[201006] I Gangsterparadiset skildrar kriminaljournalisten Lasse Wierup gängkriminaliteten i Sverige, med särskilda fördjupningar mot och analyser av situationen i tre områden, Järva i Stockholm, Norra Hisingen i Göteborg och Sydsverige, där gängkriminaliteten ofta är knuten till nya motorcykelmiljöer med förbindelser till andra lösare kriminella nätverk.
Sverige har ju kommit att skilja ut sig bland andra utvecklade välfärdsländer med en omfattande och brutal kriminalitet, mest spektakulär när den tar sig uttryck i mord på allmänna platser och sprängdåd där vilken som helst medborgare med en smula otur riskerat att sprängas till döds. Men medan sådana brott är mest synliga och driver debatten om vad som bör göras finns det en mycket mer omfattande vardagskriminell verksamhet, där narkotikahandeln är central, men där sådant som utpressning och rån mot näringsidkare också är frekvent förekommande.
Det har ju skett en viss drift mot ökad klarhet i debatten när det gäller bakgrund och orsaker till gängkriminaliteten. Den är ju knuten till de så kallade utsatta eller särskilt utsatta områden där stora delar av befolkningen är invandrare eller har invandrarbakgrund. Vad det handlar om är hur 25 års närmast oreglerad migration till Sverige i kombination med lagen om rätten för invandrare att fritt välja bostadsort skapat socialt och ekonomiskt från övriga stadsmiljöer väsensskilda områden, där svenska är ett minoritetsspråk och där många människor lever enligt traditioner som svårligen kan förenas med ett vanligt svenskt arbetsliv.
Lasse Wierup har tagit hjälp av kulturgeografen Nicklas Guldåker vid Lunds universitet, som konstruerat socioekonomiska kartor över områdena Märsta, Biskopsgården och Södra Järva, där särskilt utpekade områden med utsatta livsvillkor lagts samman med markeringar som visar antalet barn i åldrarna 0 till 15 år. Kartorna visar hur områdena med utsatta livsvillkor faller samman med de med störst antal barn. I dessa områden bor ofta familjer där många barn anses vara en trygghet inför ålderdomen, och för vilka det kan förefalla osäkert att lita på ett statligt pensionssystem.
Det är bland pojkar i sådana områden rekryteringsunderlaget finns för gängkriminaliteten. Samhället har helt och hållet misslyckats med att bryta upp segregationen, och Lasse Wierup kan med stöd i sina efterforskningar visa hur mycket enklare och mer lockande det kan vara för en ung man att knyta an till gängen i stället för till det för honom ofta främmande och egentligen ointressanta samhälle, som otydligt försöker peka ut en väg genom skola till arbetsliv.
Lasse Wierup går metodiskt igenom en mängd brottstillfällen, han talar med polis, socialtjänst, brottsoffer (om de är kvar i livet) och även gärningsmän. Det blir en närmast plågsam läsning, det är verkligen fruktansvärt hur illa det har gått med den svenska integrationspolitiken. Det leder i sin tur till funderingar kring en helt annan typ av gärningsmän, de svenska politiker som genom passivitet och brist på den mest grundläggande sociologiska insikt har tillåtit situationen att eskalera dit den i dag har hunnit.
Ett anslående exempel får utgöra inledning till Gangsterparadiset. Många minns väl den famösa intervju som Anders Holmberg den 18 november 2019 gjorde med Stefan Löfven i SVT:s Agenda. Alltså den gången då Stefan Löfven om gängkriminaliteten sade att ”vi såg inte detta komma.” Undra på att erfarna socialarbetare, poliser och kriminaljournalister tog sig för pannan. De hade under minst tio års tid sett detta komma, och med allt högre tonfall försökt nå fram till politiken med varningar, som helt enkelt nonchalerats. Den socialt naive Fredrik Reinfeldt menade att bara folk kom i arbete och kunde försörja sig själva så skulle migrationen inte vara något problem. Löfven satt på händerna till hösten 2015, då han mer eller mindre i panik införde en striktare migrationspolitik.
Det är svårt att inte dra slutsatsen att svenska politiker tyckte det var mycket mer trivsamt att på en internationell arena framträda som företrädare för en ”humanitär stormakt” i stället för att anpassa den svenska migrationspolitiken till en långsiktigt hållbar nivå.
Ett annat problem finns i den svenska rättskedjan. Lasse Wierup kan visa hur den svenska polisen faktiskt gör omfattande och effektiva insatser mot gängbrottsligheten, en överraskande positiv bild, med tanke på hur polisen ofta kritiseras för att den misslyckas med att gripa särskilt de unga män som skjuter ihjäl folk, oftast andra unga kriminella män. Men polisen flyttar fram sina positioner, den får alltmer avancerade spaningsmöjligheter, med data- och mobiltrafikavlyssning, kameror osv. Och den griper många. Som dock påfallande ofta släpps ut igen av tingsrätter som ställer så höga beviskrav att fällande domar uteblir även där den tilltalades skuld är uppenbar.
Lasse Wierup kan också visa att det är skillnader mellan hur domstolar i olika delar av landet dömer i likartade fall. Där en tingsrätt i Ångermanland fäller friar Solna tingsrätt. Det är oacceptabelt i en rättsstat.
Polisens utökade spaningsbefogenheter väcker en del kritik och farhågor av integritetsskäl. Men som situationen blivit är de nödvändiga. Lasse Wierup diskuterar också frågan om anonyma vittnen, vilket också kan bli nödvändigt att tolerera, eftersom gängens våldskapital är sådant att ytterst få vågar riskera att vittna mot deras medlemmar.
Lasse Wierup diskuterar också en annan kontroversiell åtgärd, nämligen att som i Danmark besluta om att de bostadsområden som till sin arkitektoniska karaktär är sådana att de i sig ger upphov till främlingskap och känslor av utsatthet borde rivas.
Gangsterparadiset är en bok som borde bli obligatorisk läsning för varje svensk politiker. Och förstås, för var och en som vill få en konsistent och logiskt stringent belysning av det som i Norge benämns ”det svenska tillståndet.”
