[200908] Han använde sitt eget ansikte som mask.
Står det i första kapitlet av denna biografi om Robert Broberg.
Scenartisten, ordvrängaren, kompositören, humoristen med mera.
Måla kunde han också – med pensel. Inte bara med ord.
Och han hade en av Sveriges bästa sångröster. Han började som skifflemusiker och slutade som legend inom showbiz. ”Han var en ordrolig själ, en sann onomatopoet” skriver Klas Gustafson som lyft på alla stenar han kunnat hitta i Robert Karl Oskar Brobergs liv. Artisten som gick bort för fem år sedan vid 75 års ålder.
Herre min je vilket fullspäckat fantastiskt liv, var min första spontana reaktion när jag läst färdigt boken. Inte bara som entertainer utan även privat. Fem barn fick han med tre olika kvinnor som han levde med och den vindlande, svindlande artistkarriären kulminerade i personliga scenföreställningar som han lyckades fylla Globen med åtta gånger på 90-talet.
Något ingen annan artist, utländsk eller svensk, lyckats med.
För att ta det från början: småskolan var inget för honom: det blev vilset och inlåst. Klassföreståndaren försökte, som man gjorde på den tiden, få honom att bli högerhänt. Men det gick inte. Endast ett ämne attraherade honom; musik. Av klassens 36 elever var Robert en av två som fick näst högsta betyg i sång. I skolan var de ett gäng grabbar som alltid skojade, fick en speciell jargong. ”Och det är den jargongen jag byggt vidare på” sa Robert senare.
En klasskompis, Lars Härdelin, minns hur Robert stod och återgav handlingen i biofilmerna han sett under helgen. ”Han kunde redan fängsla en publik med sitt berättande, han var en centralfigur.”
Familjen Broberg bestod av pappa Georg och mamma Valborg samt storasystern Louise som var tre år äldre än Robert som föddes 1940 mitt i sommaren. Georg var ingenjör och Valborg hade varit expedit i en tygaffär men blev hemmafru när barnen kom. Valborg var en dominant kvinna som avgudade sin son, vittnar många intervjuade i boken om. Men konflikterna som Robert hade med föräldrarna var många. I synnerhet fadern accepterade aldrig sonens yrkesval utan hade velat han skulle bli ingenjör också.
En teckningslärarinna rådde Robert att söka till Konstfack vilket han gjorde. Han skrevs in i aftonskolan för att kvalificera sig för heltidsstudier. På dagarna arbetade han på en reklambyrå i Vasastan. De blivande teckningslärarna på Skulptur och Dekorativ målning ”Deken” skapade egenartade teateruppsättningar och på en sådan träffade han sin första tonårskärlek Karin Ward.
Genom sin syster som varit au pair i London fick han en skiva med skifflens fader Lonnie Donegan och efter det blev det skiffle för Robert, och i en tidningsannons stod det ”Robans Skiffle Group” (förmodligen feltryck med bara ett b) och ett av hans många artistnamn blev därmed fött. De spelade mycket på Lorry i Sundbyberg och turnerade till och med en del samt fick göra en platta.
Musikintresset hade tagit över och Roberts Konstfackstudier var inte roliga längre.
”Han trivdes inte. Skulptur var skitigt och jobbigt och bullrigt. Robert hade begåvning, men tyckte det gick för långsamt. Han ville att det skulle gå fort!”, säger Karin Ward. ”Konstfack var bara något han gick på. Det var musiken som gällde.”
För att hoppa fram lite i denna utförliga biografi, så gjorde Robert militärtjänsten som väderleksbiträde i bl a Östersund men trivdes väldigt illa med lumpen, precis som i skolan hade han svårt att underordna sig andras vilja – men juryn för Vårsalongen på Liljevalchs konsthall på Djurgården antog tre av Roberts skulpturer, vilket fick mamma Valborgs hjärta att svämma över av stolthet, och Bild Journalen skrev: ”Är Roban helt förlorad för musiken?”
Reliefen från Vårsalongen sålde Robert senare till Svenska Metallverken för 1200 kronor. ”Det var jättemycket pengar. Jag hade inte sett en tusenlapp innan dess. Pappa tappade hakan. Han var ängslig för mig och ville att jag skulle satsa på något med en säker inkomst.”
Robert Broberg började skriva dikter och sånger allt mer. Och spela gitarr. Han uppmärksammades och fick vara med i radions Frukostklubben och 1961 kom hans första singelskiva ut. Tidigt 1963 fick han vara med i Hylands hörna och samma vår var han kontrakterad i Kar De Mummas revy på Folkan, som inte passade en vissångare av hans slag egentligen, men nu var han ändå på väg i karriären.
Eva Myhre som blev hans första fru träffade han på Konstfack. Hon var från Stavanger i Norge och Robert skrev kärleksbrev till henne och poem, då han alltid hade penna och papper med sig, och i februari 1963 gifte de sig och i augusti föddes dottern Emma. Dottern Ane föddes två år senare och sonen Oskar i december 1971. Eva har nästan bara gott att säga om honom, utom att han var oansvarig och inte anknöt till barnen som han borde, men säger ändå:
”När jag förstod hur förtjust han var i kvinnor sa jag till honom: ”Du gör vad du vill. Men ta bara inte med dem hem till mig och ungarna! Jag vill inte ha dem här! Det får du lägga ifrån dig på trappan, så vi kan fortsätta ha ett familjeliv.” Det respekterade han och vi hade det okej. Det hjälpte ju inte att gå omkring och vara svartsjuk på en karl som höll på att svimma varje gång han såg en kvinna på gatan. Han var väldigt svag för kvinnor och hade säkert velat ha ett harem, där han kunnat flytta från rum till rum, från säng till säng.”
