[200829] Allt oftare sägs det att feminismen befinner sig i kris. Men frågan är om det alls finns något stort och viktigt ämne – kulturen, skolan, bildningen, ekonomin, liberalismen, vänstern osv – som inte befinner sig i kris, nu eller nyligen.
En central beståndsdel i talet om kris handlar om spretigheten. Var börjar och slutar egentligen feminismen? Risken är att feminismerna och feministerna blir så många att konturerna suddas ut. Alla kan fritt snickra ihop sin egen feminism.
Ett sätt att jämka ihop spretigheten, kan vara att skapa en antologi, som den nyutkomna boken Feminism – en antologi. Nio skribenter, från teolog till kvällstidningsprofil. Åldersmässigt är spannet också brett, från 60-talsfödda till sådana som såg dagens ljus i slutet av 90-talet.
Redan i förordet anslås tonen om feminism på ett liberalt förlag, 2020. Här saknas rödstrumpor, fittstim och knutna nävar. Men liberal och feminist rimmar inte alltid. Ibland kan det var svårt att hålla balansen mellan kollektivets utsatthet och lyfta den enskilda individens frihet och handlingsutrymme. Inte olikt att gasa och bromsa samtidigt. Redaktören Isobel Hadley-Kamptz gör ett habilt försök att överbrygga denna klyfta genom att analysera patriarkatets betydelse idag. Slutsatsen blir att vi ofta sitter fast i mossiga patriarkaliska föreställningar, dels för att förändringar går långsamt och dels för att vi som människor tenderar att hålla oss till det bekväma och trygga. Samtidigt kan vi i ett öppet samhälle ”tänka oss fria. Både kvinnor och män.”
Bäst av alla lyckas Agnes Arpi i artikeln Kvinnan, kroppen och vården. Med välformulerad och övertygande sakprosa, byggd på ett starkt empiriskt underlag visar hon hur kvinnor diskrimineras inom vården. Att mäns sjukdomar tillmäts större värde, att kvinnors kroppsliga diagnoser och åkommor ofta sorteras bort som sittandes i huvudet, inte olikt den bild av hysterisk kvinnlighet som florerade under det sena 1800-talet. Arpi tar spjärn i diagnosen endometrios, en sjukdom som drabbar var tionde kvinna, men som sällan hanteras på adekvata sätt inom vården. Inte heller förlossningsskador bemöts tillräckligt väl. Styrkan här är konkretionen och förankringen i forskning, inte i personligt tyckande, teoretisk namedropping eller anekdotisk evidens, vilket tyvärr är vanligt bland skribenter i dagens klickokratiska offentlighet. Varför diskrimineras kvinnor i vården då? Arpi pekar på strukturella förhållanden – att den medicinska vetenskapen länge dominerats av män och att forskning utgått från en manlig norm. Det är utifrån mannen och den manliga kroppen medicinen byggts upp.
Långt bortom Arpi hamnar Linda Skugge. Här utgår feminismen från henne själv. Frapperande många meningar inleds också med pronomenet ”Jag”. Exempelvis ”Jag har alltid varit den som betalat”, vilket blir textens argumentationslinje. Linda Skugge har alltid fixat och donat, betalat och organiserat livet så att männen i hennes omgivning kunnat surfa på en räkmacka, en orättvisa som gjort Skugge både orkeslös och med känslan av att vara oattraktiv: ”Jag skulle vilja vara en av de där älskade kvinnorna. Som har män som skulle bli utbrända för deras skull.”
Lite rapport från en skurhink, för att blanda in Maja Ekelöfs kända roman från 1970, fast i uppdaterad version och förlagt till de senaste decenniernas hetsiga och karriärsivriga mediebransch. Till detta läggs ett antal citat och tanketrådar från kända feminister som de Beauvoir och Nina Björk. Efter flera citat sätts också beteckningen ”Geni!”, vilket skapar förvirring och förlägenhet. Är det på riktigt eller bara ironi?
Mellan hörnen Arpi och Skugge ryms dock mycket annat. Exempelvis Lena Anderssons text om den kända och kontroversiella amerikanska feministen Camille Paglia. Andersson säger sig dela Paglias syn på kvinnorörelsen, som ofta sätter på sig offerkoftan när det passar dem, för att i nästa stund spela på sin sexighet på våpiga vägvinnande sätt, utan att riktigt kännas vid detta.
Även Myra Åhbeck Öhrman rör i samma gryta, i frågan om den sexiga och sexualiserade kvinnan verkligen kan kalla sig feminist. Även denna text utgår från ett tydligt jag, en ung kvinna med en poster av Marilyn Monroe på väggen i sin första lägenhet. Här tecknas det förtärande spänningsfältet mellan kraven på att kvinnor ska vara sexiga och oskuldsfulla på samma gång, navigera mellan blindskären hora och madonna.
Men är detta så speciellt nytt? Frågan har stötts och blötts oräkneliga gånger och här vinglar framställning från den ena problembilden till den andra utan (sexköpslagen, dickpics, queerfeminism osv). Fördjupningen uteblir. En ganska skissartad slutsats presenteras i all hast i slutet att ”ingen tar sig rätten att bestämma över vad samtyckande vuxna gör sexuellt.” Men samtidigt måste kvinnor ”släppa tanken på att behålla sin sexualitet som maktmedel.”
Förvånansvärt sällan tas den viktigaste enskilda händelsen i kvinnokampen under decenniet upp – Me-too-rörelsen. Vad beror det på? Kan det handla om att eftersvallet och baksmällan av denna rörelse fortfarande är så sårigt och skakigt. Eller är det för tidigt att göra bokslut? Eller bättre att tiga än att riskera efterslängar från dem som trampats på tårna.
Bland antologins nio författare är endast en person man, i alla fall utifrån namntraditionen som vi vant oss vid: Isobel, Louise, Agnes, Susanne, Amanda, Myra, Lena, Linda och Jesper. Något utomeuropeiskt klingande namn finns inte heller.
Är detta ett medvetet val eller liksom bara slank med? Att vita mäns hegemoniska överrepresentation kritiseras vitt och brett har vi vant oss vid, men skulle detta inte kunna gälla här också? Eller används identitetspolitikens trista och enfaldiga måttstock här – att bara kvinnor kan förstå och prata om kvinnors problem?
Därmed kan antologin illustrera en paradoxal samhällstendens, att vårt samhälle å ena sidan aldrig varit så öppet, multikulturellt och globaliserat, med unika digitala kommunikationsmöjligheter, men å andra sidan ter sig så slutet, segregerat och svårt att överblicka. Med en sådan läsning framträder en tämligen homogen skara människor som skriver texter för sig själva och sina likar. Texter med ett högprofilerat JAG, men som sällan öppnar sig eller når de många okända och olika människorna. Eller för att återknyta till ett initialt tema i boken: det blir svårt att tänka oss fria om vi allt oftare lever åtskilda från varandra.
