[200902] Gammal kärlek rostar aldrig. Så lyder ett välkänt påstående med många modifikationer. För tiden gnager på det mesta, som kärlek, ideologi och litteratur. Tanken fastnar vid läsningen av den tidigare favoritförfattaren Mario Vargas Llosa, den peruanske nobelpristagaren vars senaste bok på svenska Lockrop utkom under fjolåret.
Att den forne vänsterintellektuelle Vargas Llosa bytt ideologiskt läger är välkänt. Från Che Guevara och Fidel Castro till Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Det är länge sedan nu. Strömkantringens och nyliberalismens 80-tal skymtar allt töcknigare i backspegeln, tiden då Mario Llosa nästan blev president i sitt dåvarande hemland Peru. Numera är Don Mario sedan länge spansk medborgare.
I Lockrop tecknas en politisk-självbiografisk livsresa, som utgår från sju liberala tänkare: Adam Smith, José Ortega y Gasset, Friedrich von Hayek, Karl Popper, Isaiah Berlin, Raymond Aron och Jean François Revel. En intressant och mångsidig samling tänkare, vilket ger intellektuell spänst och spänning. Förordet är skrivet av den tidigare svenske liberale politikern Mauricio Rojas, som också färdats från vänster till höger. Att Rojas gillar sin liberala frände är tydligt; det blir mer ett kärleksbrev än ett förord.
Vad är då kruxet med denna bok? Först stämmer klyschan att skönlitterära författare sällan presterar på samma nivå när de byter fiktion mot fakta, fantasi mot verklighet. Men visst är Mario Vargas Llosa elegant, underhållande, kunnig och även skarp när han presenterar och pläderar för sina liberala favoriter, oavsett ståndpunkt hos läsaren.
I kapitlet om Adam Smith får vi exempelvis möta mer av människan och moralfilosofen än ekonomen. En religiös, tankspridd och hårt arbetande man som bodde hemma hos mamma nästan hela livet. Med andra ord: den osynliga handen som skötte hushållet tillhörde modern och någon kvinnlig släkting på besök.Vi möter också José Ortega y Gasset, den intellektuella giganten i 1900-talets Spanien. Ortega y Gasset försvaras med näbbar och klor från att han fegat ur när det fascistiska upproret startade vilket ändade i Francodiktaturen. Inte så att Ortega y Gasset skrev hyllningsporträtt till Franco, men hans intellektuella patos svalnade när det som bäst behövdes. Själv menar Vargas Llosa att ”Ortegas misstag berodde inte på att han var feg eller opportunistisk; på sin höjd var han naiv när han försökte ge uttryck för ett modererat, civilt och reformistiskt alternativ i tider då detta inte hade någon som helst möjlighet att bli genomfört i den spanska verkligheten” (s.88).
Österrikaren von Hayek hjälpte Mario Vargas Llosa att ta sig ur ”socialismens illusioner och sofismer.” Här betonas att von Hayek var en stor tänkare, inte bara en ekonom. Ett av nyckelbegreppen här är spontana ordningar, att staten inte ska lägga sig i utan att marknaden ska få styra sig själv. Här, liksom fortlöpande, låter den klädsamt kultiverade Vargas Llosa motargument få vara med: ”Spontana ordningar är givetvis inte alltid av godo” (s.104). Här nämns även att korruption, flocktänkande och illvilja snedvrider marknaden, inte minst i Latinamerika och Afrika, där många förespråkare för fria marknader agerar rövarbaroner. Men cyniska oligarker och aggressiva populister frodas över hela världen just nu, inte minst i den liberala och avreglerade myllan där ekonomiska klyftor skapat ilska och bitterhet.
Här låter det förvånansvärt mycket som när inbitna kommunister försöker försvara den dysfunktionella och havererade Sovjetregimen med att idéerna visserligen var goda, men att någon och något förstörde dess korrekta genomförande. Alltid dessa illvilliga sabotörer som sätter krokben för det goda, snarare än att erkänna att utopin inte var genomförbar, att karta och terräng, ideal och verklighet inte stämde.
Om dagens myckna bitterhet och konflikter, skenande inkomstklyftor mellan de superrika och de förtvivlade flyende massorna talas det förvånansvärt lite i boken. Istället lyfts dagens globala välstånd upp, att tillväxtkakan blivit större och att demokratierna är fler än tidigare. Ständigt denna antingen-eller-diskurs, med fixering vid det ökade totalt välståndet eller millimeterjämn fördelning. Som om ekonomisk tillväxt och fördelning var motverkande dynamiker i ett socialt och politiskt hållbart samhälle.
Här märks också den rena marknadsekonomins blinda fläck: miljö- och klimatpolitiken. För hur löses den bristande hållbarheten i dagens mänskliga handlingar och funktioner? Varför är den klassiska ekonomin så ointresserad av framtiden för planetens alla varelser och växter? För snabba cash i kvartalsekonomiska cykler rimmar illa med hänsyn om naturen och framtida generationer. För på aggregerad nivå är vi rikare än någonsin, men vad händer med lyxbilen och lyxhuset när skogsbranden tar fart eller översvämningen väller in? För klimatkurvorna pekar åt fel håll, trots allt fagert tal om grön omställning och teknologiska superlösningar. För om marknaden hade varit så förträfflig, hade vi ju redan fixat det här. Inte stått och stampat, med så mycket snack och lite verkstad. Inga okontrollerade skogsbränder, inga smältande polarisar, sinande biologisk mångfald och döende mikroplastfyllda hav. Denna ödesfråga berör Mario Vargas Llosa inte alls, utan hans liberalism blir mycket av en skrivbordsprodukt utifrån hur världen ser ut idag.
Att Mario Vargas Llosa är en stor skönlitterär författare är inget att orda om. Hans många böcker och nobelpriset talar för sig själv. Hans intellekt är också skarpt och hans politiska ställningstaganden har varit djärva, oavsett egen politisk hemvist. Men tydligt är att många av hans politiska analyser – åtminstone gällande nutidens och framtidens utmaningar – håller på att rosta.
