[200914] I början av 1980-talet var Sverige världens jämlikaste land när det gäller inkomster, och trots att utvecklingen gått åt motsatt håll under de senaste 30 åren – och detta i en snabbare takt än i alla andra rika länder (OECD-länderna) – känns det fortfarande som om jämlikheten på något sätt skulle vara en del av vår identitet.
Och visst är det ändå så att vår historia på många sätt uppmuntrar den tankegången: i en värld där framgångsrika anfallskrig inte längre är något att skryta över kan det kännas mer sympatiskt att ta fasta på en bred (om än begränsad) delaktighet i det politiska systemet åtminstone sedan 1500-talet då bönderna hade ett eget stånd i riksdagen och en viktig roll i lokalt självstyre (sockenstämmor och häradsnämnder). Borde inte rötterna till den moderna jämlikheten gå att finna där?
Det är feltänkt och riskabelt, varnar Erik Bengtsson i sin nya bok där han påminner om den långa och hårda kamp som krävdes för att demokratisera Sverige. Den svenska jämlikheten har inte vuxit fram automatiskt och om vi inbillar oss att den ändå alltid funnits som en del av samhällets grundval, riskerar vi att förlora den. 1900-talets ekonomiska jämlikhet i Sverige var inget nationellt särdrag, inget uttryck för en jämlikhetskultur, den hade uppstått genom medveten politisk kamp mot ett valsystem som var det mest exkluderande i Västeuropa, men som därför också ”gav upphov till en särskilt stark motreaktion här, i form av sociala rörelser”
Men vad hade hänt med böndernas historiska ställning i Sverige? Vad hände med deras mer respekterade och inkluderade roll i det tidigmoderna Sverige (jämfört med andra länder) och hur kan den förenas med den extrema ojämlikhet som rådde i slutet av 1800-talet? Hade utvecklingen gått bakåt? Ja.
Kring år 1809 var endast ca 13% av den svenska befolkningen på ett eller annat sätt representerade i riksdagen. Det är inte mycket, men i Storbritannien var vid denna tid bara 4% av engelsmännen representerade i parlamentet, och i USA bara 8% av medborgarna. Detta skulle kunna ses som en sista kvarleva av den tidigmoderna representationsbredden i Sverige, och under det sena 1800-talet blir Sverige, som Bengtsson visar, istället ett av de minst jämlika länderna i Västeuropa, endast underträffat av Ungern. Alltså var den växande ojämlikheten under 1800-talet inte bara en förstärkning av den ojämlikhet som alltid funnits i klassamhället, utan också ett fullständigt utplånande av de sista resterna av den politiska tyngd som det svenska bondeståndet hade fått i kraft av sin militära och administrativa betydelse. När Sverige upphör att vara en krigförande nation har bondeståndet förlorat sin betydelse och avvecklas. Jordbruksbefolkningen förblir en överväldigande majoritet, men de kommer alltmer att polariseras mellan en välbeställd hemmansägarklass och ett jordlöst proletariat.
Erik Bengtsson går till frontalangrepp mot alla spekulationer om att den internationellt höga graden av jämlikhet i det nutida (eller nyliga) Sverige skulle vara ett arv från det gamla svenska bondesamhället med sockenstämmor och häradsnämnder med nämndemän från bondeklassen som dessutom var representerad i riksdagen som ett eget stånd – något helt unikt bland Europas tidiga parlament. Med tonvikt på 1800-talet visar han på punkt efter punkt hur ojämlikt och förtryckande det svenska samhället var – i fråga om levnadsstandard, politisk uteslutning, strejkförbud och arbetstvång (tjänstehjonsstadgan), Han söker istället rötterna till den senare jämlikheten i de organisationer som uppstod som en reaktion på förtryck och orättvisor.
Kampen för rätten att själva tänka och tolka livsfrågor i frikyrkorörelserna, strävandet efter självkontroll och värdighet i nykterhetsrörelsen, kraven på arbetarnas rätt till delaktighet i samhällslivet och rätt till rimliga livsvillkor, liksom kvinnornas kamp för att erkännas som vuxna och självständiga medborgare – dessa rörelser, och de bildningsverksamheter, mötesformer och agitationsmetoder som utvecklades inom dem, har ju sedan länge brukat uppfattas som den självklara grunden för det svenska demokratiska genombrottet. Rösträttsrörelsen kan ses som en ännu bredare folkrörelse som i sig sammanfattade alla de olika självständighetssträvandena och rättvisekraven. Hur har man kunnat glömma detta? Kanske genom att se folkrörelserna som uttryck för en jämlikhetsanda som redan på något sätt genomsyrade ”det gamla bondesamhället”, och då bortse från politisk uteslutning, vräkningar, misär, fattig-auktioner och våldsamma straff som drabbade arbetslösa och strejkande.
Den sockenstämma som ofta fått symbolisera en idealiserad lokalpolitisk gemenskap omvandlades under 1800-talet till en kommun med rösträtt graderad efter egendom, där den rikaste ”medborgaren” (som t.o.m. ofta var ett bolag!) kunde ha absolut röstmajoritet. Frikyrkorörelsens kamp för rätten att tänka själv hade att kämpa mot statskyrkotvång och husförhör vilket tvingade många att utvandra, liksom repressalierna mot offren i arbetarrörelsens hårda kamp för rätten till självorganisering.
Att den politiskt exkluderade befolkningen blev så bred att liberaler och socialister kunde enas i kampen för rösträtt kan förklara uppkomsten av politisk jämlikhet, men den höga graden av ekonomisk jämlikhet i 1980-talets beror enligt Bengtsson framför allt på att socialdemokraterna hade ambitionen att jämna ut levnadsförhållanden, att de hade en så stark ställning under så lång tid att de hann genomdriva en stor del av sina ambitioner och att den svenska staten var så effektiv att reformerna kunde genomföras. Men mellan 1995 och 2013 har inkomstojämlikheten ökat kraftigt – framför allt pga nedskärningarna i välfärdsstaten och dess ambitioner. Minskad beskattning av kapitalinkomster, sänkta och till slut avskaffade skatter på förmögenhet och arv, nedskärningar i socialförsäkringarna, ”framför allt a-kassan, sjukförsäkringen och pensionerna” (Bengtsson 184-188). Allt detta har lett till att ”Sverige inte längre har någon unik ställning som världens jämlikaste land.
Bengtssons bok är fylld av statistik och annan information, belysande exempel (ofta på personnivå), socialt patos och skarpa analyser när det gäller utvecklingen av ekonomisk och politisk jämlikhet i Sverige, men också av varningar för hur bräckliga de uppnådda målen skulle kunna vara: ”Att jämlikheten var en politisk konstruktion innebär att den också kan avskaffas med politiska medel”.
