[200905] Jag har på nära avstånd i tiden kommit att se tre utställningar, där Cecilia Bergman Fröberg, Dan Fröberg och döttrarna Rakel och Tekla Bergman Fröberg medverkat i olika utsträckning. De är alla konstnärer, de är något av Göteborgs ’familjen Billgren’ som påverkar och influerar varandra, samarbetar.
Det första tillfället var i Vänersborg 2019 under titeln Allt och allt, soffa och bord, ett samarbete mellan Dan Fröberg, Anna Carlson och Helena Roos.
Det som genast kom emot mig var närvaron av hemmet, framför allt i två framträdelseformer: leksaksklossarna på golvet, omsorgsfullt uppställda och arrangerade över en stor yta, utstrålande en egenartad, provokativ kraft som gav en nästan oemotståndlig impuls att ta sig in i skapelsen för att röra till den utan like, nästan destruera den, bli rå, lyckligtvis lyckades jag lägga band på mig.
Det andra var de taktila porslinsfigurer som danska Bing & Grøndal skapade i eget namn mellan 1853 till 1987, när fabriken slogs ihop med Den Kongelige Porcelænsfabrik för att sedan byta namn till Royal Copenhagen, hos oss känd som Kongelig Dansk, en tillverkning grundad av kungafamlijen 1775. Dess storhetstid inträffade vid sekelskiftet runt 1900, en högborgerlig period som gav dess serviser och konstföremål ett exklusivt rykte om skönhet och utsökt finess i hela Europa.
Även svensk porslinskonst utvecklade i dessa år stor konstfärdighet, men i jämförelse med den danska framstår den mera bondsk och minnet från barndomshemmet säger, att det var en liten sak från Kongelig Dansk man önskade äga, något som krönte hemmet och garanterade tillhörigheten i den övre medelklassens sfär.
Figurerna från Kongelig Dansk har prytt samtliga tre utställningar jag sett, i den mittersta, som samtidigt var den första på Galleri Majnabbe, i chockerande sönderslagen form, figurerna krossade för hård hand och därefter hopklistrade inom en undermedveten logik. Den ägde rum i februari i år, presenterande grafik och skulptur av Tekla och Rakel Fröberg Bergman. Men även i hopklistrad form födde föremålen rädsla för att begå sig som ’en elefant i en porslinsbutik’, förmedlade således det borgerliga hemmets stränga, lättstörda diciplin, om inte allt skulle bli förstört.
En iakttagelse som kommer igen i verk av Cecilia Bergman Fröberg i innevarande utställning på Majnabbe, där hon ’hanterat’ broderier från släktens äldre kvinnogeneration, när hon har urholkat och omformat traditionella korsstygnsbroderier som ett tecken på, hur mycket av denna slutna, ’trygga’ värld som nu är ett minne blott.
Där hänger nu de manipulerade minnesarbetena på väggen till – minne. Av något som var men gick förlorat.
En annan stapelvara i det borgerliga hemmet var parkettgolvet. Av mångårigt nedtrampade rutor av ek har Rakel Bergman Fröberg funnit ett motståndskraftigt råmaterial för ett myller av grafiska porträtt, personerna bakom nyttjarna, för vilka golvet varit en förutsättning för det stabila livet.
Allt är annars i gungning. Gafflarna hänger i taket, invirade i plast tillsammans med många skedar i ett verk av Dan Fröberg.
Och i en liten video, Sista dansen, har Tekla Bergman Fröberg (alias Tekla Stjärntass) grymt och oblygt dokumenterat hur hon slår sönder tidigare omtalade porslinsfigurer så tveklöst att det gör ont. Det som inom det borgerliga hemmets väggar absolut inte får hända, bland så oändligt mycket annat:
”Det får helt enkelt inte hända”, som det lät säga sig, vilket inte kunde annat än föda längtan efter att få vad som helst att hända, bara något – hände.
Bild av Rakel Bergman Fröberg.
Och då är det inte konstigt, att titeln på närvarande utställning blivit just Hemsökt, dvs jagad och förföljd av en verklighet som tycks mer och mer overklig, där forna dagars konstmålningars persongalleri blir till katter som viftar på svansen. Rara demoner, framträdanden som klingar vidare i andra former i Jan Matssons oregerliga målningar. Hela utställningen visar livet som en livsfarligt outtömlig leksakslåda, som man åläggs hantera i kraft av det egensinne man tillåter sig.
Det blir också slutintrycket från utställningen: hur en uppfinningsrikedom genom hantverksskicklighet och skaparlynne inspirerar och inte så lite roar.
