[200925] I Om man älskar frihet utmanar Nina Björk föreställningen att den liberala dogm som dominerar politiken i dag är väl förenlig med ett kapitalistiskt produktionssätt. Boken låter sig beskrivas som en så kallad lärd essä. Den bygger alltså på en djup och omfattande beläsenhet på relevanta områden som underlag för en personligt hållen och idédriven framställning.
Nina Björk är litteraturvetare, författare och debattör. Hon har i flera tidigare böcker diskuterat vilka frihetsgrader som faktiskt är möjliga i samhället som det i dag ser ut. Nu utformar hon en kritik som än mer direkt polemiserar mot uppfattningar som är så etablerade att de tenderar att bli osynliga, men ändå internaliseras i både individer och institutioner, och där den liberala/nyliberala tidsandan gör sig gällande. Det är kontroversiellt, intellektuellt spännande och med en tilltalande öppenhet mot såväl motståndare som mot egna eventuella logiska inkonsekvenser.
När jag läser kapitlet om meritokrati kommer jag att tänka på hur det för ett antal år sedan i den akademiska världen etablerades ett nytt utbildningsideal: studenterna skulle utbildas så att de blev ”anställningsbara”, en något vagare version av det engelska ”employability”. Visst hade det förut funnits utbildningar med direkt yrkesrelevans, men nu etablerades alltså detta marknadsanpassade utbildningsideal, styrt inte av kunskapssökande och kunskapsbildning, utan av vad en kapitalistisk arbetsmarknad skulle kunna tänkas efterfråga.
Ett liberalt och ofta uttryckt ideal som Nina Björk förhåller sig till är att var och en ska ha största möjliga frihet att utforma sitt eget liv, så länge denna frihet inte inskränker någon annans frihet att göra detsamma. Definitionen faller som bekant tillbaka på den liberale filosofen John Locke. Men för att utbildningssystemet skulle bidra till denna frihet etablerades i debatten om den marknadsstyrda utbildningens utformning en teori om likhet i förutsättningar.
Alla elever borde ha ett likvärdigt utgångsläge, varifrån de sedan kunde fritt forma sina liv och karriärer. Men hur skapa denna likformighet. Nina Björk citerar den i skolfrågor mycket engagerade förre liberale partiledaren Jan Björklund, som i ett tal framfört åsikten att obligatorisk förskola från ett års ålder vore en bra början. Men, skriver Nina Björk, förutsättningarna för att lyckas i skolan och erövra möjligheten att fritt forma sitt liv styrs främst av vilka föräldrar man har. Vilket också har betydelse för i vilket område man bor, vilka sociala kretsar man ingår i, och, sedan också skolmarknaden alltmer kommersialiserats och där skolorna alltmer blivit marknadsaktörer aktivt sökande de mest attraktiva eleverna (eller kunderna), vilken skola man kommer att gå i.
Dessutom går det inte att komma runt att människor har olika begåvningsnivåer och fallenheter, vilket också kommer att begränsa deras frihet att forma sina liv. Vore det inte bättre, frågar sig Nina Björk, om strävan efter likhet i förutsättningar ersattes med strävan efter likheter i utfall. Så att man oavsett vilka föräldrar man fått, var man bor eller vilken begåvning man har, ändå ska kunna påräkna en levnadsstandard som inte skiljer sig alltför mycket från andra människors med vilka man delar detta samhälle?
En väl underbyggd och säkert för många önskvärd vision om ett samhälle, som omedelbart av liberala debattörer förpassar Nina Björk långt ut på en politiskt irrelevant vänsterkant.
Nina Björk tar upp en rad andra aspekter av samhället med samma infallsvinkel: de liberala idealen förutsätter för att kunna förverkligas köpkraft. Det är betalningsförmågan som är grunden för handlingsutrymmet i det liberala samhället. Hon tar upp debatten om marknadshyror, aktuell genom januariavtalets överenskommelse om att marknadshyror i nyproduktion ska införas. Hon citerar Nobelpristagaren i ekonomisk vetenskap Paul Krugman, som i vad som måste sägas vara en av hans mindre ljusa stunder skrivit om hur marknadshyror innebär att de som allra hetast eftertraktar en bostad också kommer att bli de som får en medan de som är mindre angelägna får vänta. En ohygglig naivitet, dock inte ovanlig hos marknadsidealister, som i valfrihetens namn helt opererar bort aspekten betalningsförmåga hos de som efterfrågar en vara eller nyttighet. Friheten blir en ren illusion.
Som sagt, Nina Björk kan lätt placeras till vänster på den politiska skalan, men dit brukar ibland också identitetspolitiska och postmodernistiska debattörer förvisas. Nina Björk har tidigare polemiserat mot den postmodernistiskt färgade kulturrelativism, som tar avstånd från möjligheten att göra generella uttalanden om värden utanför andra kulturella sammanhang än det egna. Postmodernisten kan anse sig instängd i en hegemonisk diskurs, inom vilken hon kan göra etiska och politiska avvägningar, men det finns ingenting som säger att dessa kan äga giltighet inom andra kulturella system eller diskurser. Nina Björk som också kritiserats för att vara essentialist när det gäller skillnader mellan män och kvinnor menar att vissa företeelser, idéer och traditioner måste kunna ifrågasättas och etiskt värderas oavsett inom vilken samhällelig diskurs de förekommer. Hon tar kvinnlig könsstympning som exempel. Är det att överskrida sina kulturspecifika rättigheter att kritisera en sådan praxis?
Jag vill mena att det finns alldeles för få självständigt tänkande och argumenterande intellektuella i vårt land i dag, som kan driva, berika och fördjupa en samhällsdebatt som blir alltmer förytligad och konfrontativ, inte minst för att den i stor utsträckning flyttat in på nätet. Nina Björk är en sådan person, stark i polemiken men ändå lyhörd för sina motståndares argument. Det visar hon på nytt i Om man älskar frihet.
