[200824] Hur många gånger kan man upprepa ett mästerverk? Interstellar från 2014 svindlar fortfarande i minnesbilden med sina tidsförskjutningar relaterade till en förödd jordyta, som tvingar fram en rymdjakt efter alternativa livsmiljöer, vilket radikalt förskjuter relationerna i ålder mellan föräldrar, barn, framtid, forntid, vändpunkter i form av ett svart hål.
Det är ett grundelement i sci fi-filmen att tiden inte längre är att lita på, ytterst sällan beter sig linjärt och att besökare från yttre rymden har överväldigande insikter i orsaksförhållanden vi vanliga jordbor inte alltid behärskar lika elegant. Frågan från Arrival 2016 glömmer man inte så lätt:
– Om du vetat att din dotter skulle dö redan som barn, skulle du trots det ha satt henne till världen?
Kvalificerade fysiker bidrar till äventyrliga naturfilosofiska manuskript som inte lämnar något åt slumpen, man kan verkligen tala om ’nutida film’.
Men tillbaka till Tenet: i insikt om vad framtiden oundvikligen bär i sitt sköte har två agenter uppgiften att genomföra en vad de kallar ”kniptångsrörelse”, en manöver av militär art som rör sig bakåt och framåt samtidigt (tappa inte taget!). En sådan kan bli mer innovativ än själva uppfinningsrikedomen den utgick från, kan invertera och förändra den och bana väg för en mycket lyckligare tillvaro för oss allesammans. I vart fall undvika den definitiva tillintetgörelsen genom ett tredje världskrig med redskap långt värre än atomvapnen.
Det är mycket som står på spel och filmen triumferar i bästa Bond-stil med inbitna skurkar (vapenhandlaren Kenneth Branagh) och stressiga förlopp. Tiden rinner undan, skall det handlas skall det handlas nu. I denna berättarstruktur är det hela tiden frågan om berättelsen rör sig framåt eller bakåt. Bilar krockar och ryker tillbaka igen, till sitt ursprungliga skick. Enligt dessa förutsättningar iscensätts biljakter av hårresande slag och Ludwig Göranssonss musik är en tung konstant i förloppet med tät actionpuls.
John David Washington har en milt intensiv energi i sitt agerande och Robert Pattinson har med åldern nått ett mått av coolness snudd på oslagbart – värre är det med själva historien. Vi församlade kritiker tittade på varandra efter pressvisningen och frågade oss:
gick det att följa med i det här?
Nej, svarade alla och erkände oss ha befunnit oss på efterkälken från ruta ett, åtnjutit ett rasslande filmspektakel som aldrig hittade in till sin egen historia, bara var ett strålande uttryck för samma historia. Jag kan omöjligt berätta vad det handlade om, annat än i tidigare redogjorda allmänna termer.
Men att ambitionen finns är mycket nog, man vilar i något av en yrsel några timmar efter en film som denna, tänker i lite öppnare banor. Och vänder tillbaka till alla tidigare verk av Nolan: Memento (2000), Prestige (2006) Inception (2010), Interstellar (2014), Dunkirk (2017), något av en lista över tätt duggande övernaturligt tänkande…
