[201003] Elisabeth Åsbrink är en av de sällsynta författare som håller en sådan litterär nivå att de genast känns för stora för sitt språkområde. Hennes nya roman Övergivenheten vidgår detta i hög grad, här har vi att göra med en bok som omedelbart skriver in sig i den stora litterära tradition som kan härbärgera så olika föregångare som Primo Levi och Isaac Bashevis Singer.
Det handlar om det judiska ödet, men här har Elisabeth Åsbrink valt att låta det samvariera med en historia om tre kvinnor, hon själv, hennes mor och mormor. Låter det som någon traditionell berättelse om ”vår familj och hur svårt den har haft det” så glöm det genast. Övergivenheten är på ett helt annat sätt lyft upp ur de personliga ödena till en nivå där både de och judarnas bittra historia i Europa sammanställs som bara den finaste litterära känslan kan åstadkomma. Jag är, vill jag villigt erkänna, helt betagen i denna lysande roman.
Det finns en början, där en kvinna i London, efter tjugo års falskt äktenskap, äntligen gifter sig. Det finns en historia om en brittiskfödd kvinna som efter skilsmässan från en ungerskfödd man som nätt och jämnt överlevt naziterrorn och blivit läkare i Sverige tar hand om sin lilla dotter medan hon på kvällarna kämpar med översättningar.
Här finns också en Katherine, mycket lätt identifierbar som den persona romanförfattaren Elisabeth Åsbrink skapat för att förhålla sig till sig själv.
Rita, kvinnan i London som ska bli Katherines mormor, råkar träffa en tretton år äldre man, i ett läge där bristen på män efter första världskriget innebär att kvinnor måste räkna med att förbli ogifta. Det blir också fallet med Rita, men den man hon en gång dansade med, Vidal, köper henne ett hus och betalar snällt för barnen som kommer. Han är sefard, jude med spanskt ursprung och inflyttad från Thessaloniki. Hans mor Flora kan aldrig acceptera att han gifter sig med en icke-jude, och han lyder. Tills hon är borta. Då gifter han sig äntligen, efter tjugo år, med sin Rita. Som aldrig kommer över den kränkning det inneburit att vara en ogift mor med en man som inte gjorde sin rituella plikt mot henne.
I Elisabeth Åsbrinks väl konstruerade romanbygge kommer de sista kapitlen att handla om Vidals unga år i Thessaloniki. Det var år då de från Spanien sedan länge fördrivna judarna skulle fördrivas också från Thessaloniki, till nazisternas förintelseläger. ”Katherine” besöker dagens Thessaloniki på jakt efter spåren av de judar som en gång flyttade dit undan förföljelserna i Spanien. Hon finner dokumentation som visar hur stadens 49 000 judar på nitton tåg fraktades bort från staden. Till Krakow var det sagt, men det blev till Auschwitz och Treblinka.
Om bokens berättelser om de tre kvinnorna är gripande och intressanta är det ändå de avslutande kapitlen om utplånandet av den judiska kulturen i Thessaloniki som kommer att lyfta boken till en hög internationell litterär nivå. Att det handlar om hur den judiska kultur som i århundraden berikat Europas intellektuella och kommersiella liv är en sak, en annan är hur denna rika kultur smädats, beljugits, förföljts och släpats i smutsen.
En berättigad vrede lyser igenom Elisabeth Åsbrinks berättelse. Det finns helt enkelt ingen ursäkt för hur judarna terroriserats av alla tänkbara regimer, från 1400-talets fördrivning från Spanien till Nazitysklands massmord. Hon går, som Katherine, på de gravstenar som i Thessaloniki använts som byggnadsmaterial, och söker namnet på sin släkt, Coensa. Hon finner det inte. Som så många tusenden judiska namn är det utplånat ur historien. Men inte helt ändå, så länge det finns författare som med sådan litterär kraft som Elisabeth Åsbrinks kan återkalla dem till verkligheten finns de.
Övergivenheten är en stor roman, ett verk med bestående lyskraft. Att ha läst den är att känna sig berikad och upplyft.
