[200916] Johan Eriksson är sannolikt den inom det svenska rättsväsendet mest respekterade försvarsadvokaten av alla. Nu ger han ut en bok, I rättvisans tjänst, där han berättar om några rättsfall där han varit försvarare för människor som råkat in i eller försatt sig i den utsatta situationen att vara tilltalade i domstol. Han tar också upp ett fall där han biträder en femåring som riskerar att omhändertas av socialtjänsten.
För att bli advokat, vilket man blir genom att efter ansökan upptas som medlem av Advokatsamfundet, krävs avslutad juristutbildning vid universitet och fem års väl vitsordad praktik vid juridisk firma. Helst ska man också ha tingsmeritering, alltså praktik som notarie vid domstol. Trots dessa krav händer det att advokater bryter mot det som kallas god advokatsed. Ett exempel är de två unga advokater som i kulörta tröjor, med whiskyglas dinglande i händerna och flashande sina dyra klockor, försökte ragga klienter bland gängkriminella. Vilket de alltså gjorde genom att signalera att ”vi är precis som ni, vi har också dåligt omdöme och behöver stärka våra egon med statussymboler”.
Nyligen ålades en advokat straffavgift av Advokatsamfundet för att ha agerat springpojke åt ett kriminellt släktnätverk i Göteborg, och bland annat brutit mot häktesrestriktioner. Det är väl att det finns advokater som Johan Eriksson, som agerar med stor respekt både för rättsreglerna och de människor som kanske begått onda gärningar, men ändå har rätt att behandlas som just människor, även om deras handlingar måste leda till ibland mycket hårda straff.
Bland de fall som han tar upp i boken är det ojämförligt mest uppmärksammade målet mot Rakhmat Akilov, som med en stulen lastbil dödade fem personer på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017. Med en blandning av tur och skicklighet lyckades ju polisen gripa Akilov samma kväll, och nästa dag förordnades Johan Eriksson till hans offentliga försvarare. Sedan började hatmailen strömma in, både till honom själv och hans fru. Det finns ju alltid en opinion som förväxlar försvarsadvokatens uppgift att försvara gärningsmannen med att försvara gärningen.
Till skillnad från Johan Eriksson, som ständigt belägrades av journalister och befann sig i en virvel av intensiv kommunikation befann sig Akilov i absolut avskildhet, under ständig övervakning genom en glassida i häktescellen. Det var uppenbart att häktningstiden skulle bli lång, och Johan Eriksson befarade att situationen för Akilov skulle bli så påfrestande att han inte skulle kunna klara rättegången psykiskt, eller försöka använda den som plattform för att ge uttryck åt sina bisarra politiska föreställningar, så som Anders Behring Breivik gjorde.
Hela rättsprocessen mot Akilov blev, menar Eriksson, ett fint exempel på hur den svenska rättsordningen fungerar när den är som bäst. Akilov behandlades korrekt och att domen blev den enda tänkbara, livstids fängelse, var naturligtvis, måste även försvarsadvokaten hålla med om, den enda rimliga.
Akilov är den ende av de klienter som Johan Eriksson berättar om som beskrivs under eget namn, övriga namn är fingerade. Det är klokt, en bok av det här slaget ska ju inte bli någon rättegångsrepris med krav på offentlighet. Särskilt tydligt kan man väl säga att detta blir när det gäller den högre tjänsteman som åtalades för stöld av ett paket korv. Han hade varit och handlat i en matvarubutik och medan han gick runt i affären talat i mobiltelefonen. Sedan hade han råkat lägga mobilen i varukorgen och stoppat ett paket korv i innerfickan.
En fällande dom i ett mål av det här slaget skulle ju kunna bli socialt mycket drabbande. Johan Eriksson fick mannen friad. Mer tragiska fall förekommer också, som den kvinna som för förberedelse till mordbrand dömdes till rättspsykiatrisk vård efter en havererad kärleksaffär. Johan Eriksson reflekterar över hur fort det kan gå för en högpresterande och socialt välanpassad människa att falla ihop psykiskt och socialt och i värsta fall föröda sitt liv.
Den femårige Emil som Johan Eriksson företrädde i domstolen hade en mamma som återfallit i heroinmissbruk vilket ledde till att pojken omhändertogs av socialtjänsten och placerades i familjehem. Hon hade när målet kom upp i rätten genomgått behandling och var fri från missbruket, men socialtjänsten ville att pojken skulle fortsätta vara familjehemsplacerad tills vidare. Här visar Johan Eriksson hur det i en domstol, om alla parter har en konstruktiv attityd, kan uppstå ett samförstånd om att göra det som är klokast och bäst. Pojken fick stanna i familjehemmet, mamman kunde hälsa på, och höll hon sig fri från missbruket skulle han kunna flytta hem igen.
Johan Eriksson berättar sakligt och lågmält, han avstår helt och hållet från att försöka tillskriva sig någon hjälteroll eller ikläda sig glorian som ”stjärnadvokat”. Det gör hans bok behaglig att läsa, och den inbjuder läsaren att tillsammans med advokaten reflektera över de moraliska och etiska implikationer som genomsyrar rättsliga processer.
