[200904] Kort: den här boken borde finnas i alla språkintresserade människors bokhylla, och den borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar med språk, i synnerhet inom media. Det är inte särskilt vågat att påstå att Sara Lövestam är det mest intressanta som hänt det svenska språket på senare år. Ingen har som hon lyft fram och levandegjort det, gett oss verktyg att vårda och använda. I bok efter bok har hon stimulerat oss språkväktare samtidigt som hon pekat på vikten av att kunna och att vårda vårt språk.
Just det. Jag är en språkväktare. Det är inget jag är stolt över men jag finner det naturligt som vuxen människa. Jag kommer från en vanlig arbetarklassbakgrund, i utgångsläget mer van vid det talade språket och dess former. I dag är jag journalist och språket, det talade och det skrivna, är mitt verktyg. Så man skulle kunna säga att det är min uppgift att vara språkväktare, eller språkpolis som Sara Lövestam uttrycker det.
Med åren har jag blivit ”grinigare och grinigare” eftersom jag upplever att språket förflackas i onödan och av slapphet. I min sambos och mitt hem sitter vi ofta och läser morgontidningen eller lyssnar på nyheter till frukost. Det går aldrig två dagar i sträck utan att vi reagerar på bristfällig språkhantering i media. Ibland en hårresande sådan.
Så Sara Lövestam är en favorit. Och hennes nya bok Handbok för språkpoliser är en gåva att bruka.
Att skriva om språk så att det blir begripligt för en större läsekrets är svårt, väldigt svårt. Därför är det en lisa att läsa Sara Lövenstams böcker om det svenska språket. Hon är konkret, väldigt konkret, välfunnen i sina exempel och ofta rolig.
Handbok för språkpoliser är i huvudsak en större genomgång av konkreta ”missbruk” av språket. Det kan gälla särskrivning, syftningsfel, användningen av de och dem, bruket av han och honom, när man använder var och vart, om bruket av våran och eran och ett otal andra ”missbruk”.
Upplägget är överraskande och roligt. Varje språkexempel har sitt eget kapitel där vi får en förklaring till hur ”missbruket” vuxit fram och en förklaring till hur det ska vara. Dessutom en ”handledning” till språkpolisen i oss. Hur skulle den mer nyanserade språkpolisen i oss (good cop) förklara det felaktiga sättet att använda de och dem för ”missbrukaren”? Hur skulle den surare språkpolisen i oss (bad cop) agera i samma situation.
För den som läser boken rakt igenom blir det tydligt att vi alla, mer eller mindre, har behov av den. Själv har jag en hel del att lära, bland annat när det gäller bruket av parenteser och de ändrade reglerna för kommatering. Det är bara att inse att jag borde fräschat upp mina kunskaper mer organiserat genom åren. Mitt språköra och min gamla utbildning tar mig bara så långt. (Anglicism. Jag vet.)
Sara Lövestam utgår från att språk är levande. Det ska röra sig och förändras över tid. Nya ord och nya sätt att använda språket är en naturlig utveckling. Men, det är skillnad på det och ett felaktigt användande av språket. När vi, av okunnighet eller slapphet, väljer att uttrycka oss på ett sätt som stör eller vilseleder mottagaren behövs det motkrafter. Tidigare har det varit svensklärare och media som fyllt den rollen mer eller mindre bra. Idag fungerar det inte så effektivt. Inom min egen profession möter jag ofta en generande låg språkförståelse – syftningsfel är legio och förmågan att bilda fullständiga meningar verka vara överkurs för många.
Varför spelar det här någon roll? Jo för den som inte har språket stängs många dörrar. Man kan klara sig bra i miljöer där det muntliga dominerar men hamnar lätt i underläge där det skriftliga språket är viktigt. Att söka ett jobb med bristande språkkunskaper är att hamna i underläge direkt. För de av oss som har språket är det viktigt att använda det på ett sätt som hjälper dem som inte har samma utgångsläge, inte sänka oss ner till en sämre nivå.
Så jag sätter Handbok för språkpoliser bredvid Sara Lövestams andra språkböcker Grejen med substantiv och pronomen och Grejen med verb i bokhyllan.
Med åren ska jag nog nöta ner dem.
———–
PS: Hittar ni några syftningsfel, felplacerade komma och annat skit i texten så är de bara ett bevis på det jag skriver ovan. Även jag har stort behov av Sara Lövenstams språkböcker. Och, om ni hittar något, mejla mig gärna och påpeka felen. I vilken tonart ni vill.
