[200914] Detta är en debut som benämns spänningsroman och visst är det ett slags drama som utspelas mellan bokens två kvinnor som båda är sårade av sina förflutna. Dock är det tveksamt om begreppet håller hela vägen men försöket i litterär väg är ändå gott.
Eva Gussarsson är mångårig journalist, bl a på Expressens nöjesavdelning och som frilans och har nu fått göra sin efterlängtade debut som författare.
Det handlar om F – vars namn hon själv säger ska vara Felicity, dock är det osäkert om hon heter så, och Marilyn. Storyn berättas i vartannat kapitel utifrån deras perspektiv. F har lämnat allt bakom sig. Mannen som hade henne i sitt våld är borta, död. Dock är hon osäker på om han verkligen är det. Men F lever gömd i en småstad och städar kontor på kvällarna. Hon lever som en skugga, men hur länge klarar man sig ensam på det sättet?
I samma stad bor Marilyn – som är äldre och ensam och fast i ett stelnat liv och tröstätande. Hon är på ytan en vanlig kvinna men inuti en storm av känslor. När hon möter den unga F som städar på kontoret spricker murarna Marilyn byggt runtom sig själv.
De börjar prata och blir vänner. Inte minst har de kärleken till blommorna som Marilyn har på sitt kontor gemensamt. Fast Marilyn tycker att F vattnar blommorna för mycket och skriver en lapp om det vilket får F att bli sårad. I kursiverade rader i kapitlen om F finns hennes inre monologer där branden – som tog hennes misshandlande mans liv – ältas i skuldtyngda tankar. Att F själv till slut slog ihjäl honom med en hammare och skar loss gasoltuben i köket och tände på så att huset brann ner får vi efterhand klart för oss.
Hon har ett kliande och ömmande sår på ena armen som minne av branden. Och ett skört inre.
Marilyn har ett sexuellt förhållande med sin chef Martin, som är gift och har familj. Dessutom har han fått Marilyn att gå med på att fiffla undan pengar från firman i ett annat bolag. Marilyn är skuldtyngd över detta och även rädd att ägarinnan ska upptäcka såväl förhållandet som fifflet. Det sistnämnda är hon på spåren.
F och Marilyn företar en resa till ett stort öde hus som ska säljas. De är båda misstänksamma mot varann. Främst Marilyn undrar vem F egentligen är. Efterhand skruvas berättelsens handling åt ytterligare när F stjäl pengar och brevböcker som Marilyn skrivit och gömt i en box.
F söker sig tillbaka till huset som brann ner och hennes döda mans bror hittar henne, med ofrivillig hjälp av Marilyn, och dramat förtätas.
Upplösningen innehåller också att Marilyns trauma från tonåren dyker upp. Den son hon födde och lät adoptera bort dyker upp när hennes sonson ger sig till känna.
Inget oävet försök alltså, till spänningsskapande. Och språket flyter fint även om det är väldigt prosaiskt för det mesta. Men det finns några metaforer som jag fastnat för.
”Krustaden var mjuk och föll sönder mellan hennes fingrar och hon stoppade in den hel i munnen, kände den mjuka, söta fyllningen växa på tungan, fick nästan svårt att andas.”
Det är Marilyn som får denna förnimmelse när hon tänker på Martin, som hon ”hade äckelsex med” står på ett annat ställe.
Gillar också: ”Hennes blick var inte svart som hon först tyckt, den var mörkt blå, som vatten om natten.”
Kanske hade romanen vunnit på om karaktärerna hade fördjupats lite mer. Då hade även storyn blivit längre, för 274 sidor som nu är väl kort.
