[200920] När jag dagen efter min mammas bortgång gick runt i hennes lägenhet i en egendomlig stämning av frånvaro och tystnad råkade jag lyfta på en sjal som låg draperad över en fåtölj. I fåtöljens sittdyna fanns en djup brandskada. Mamma måste ha tappat en cigarrett i fåtöljen. Och nästan blind lyckats släcka elden. Vilken ångest hon måste haft, och hur mycket ångest hade det inneburit att för mig dölja vad som hänt?
Var och en som har, har haft, kommer att få, eller bli, en åldrande förälder har mycket att fundera på efter läsningen av Johanna Ekströms lysande roman ”Meningarna”. Jag håller den för att vara en av de viktigaste böckerna i år, av mycket många en av de få som kommer att ha både ett internationellt anseende och tala direkt till hjärtat hos var och en som konfronteras med den ofrånkomliga verklighet som inte kan bortsorteras i någon virtuell verklighetsflykt. Här gäller kött och blod, här gäller inte några sentimentala suckar. Här är allt konkret, tydligt, öppet för moraliskt ifrågasättande och på ett ytterst njutbart språk problematiserat när det handlar om hur vi förhåller oss till de äldre som av släktskap, konvention eller affektion står oss nära.
Johanna Ekströms bakgrund är ju lite speciell. Hon är dotter till författarna Margareta Ekström och Per Wästberg. Båda på en hög litterär nivå, båda centrala i det svenska kulturlivet under årtionden. När det visade sig att han under flera år haft ett förhållande vid sidan av äktenskapet blev det förstås skilsmässa. Johanna Ekström har lämnat ett rätt förödande porträtt av sin svekfulle far i romanen ”Om man håller sig i solen”.
Nu kan Johanna Ekström skriva om hur en kväll hennes slagrörda mor sitter vid ett bord sysselsatt med någon patetisk ”verksamhet”, medan hennes före detta man, som genom sitt svek kvaddade hennes tillvaro, sitter vid ett annat bord där Svenska Akademien sammanträder.
I ”Meningarna” formulerar sig Johanna Ekström i distinkt avskilda stycken, som i många fall blir prosadikter, koncentrerade och med stor lyrisk slagkraft. Hennes förmåga att konkretisera och gestalta etiska och moraliska dilemman i förhållanden mellan generationer är helt enkelt unik, klargörande och framför allt direkt riktat mot varje enskild läsares samvete. Att språket dessutom håller en hög litterär koncentration, här finns inga onödiga ord och heller inga onödiga känsloutflöden, gör boken ännu mer beaktansvärd som litterär prestation.
Som sagt, var och en som i sitt liv kommer att befinna sig i en föräldrasituation, i förhållande till barn, föräldrar, syskon eller andra, har anledning att läsa denna bok. Och dess verkligt stora förtjänst är att alla som inte stämmer in på föregående kriterier också bör läsa den.
Och den otillräcklighet som man känner när Frälsningsarméns lilla lastbil åker iväg med mammas möbler kommer, jag vet det, att hemsöka en tills man själv förlorar förmågan att alls ta ställning till någonting.
