya en central beståndsdel av en fungerande och intressant kokboksutgivning men jag undrar om inte Natur & Kultur går vilse här. Som det nu är får man en bok med kött och vegetariska recept blandade i den ena boken. Och en bok med enbart vegetariska och veganska recept i den andra men en stor del av recepten är ändå desamma i båda böckerna. Det jag reagerar mest på är en text i den vegetariska versionen som handlar om köttersättningar. En i sig intressant text där Jonas Cramby bland annat skriver:
”Det var i Kina man uppfann världens första veganska köttersättningar…
…Under arbetet med den här boken har jag testat de flesta från mock duck, mock chicken och mock abalone till stuvat vetegluten, seitanskinka och konjacprotein stöpt i räkform, täckta med panko och sen nedfrysta.
Inget av det höll måttet. Med ett undantag förstås: tofu.”
Det känns som en text skriven av en köttätare, en text som gör att den vegetariska boken mer känns som ett bihang till ”huvudboken”, Kinamat varje dag.
Det saknar kanske betydelse för den som inte har de två böckerna att jämföra med. Men jag som hade det blev lite fundersam.
Trots dessa invändningar så är det ändå precis som jag skriver, jag blir glad och nyfiken av att läsa Jonas Crambys texter. Men jag tror inte att Natur & Kultur fyllde det där hålet på marknaden. Det finns fortfarande plats för en modern kinesisk kokbok med ett lite bredare och djupare anslag.
