[200917] Drömmar som krossas och hopp som grusas; uppenbart har dessa två ting en drabbande dramaturgi, något som sätter igång vårt empatiska system. Speciellt gäller det om drömmarna och hoppet inte bara innefattar en, utan sträcker sig ut mot hela mänskligheten och det historiska förloppet. Detta stämmer väl in på Volker Weidermanns senaste roman München 1918.
Weidermann, som är tysk litteraturvetare, journalist och författare, har tidigare utmärkt sig med boken Oostende 1936, en mästerlig dokumentärroman om den sista sommaren innan fascismens och nazismens destruktiva mekanismer mullrade in över Europa. I centrum står vänskapen mellan författarna Stefan Zweig och Joseph Roth, två inbördes olika män av judisk börd som tvingas fly den tyskspråkiga världen. Roth flyr till Paris, där han super ihjäl sig, Zweig flyr till Rio de Janeiro där han sedermera tar sitt liv. Två liv, två tragedier.
I München 1918 utgör den vänsterradikale teaterkritikern Kurt Eisner nav i berättelsen, mannen som lyckades dra igång en revolution i Bayern i efterdyningarna av det första världskriget, när krigströttheten, umbärandena och det svidande nederlaget hade gjort många tyskar öppna för pacifism, frihetlighet och progressiva idéer. Vid östersjökusten hade redan matroser gjort uppror mot kriget, ett missnöje som spridit sig över landet, ända upp till det katolskt och traditionellt präglade München.
Berättelsen börjar på den stora platsen Therensienwiese i München den 7 november 1918. Med sitt brandtal lyckas Kurt Eisner få med sig den församlade folkmassan, som tågar mot stadens soldatkaserner: ”De blir allt fler. Gardet har dragit sig tillbaka, fönster slås upp, människor tittar ut, stumma, nyfikna. De första beväpnade ansluter sig, stämningen är uppspelt, som de gick till en fest. Någon berättar att matroserna intagit residenset, uppblossande jubel, stämningen stiger.
Folktåget genom staden är mer karnevaliskt än krigiskt, ett initialt signum för denna kortvariga revolution där huvudrollerna spelades av diktare och drömmare snarare än politiker och pampar. Rilke, Thomas Mann och Ernst Toller är några av de stora skriftställarna som deltar i kampen, alltifrån ett djärvt till mer räddhågset och garderat sätt. Kungligheterna flyr Bayern, folket kliver ut på gatorna, allt medan bönderna knogar på i allmän misstro mot det oroliga och onormala i huvudstaden. Men glöden kommer att falna.
Under ungefär tre månader håller den nya regimen sig vid liv, till en början under närmast ystra och karnevaliska former, sedan under allt bittrare interna konflikter, splittring och attacker från uppenbara meningsmotståndare från hela landet. En av dessa motståndare – dock inte speciellt framträdande då – är Adolf Hitler – diktatorn som kom att hata allt det som den judiske vänsterradikalen Eisner stod för. Att pacifisten och kulturpersonligheten Eisner lönnmördas blir en talande bild för den epok som väntar Tyskland under de nästkommande årtiondena.
Volker Weidermann har en förunderlig och fullfjädrad förmåga att levandegöra historiska förlopp, att fläta samman källmaterial, aktörers röster och tankar, dikt och verklighet. Att göra många flöden till en flödande helhet.
Samtidigt blir det uppenbart att de mångfacetterade och kaotiska händelser i München 1918 bjuder långt mer romantekniskt motstånd än Oostende 1936. I badorten Oostende bildar den ödestyngda vänskapen mellan Roth och Zweig en narrativ stadga, i München blir berättelsen spretigare, den hamnar någonstans svajande i luften mellan slutomdömena mästerlig och myllrande.
