[200916] De möts vid sex tillfällen, året är 1969 och Agatha Christie skall fylla åttio. Hennes man och dotterson vill att den stora författaren skall porträtteras lagom till födelsedagen. Och de frågar den österrikiske konstnären Oskar Kokoschka, som just befinner sig i England, om han kan tänka sig att måla deckardrottningens porträtt innan han återvänder till Schweiz där han numera bor. Det är premissen för Agneta Pleijels nya roman, Dubbelporträtt, och att de båda till en början ställer sig ovilliga till hela idén.
Av Agatha Christies pusseldeckare har jag endast läst en eller möjligen två, och Oskar Kokoschka känner jag vagt till genom några av hans målningar. Jag vet ingenting om deras liv och personligheter, men efter att nu har läst Dubbelporträtt känner jag till en hel del om dem. För även om det är en roman grundar den sig på kända fakta.
Agneta Pleijel debuterade redan 1970 och har sedan dess skrivit en rad romaner, diktsamlingar, pjäser och filmmanus, varit kritiker och kulturchef, ordförande för svenska PEN och mycket mer. Hennes två senaste böcker är de hyllade självbiografiska Spådomen – En flickas memoarer, och Doften av en man. Nu tar hon alltså ett steg ifrån sig själv och miniporträtterar två andra konstnärer.
Innan de träffas får Kokoschka genom dottersonen tag i ett foto på den blivande modellen som ung, som barn ”Allting börjar hos barnet.” Christie var ett ensamt, lätt egensinnigt och fantasirikt barn som aldrig uppfattade sig själv som ensam.
Ingen av dem är som sagt särskilt intresserade av projektet och det börjar stelt
”Mrs Christie, inleder han vänligt.
Mr Kokoschka, svarar hon med en lätt grimas.
Ni tror väl inte att vårt möte är en slump, säger han.
Naturligtvis är det en slump, svarar hon.”
Kokoschka vill gärna få i gång modellen, för att de skall kunna måla porträttet tillsammans, som han säger. Han ställer frågor för att få henne att visa sig, men Christie är tillknäppt och länge är det mest han som pratar. Svarar på frågor och berättar om sitt liv, bland annat om när han var soldat i Första världskriget och under det andra flydde till England, att han även var dramatiker och skrev expressionistiska teaterpjäser, och om det omtalade kärleksförhållandet med Alma Mahler. Han träffar och umgås också med en rad andra av Wiens stora kulturpersonligheter; Arnold Schönberg, Karl Kraus, Gustav Klimt, Egon Schiele för att nämna de kanske största namnen.
Av naturliga skäl händer det inte så mycket i romanen. De sitter där i rummet, hon i sin fåtölj, han vid staffliet med sin whiskyflaska på ett litet bord intill. Lite runtomkringhandling finns där, vad de gör mellan mötena med sina respektive livskamrater, men mest handlar det om deras personhistorier. Bland mycket annat får vi reda på att Mrs Christie, som han kallar henne, arbetade på ett fältsjukhus i Torquay under det första världskriget och att det var där hon lärde sig allt om gifter. Sådana kunskaper har sedan legat till grund för många av hennes romaner där folk dödar varandra med olika typer av gift, exempelvis i debuten, En dos stryknin. Det berättas om hur hon åkte på en tio månader lång jordenruntresa med sin förste man när dottern var spädbarn, och att dottern inte kände igen sin mamma när hon väl var hemma igen. Pleijel skriver även om den stort uppmärksammade händelsen när den nu berömda författaren försvann, hur hon i elva dagar höll sig undan världen och hur det spekulerades å det vilda om vad som hänt och varför. Agatha Christie, som förresten hette Miller som ung och som nu var gift Mallowan men behållit sitt författarnamn offentligt, har haft ett rikt och spännande liv. Hon hade rest mycket, inte minst när hon assisterade sin nuvarande, andre, man som var arkeolog.
Länge känns det inte som att det är någon direkt spänning mellan dem vid sittningarna, men stundvis bränner det till och det när Christie ställer raka och lite barska frågor kring den något bisarra historien om när konstnären lät göra en docka i naturlig storlek av Alma Mahler efter att hon gjort slut. Den berättelsen påminner en del om den härliga filmen Lars and the Real Girl.
Kokoschka verkar mjukare än Christie som är ganska kärv i sin framtoning. Och inte mycket verkar det målas heller, det tar lång tid innan vi märker av att han använder sina färger, penslar och diverse redskap. Inte förrän mot slutet, när han samlat sina intryck, tar det fart och porträttet blir färdigt. Men modellen är själv inte särskilt nyfiken, när hon väl ser det tycker hon att hon har en väldigt stor näsa ”Jag tycker mycket om den.” säger Oskar Kokoschka
”Han vill få fatt i mrs Christies blick med dess bottensats av panik. Han vill få hennes mun att röra sig genom penseldragen. Han vill återge den hektiska rodnaden över kinderna.
Och hennes uttrycksfulla gester.
Han har dränkt duken i färg, blått, gult, rött, rostbrunt förutom det vita skimret över anletsdragen.””Porträttet börjar långsamt att leva.
Deras blickar möts helt kort. Plötsligt ser de varandra precis som de är.”
Agneta Pleijel skriver lätt och sympatiskt, berättar i tredje person men glider stundvis in i de bådas huvuden så vi hör deras tankar och röster. På det viset kommer vi dem närmare.
Men hur väl känner vi dem, och hur väl känner de sig själva? Paret är som personer väldigt olika har skilda uppfattningar om mycket, bland annat menar Kokoschka att en författare eller bildkonstnär alltid finns i sina verk. Christie svarar
”Åh, nej, Mr Kokoschka. Inte alls. Så vill mina intervjuare i skvallerpressen också ha det. De letar efter mig i mina böcker. Det har de inget för. Jag skriver för att slippa mig själv. När jag skriver finns jag inte. Det är behagligt. Närmast narkotiskt.”
