[200823] Med ”Slutet på historien” seglar Jan Guillou i mål med sin monumentala serie böcker om den norsk-tysk-svenska familjen Lauritzens öden och äventyr under 1900-talet
Titeln anspelar förstås på att detta är den sista delen i sviten, men också på den amerikanske forskaren Frances Fukuyamas teori om att den liberala världsordningen segrat efter Sovjetunionens sammanbrott 1989. Jan Guillou låter också sin huvudperson i den här delen, advokaten Eric Letang, på bokens sista rader äta middag med en tysk kollega, som hävdar att ett nytt historiskt skede är på väg att bryta in och som kommer att präglas av kriget mot terrorismen. Dagens datum är den 10 september 2001.
Det är en beundransvärd arbetsprestation av Jan Guillou att skriva denna svit romaner, men det är mer tveksamt vilket värde de har som historiskt trovärdig bild av 1900-talet. Jan Guillou gör som han brukar och låter sina hjältar bli just hjältar, större än livet, till avsevärt men för hur sannolika de är som människor. De blir ofta klichéartade, utomordentligt ädla med överlägsen intelligens och djup bildning. Deras matvanor är sofistikerade liksom deras vinkunskaper. Sådan är alltså Eric Letang, gift med Katarina, som sitter i Ingvar Carlssons regering men blir avpolletterad av Göran Persson som ogillar hennes förslag om likadelning av föräldrapenningen.
Nu dyker efter fyrtio års exil i Argentina upp en onkel Harald, tidigare SS-officer, med nyckeln till ett bankfack i Schweiz där papper förvaras som visar att familjen Lauritzen är ägare till fastigheter i Berlin och Dresden som bombades till grus under andra världskriget, och sedan aldrig återlämnats, för vilket familjen bör vara berättigad till ett stort skadestånd. Denna skadeståndsprocess om miljardbelopp blir ett tema i boken. Eftersom det handlar om familjen Lauritzen behöver man inte oroa sig för hur det kommer att sluta.
Jan Guillou gillar ju att vara provokativ. I ett antal dagboksinslag låter han onkel Harald beskriva sin tid som officer i SS elitförband, som var ansvarigt för några av de vidrigaste krigsförbrytelser historien känner. Men onkel Harald är ju också en Lauritzen, så han har genom egendomliga slumpar undvikit att personligen delta i massmord och tortyr. Han är dessutom en stilig karl långt upp i åttioåren, rak och reslig i vit kostym och monokel. Klart han ska ha sina pengar, särskilt som resten av familjen därigenom också kommer att bli omätligt rik. Det känns inte särskilt litterärt motiverat att låta onkel Harald urskulda sig, hur fiktiv han än är.
Jan Guillou har ju sedan länge varit i strid med Expressen. Här försummar han inga tillfällen att visa hur etiskt förkastlig och förljugen tidningen är. I kontrast mot Aftonbladet, där Eric Letang, i likhet med Jan Guillou, blir verksam som kolumnist. Det känns lite nattståndet att sätta sig till doms över Expressens eventuella förlöpningar på 1990-talet, och Jan Guillou har inte heller den litterära kapaciteten att göra kritiken mot en tidning minnesvärd, så som till exempel Strindberg kunde göra.
Sviten om 1900-talet var bäst i början, då Guillou kunde fabulera mer fritt kring familjen. De senare delarna har alltmer präglats, och begränsats av, hans personliga synfält när det gäller samhällsutvecklingen. Tyvärr. Inte för att det, åtminstone i mina ögon, är några problem med Guillous åsikter, jag håller med honom om det mesta, så som vilket vansinne det var när socialdemokratin slutgiltigt förborgerligades i slutet på 1990-talet och började kommersialisera centrala statliga uppgifter som järnvägen, posten, och värst av allt, skolan. Men för att driva sina teser har Jan Guillou en olycklig tendens att trilla ut ur bokens fiktion för att bli docerande och didaktisk. Vilket bidrar till att boken tenderar att ibland bli mer polemisk än gestaltande.
Det har under senare år vuxit fram en inställning bland professionella historiker där man givit visst avkall på den källkritiska dogmatiken för att ibland använda skönlitteratur som kunskapskälla. Det är intressant att pröva Jan Guillous tiobandssvit mot den avsikten. Och då måste man nog, tror jag, konstatera att böckerna om familjen Lauritzen är alldeles för impregnerade med författarens personliga uppfattningar och dessutom alltför sociologiskt grunda för att kunna användas som historiska källor. Det räcker inte att skriva i efterhand konstaterande för att bli intressant. Som litterära källor till historien, som till exempel Zolas ”Den stora gruvstrejken” eller Solsjenitsyns ”Den första kretsen” står sig Guillous Lauritzensvit slätt. Men om man finner intresse i en subjektiv och sociologiskt och ekonomiskt begränsad berättelse om 1990-talet kan nog Slutet på historien bli ett trivsamt tidsfördriv.
