[200823] Stina Ekblads memoarer behandlar på ett fängslande sätt hur en människa utvecklas både personligen och yrkesmässigt genom den lyriska och dramatiska texten.
Om Stina Ekblad varit en brittisk skådespelare hade hon med största sannolikhet adlats likt en Maggie Smith eller Judi Dench. Sådant sysslar vi ju inte med här, utan sätter i stället skådespelaradeln på det riddarhus som heter Kungliga Dramatiska Teatern. Där har Stina Ekblad i decennier haft sin yrkesmässiga hemvist och gjort rolltolkningar som i flera fall hör till den svenska teaterhistorien.
Vid uppnådd pensionsålder ger Stina Ekblad nu ut sina memoarer, ”Här brusar strömmen förbi”, en bok som på ett föredömligt sätt uppfyller det klassiska kvalitetskriteriet att skilja det personliga från det privata. Privatlivet lämnas i stort sett därhän, i ställer kommer det centrala temat att vara det som lite högtidligt kan benämnas en själs utvecklingshistoria. Och här handlar det i hög grad om hur litteraturen, framför allt poesin, adderar livsvisdom och nya tankar till en personlighet som inte upphör att utvecklas och söka nya infallsvinklar på livet och den skådespelarkonst som kommer att bli en så djupt integrerad del av det.
Det handlar också mycket om skådespelarens förhållande till rollen och texten, ett credo för Stina Ekblad blir att lita på texten, att inte avtvinga den betydelser och undermeningar, det gäller att våga lita på hur kroppens och röstens instrument låter åskådaren-publiken bilda sig en egen förståelse. Briljant.
Stina Ekblad
Här brusar strömmen förbi
Weyler förlag 2020
/Christian Swalander