Även hans senare kvinnor vittnar om hans benägenhet att flirta och falla för andra. Såväl Anastasia von Zweibergk som han fick dottern Felicia med 1981 som Eva Bolin som han fick Isabella med 1990. Han ville ha en öppen relation med Eva Bolin. Hon tyckte det lät bra, till dess hon förstod att öppenheten inte var ömsesidig. Det gällde för honom men inte för henne.
Hon vittnar även om hans stora svartsjuka, som han sannolikt ärvde från sin mor.
Anastasia säger: ”Periodvis var han väldigt rolig att vara med. När han var på humör var han oslagbar… men han var inte mycket att hålla i handen. Han var inte en trygg person. Han var ett barn. Det hade jag svårt att hantera.”
Nåväl, alla Roberts karriärsteg finns omskrivna och listade: som den tokrolige humorist och ordkonstnär han blev redan på 60-talet med låtar som ”Båtlåt” och ”Väderleksfelprataren” och svensktoppsettan ”Maria Therese” samt krogshower han gjorde med Lill Lindfors och Anders Linder liksom den misslyckade filmen men även ”The Pling & Plong Show” i TV 1970 och LP-plattan ”Tjejjer” från 1969. Som en lustig anekdot berättar författaren att han sett i efterlämnade anteckningar av Robban (som han kallades under 60-talet) hur illa han stavade och grammatiskt dåligt han skrev, trots den mästare han var med svenska språket i uttrycksform. Att ”Tjejjer” stavas med två j som på LP:n var t ex som han skrev.
Spirituell värd i radions Det ska vi fira var han också. Överhuvudtaget var radio och sedermera TV honom till stor hjälp i karriären. Eftertexter och målningar i tv-programmen gjorde han själv liksom på LP-skivorna han gav ut. Han var pedant och ville ha full koll på allt han producerade. Vissa tyckte därför att han var besvärlig att jobba med, men andra uppskattade det.
Robert och Eva flyttade till Själland i Danmark 1970 när äldsta dottern skulle börja skolan. Eva förklarar att hon inte gillade det svenska skolsystemet och föredrog de danska Montessoriskolorna istället. Nu började en annan tid och det är nu han börjar kalla sig för Robert Broberg även i karriären. Han turnerade med Hoola Bandoola Band i början av 70-talet och söker sig allt mer till det seriösa och svårmodiga, om man så vill. Tar avstånd från den humorist och pajas han varit och blivit. Till New York var han redan 1967 och han blev fascinerad. Började resa dit igen, tog kontakt med svenska konstnärer boende där, lyckades till och med få uppträda. Skrev på engelska. Han sa själv i efterhand att han hade velat ha en karriär i USA men det var inte så lätt.
En väsentlig händelse präglade resten av hans liv: genomklappningen, black-outen, han fick i Los Angeles den 1 april 1976.
”Jag klappade ihop alldeles själv, utan droger och terapeuter…Där kände jag att livet själv drev mig in i en situation där jag uppsökte det totala vansinnet i mig. Jag var fullständigt galen. Av ensamhet, förtvivlan, av sorg.”
Robert ringde svenska konsulatet som skickade en medarbetare och körde honom till en akutmottagning. Agneta Fagerström som han då sällskapade med säger: ”Roberts sammanbrott är kopplat till att han inte längre hade kontroll.”
Han hade kommit till Los Angeles för att diskutera en idé om ett filmprojekt han hade men det blev inte av.
I efterhand skulle han beskriva denna händelse som livsavgörande, även i underfundiga humoristiska monologer vid framträdanden.
På 80-talet gick Robert Broberg in i sitt fjärde decennium som artist. Han kallades sig nu för Zero. Ett försök att liksom börja om och sudda ut de föregående artistiska existenserna. Han gav ut en LP på engelska. Tanken på en internationell karriär i USA övergav honom aldrig.
Hans föräldrar gick bort vid millennieskiftet samtidigt som han separerade från Eva Bolin. Hon säger: ”Valborgs död tog honom hårdare.” Han satt vid dödsbädden och tog hennes hand. Han kallade det ett av livets viktigaste ögonblick: ”För jag fick se det jag undrat mest över: hur döden ser ut.”
Han inledde en relation med ännu en kvinna, en frilansmedarbetare som skrev om teater- och barnkultur i DN. Hon är inte den första som beskriver den charmige, orädde, utåtriktade Robert som en ensam människa. Som var kolsvart inuti och led av depression och missmod och en inre plåga nånstans ibland.
Slutet av Robert Brobergs liv blev svårt. Han led av Parkinson, plus en allvarligare form av hjärnskada än Parkinson som bara har ett förlopp. Han låg i koma på 75-årsdagen den 2 juli 2015 och dödsbudet kom den 22 juli.
Den här biografin är oerhört omfattande och detaljrik och för Robert Broberg fans ett lexikon.
Jag sträckläste boken och det är inte ofta jag gör det. Men den var så fängslande så jag ger den toppbetyg. Klas Gustafson har ihärdigt kämpat för att få fram en heltäckande bild av Robert Broberg. Författaren har specialiserat sig på biografier om kända konstnärsmänniskor och tidigare publicerat tolv böcker i ämnet, så han vet hur man gör.
