[200912] Närmare en mässa för vår tid är svårt att komma. En enastående musikalisk och visuell lisa för själen. Alla som inte ingick i den lilla skara som upplevde någon av de tre föreställningarna av Niklas Rydéns och New Operas senaste konstverk, Requiem, på Atalante kan jag bara trösta med att verket lär pånyttfödas – nästa år.
Idén till den här sekulära versionen av en katolsk mässa föddes innan coronapandemin lade locket på all publik verksamhet. Verket drabbar med enastående kraft just det känsloregister som den samtida situationen i världen håller i ständig beredskap. Förödande bränder, människor på flykt, oerhörda lidanden, grymheter, för tidig död, andlig nöd, klimathot och undergångsvisioner, ökande ekonomiska klyftor, makt som föder sig själv… Men visst, där finns också inslag på tema nåd och försoning. Att det hunnit uppträda en pandemi på världsscenen under repetitionstiden ger extra tyngd till verkets aktualitet.
Föreställningen är uppbyggd som en katolsk latinsk själamässa. Niklas Rydén har följt dess uppbyggnad i olika delar och utgått från den traditionella liturgiska indelningen i olika moment och av det skapat nitton kortare scener, vilket ger spänst och variation på scenen med dansen som ett väsentligt tillskott. Texten är delvis hämtad och översatt från latin men också nyskapad med konstnärens totala frihet. Genom att undvika det explicit kristna i texterna speglar verket snarare en sekulär livsåskådning än religiös tillhörighet, skapar till och med en förstärkt andlig tonträff av sorg, empati och meditation.
En väl sammansatt och välsjungande grupp på nio sångare uppträder i olika positioner som kör med inslag av solosång. Niklas Rydén, som ansvarar för musik och text, både sjunger, reciterar, dirigerar och spelar orgel på sitt karismatiska och till synes anspråkslösa vis. På grund av sjukdom fick han denna kväll dessutom ersätta Saga Björklund Jönsson i ett framträdande på scenen. Emma Augustsson är ett med sin cello, som hon stundom improviserar på och bidrar dessutom med en fin röst. Tobias Karlehags lyhörda tillskott av elektroniska och rytmiska inslag skapar spännande stilbrott mot det sakralt musikaliska. Vad som ger verket dess visuella dynamik är de tre dansarna, Tanja Andersson, Sara Axelsson och Linda Wardal i samspel med den färgskimrande fondväggen. De blir en påminnelse om dansens ursprung i religiösa riter, något som den legendariske koreografen Ivo Cramér tog fasta på under senare1900-tal med sina uppmärksammade dansverk för kyrkorummet.
Dansarna i Atalantes Requiem är inte bara fysiskt olika utan bidrar också med väldigt intressanta högst personliga koreografier i strävan att visualisera innehållet i texterna, därtill med stöd av Atalantes konstnärliga ledare, koreografen Eva Ingemarsson. Allt utspelar sig effektfullt mot en infärgad fondvägg som skiftar från blodrött till ofärgat och skapar scener likt äldre tiders skuggteater. I en scen får till exempel dansarna mig att tänka på en scen i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet på tema pesten.
Kännedomen om att Atalante vågade öppna sina dörrar för att introducera detta Requiem för en corona-liten glest utspridd publik kom strax efter beskedet att Göteborgsoperan flyttar fram sina premiärer ytterligare en månad, till november. Med det uppenbaras betydelsen för det levande kulturlivet av de mindre och ”alternativa” scenerna med sina nätverk av frilansande konstnärer, sin experimentförmåga och sina kortare beslutsvägar.
Projektet New Opera Co har ju gång efter gång visat sig inte bara tillföra musikdramatiska verk av hög klass utan flyttar också fram positionerna för den musikdramatiska konstformen. Denna gång är deras första i samarbete med en kör. Niklas Rydéns egna visioner om sitt Requiem är ”en sekulär mässa för alla som söker en fördjupad förståelse för livets mystik.” Kanske det. Mig bragte föreställningen i alla fall i ett tillstånd av både fascination och djup begrundan.
Om New Operas olika produktioner liksom verksamheten på Atalante över huvud taget sedan starten i en ombyggd f d biograf på Övre Husargatan 1987 finns att läsa i en gediget välgjord, bild- och innehållsrik bok, gjord i anslutning till 30-årsfirandet: Atalante mitt i livet – trettio år med dans, musik, konst.
Boken har färdigställts under 2020 i samarbete med Bokförlaget Korpen. En omistligt välgjord och bildrik kunskapskälla, inte minst om en väsentlig del av Göteborg som kulturstad, som hemvist för gästspel och som utvecklare av den fria danskonsten. Ett särskilt kapitel har ägnats paret Gun Lund och Lars Persson, som fyller en liknande funktion. Deras möte i 68-rörelsen och kommande samarbete har resulterat i en rad epokgörande dansverk över gruppen Rubicon och Atalante till den nuvarande scenen 3e Våningen i det gamla sockerbruket vid Klippan i Göteborg. Det är skrivet av Henrik Strömberg och väl värt läsning bara det.
