[200929] Det är stundvis någonting märkligt med den här berättelsen. Långa stunder undrar jag var de befinner sig, är det ett verkligt landskap, riktiga städer? Sällan eller aldrig några andra människor, knappt ens i periferin. Det är kallt och mycket snö och ett jagat uttryck över texten. Men så kommer jag till det sista kapitlet, och där sitter en av huvudpersonerna och spelar tv/dataspel. Ett sånt där man jagar och skjuter på varandra som verkar vara så vanligt i den kulturen, där man följer personen från en subjektiv kamera, ser de stiliserade och avskalade miljöerna med deras ögon.
Två bröder har flytt något krig någonstans söderut, kanske Syrien, och hamnat i något europeiskt land. Allting är anonymt i Marek Šindelkas roman Materialtrötthet, som Rámus ger ut i Marie Wengers fläckfria översättning. Sindelka är tjeck boende i Prag och hans ”flyktingroman” skapade när den kom 2016 heta debatter i Tjeckien, medan landet diskuterade hur man bäst skulle stänga gränserna mot intränglingarna. Sindelka debuterade med en diktsamling och har sedan gett ut två romaner och två novellsamlingar. Materialtrötthet är den första att översättas till svenska.
De båda bröderna betalar dyra pengar för flykthjälpen men separeras när den ene inhumant bokstavligen kläms in i en bil för färd mot friheten. I vartannat kapitel får vi följa dessa bröder, den ene tretton år, den andre, Amir, några år äldre. Den yngre av dem flyr i inledningen från det ”förvar” han hamnat i, medan brodern inkapslad i den där bilen redan har kommit norrut. Halva delen av romanen handlar om den yngre pojkens dröm och strävan att hitta Amir, men då utan att ha en aning om var han är. En stad i norr är inte mycket att gå efter. Då och då glimtvisa minnesbilder från livet innan flykten får vi också, men egentligen inte särskilt mycket information om deras tidigare liv.
Marek Šindelka skriver en stilig prosa om viktiga och starka saker och använder emellanåt snygga poetiska metaforer. Men han strösslar en del med adjektiven, och har en egenhet i att han gärna förlänger scener utan att jag förstår varför. Utdragna misshandelsscener eller den där de knökar in Amir i en bils bagageutrymme, där han egentligen inte får plats och drabbas av kolmonoxidförgiftning:
”Den tunga, sötaktiga smaken av diesel lade sig på hans slemhinnor. Han började få yrsel. Det kändes som om allt gled åt sidan. Hela tiden försökte han bevara medvetandet om sina armar, sin överkropp, sin nacke och sitt huvud. Om han koncentrerade sig verkade allt vara på sin plats. Men så fort hans uppmärksamhet försvagades började bilden falla sönder. På vissa ställen kunde han inte avgöra var hans egen kropp slutade och metallen började, vad som fortfarande var hans armar eller knän och vad som bara var livlösa fördjupningar eller utbuktningar på motorn.”
Och det fortsätter ett bra tag till. Smärtsamma scener men där denna utdragenhet riskerar att distansera läsaren (det händer åtminstone den här) som därför kanske känner mindre än man annars skulle göra. Vilket förmodligen inte är meningen med att bara hålla på och hålla på med skildringen. Det är mycket sådant lidande i romanen, kylan och inte minst hungern som nästan får dem att gå under. Dessa stundtals långrandiga scener ger en känsla av att romanen mer blir till ett slags tillstånd än en berättelse.
”Europa, det är transportkorridorer, motorvägsöverfarter, lagerlokaler och framförallt stängsel.” Det är ju det bröderna mest ser och upplever. Men det är också främlingsrädsla och rasism, som Amir och en tillfällig reskamrat råkar ut för på sin resa norrut. Ett ungdomsgäng har fångat in och utsätter dem för tortyrliknande misshandel ”No Islam here. No terrrorist. You want kill people?”
Amir hade kommit till en järnvägsstation och på en vägg satt en stor Europakarta som folk gick fram till och följde vägarna till frihetens länder med sina fingrar
”Vissa platser försvann så småningom. Paris försvann. Sedan försvann Berlin och Stockholm. Hela stater försvann. Europa bleknade gradvis bort allt eftersom de vidrördes av tusentals fingertoppar flottiga av vaselin, indränkta av den metalliska stanken från fartygsskrov, under somliga naglar ännu smuts från andra kontinenter, de salta resterna av hav. Fingrar utan fingerblommor. Avtryck bortfrätta med syra, avskurna, brända av tändare. Den universella skräcken för registrering och tvångsinternering.”
Det är i den yngste broderns ensamma färd genom ett vintrigt landskap jag ibland får känslan av att allt inte är realistiskt menat, något som alltså späddes på genom hans dataspelande i slutet av romanen. Jag undrar om det verkligen kan vara meningen att skildringen inte skall ses som realistisk, om det finns en sådan koppling till dataspelet. Men jag kan inte se några vettiga orsaker till det. Men det är klart man undrar var i Europa han springer omkring i ett sådant extremt vinterlandskap, var någonstans det kan se ut så. Eller är det kanske så smart att skildringen av all denna snö och kyla är tänkt som en metafor för kylan mellan Syd och Nord, mellan de som behöver och de som har?
