[200912] Slagen av häpnad hörde jag en gång en svensk toppolitiker jämföra välfärdstjänster med asfaltsläggning. Varför ska man inte kunna jobba effektivare och därmed tjäna pengar inom skolan, precis som inom asfaltläggningen? Det måste ju finnas marknadsincitament även här, valfrihet och möjlighet att göra vinst.
Åren har gått, men jag minns det fortfarande, hur jag liksom tappade andan inför jämförelsen: asfalten med alla dess partiklar där på vägen och de socialt och kognitivt samspelande eleverna och lärarna därinne i landets klassrum.
För med en billigare mix i asfalten kan man självklart skära kostnader, väljer man elever av det rätta (socioekonomiskt) virket går det att minimera kostnader. Även flitiga asfaltsläggare från ett låglöneland sänker kostnaderna, precis som det lönar sig att ha icke-behöriga och oerfarna lärare i skolan.
Minnet väcks med nyheten om att Skolverket slutar att publicera uppgifter om enskilda skolor i Sverige. https://skolvarlden.se/artiklar/skolverket-hemligstamplar-vilka-skolor-som-finns-i-sverige. Nu ska det inte längre bli möjligt att se vilka skolor som håller sig med lägst antal behöriga lärare, har lägst antal lärare per elev och vilka skolor som håller sig med glädjebetyg. Motiveringen är att bolagssekretessen och offentlighetsprincipen skapar bristande likvärdighet, så nu blir det lika svårt att granska båda skolformerna – för föräldrar, elever, journalister, forskare och andra samhällsmedborgare som är nyfikna på hur skolan sköts. Skolverket påstår att det inte hade något alternativ i rådande ordning https://skolvarlden.se/artiklar/skolverket-vi-hade-inget-alternativ.
Välkänt är att vi redan nu har världens mest generösa och liberala marknadssystem för skolan, nu när Chile stramat upp sitt system. Och grundbulten i ett marknadssystem är valfrihet, granskning och möjligheten att jämföra alternativ. Den förnuftigt rationella aktören (även kallad homo economicus) ska ha tillgång till en komplett och korrekt information för att sedan göra sitt goda val. Men hur ska detta göras nu, utan vare sig information eller reel konsumentmakt?
Nu hänvisas vi enbart till företagens – liksom de kommunala skolornas – kraftigt beskurna och redigerade informationsmaterial. Ett material så förföriskt och fluffigt som det nu behagar hållas, utan att vi kan granska det.
Utifrån detta hänvisas vi till att använda våra kontakter, vässa vår smartness och lyssna efter läckor i företagens och kommunernas väggar. Runda den spruckna offentlighetsprincipen och bolagssekretessen, fixa och trixa som i den värsta bananrepublik. Optimera insiderkontakterna och fixarkompetensen. För nog har vi hört om asfaltskarteller och grumligt fusk i byggbranschen, men nog är det magstarkt att skolan skulle röra sig åt samma håll, med bristande insyn och informationsunderlag, med ett system där fix och trix premieras.
