[200808] En klok väninna sade nyligen, att om kärlek ’på äldre dar’ skall ha förutsättningar att lyckas, gör man klokt i att vända tillbaka till en eller annan ungdomskärlek, som kan minnas en för den man en gång var eller mera frankt kanske: hur man såg ut när man fortfarande var ung och omärkt av livet!
Det ligger det säkert mycket i, om man nu nödvändigtvis skall upprepa livets höjdpunkter, kosta vad det kosta vill, det är däremot inte syftet med Claude Lelouches sequel på En man och en kvinna från 1966. Snarare använder han ungdomens oemotståndliga egenskaper som filmregissör för att rannsaka kärlekens väsen, för att förvandla den suveränt fångade kärlekslyckan till en bild som mognat till lycklig kärlek med hjälp av minnen, välartade barn och det saktmod som gärna skulle infinna sig med ålderns rätt, där de yttre attributen ersatts av andra slags tillgodohavanden. Det läggs stor vikt vid närbilderna av två åldrade ansikten.
Det är bitvis pinsamt att dra sig till minnes hur man upplevde den första filmen. I den av politiskt engagemang pulserande tiden var det lite opassande att låta sig dras med av kompositören Francis Lais påträngande kåta puls, med vars hjälp de magnetiskt förälskade närmade sig varandra – per bil! Alla försökte ligga lite lågt med sin oförblommerade förtjusning över filmens förförelsekonster som man slukade med hull och hår. Ändå var det tydligt, att ingen undkommit den, den låg ’i luften’, det är lite skrattretande att tänka tillbaka på.
Nu är det som om även regissören tillsammans med sina tveklösa skådespelare, Jean-Louis Trintignant och Anouk Aimée, kommer oss till mötes med ett stråk av detta minnets ironi för att ännu en gång lura in oss i förförelsens innersta väsen! Livets bästa år utvecklar sig till en finstämd närstudie i känslolivets ömtåliga detaljer, välsignat befriad från alla de råsexuella konnotationer, som sommarens James Bond-serie på TV12 bjudit på ett övermått av – så till den milda grad att man baxnar över, vad nöjesindustrin en gång kunde tillåta sig!
Det intressanta händer emellertid, att i stället för att närvara i den nya filmen ser man den i minnet av den gamla och inte minst av ’gamla tider’, även gamla tiders teknik! Klippen ur den förra filmen glider försynt in i den nya – tills en ny och mycket våldsammare bilresa genom Paris äger rum genom en filmkamera placerad på motorhuven. Vakna! tycks regissören vilja säga, låt inte lura er en gång till!
Men vi vill låta oss luras, vi vill sitta och titta på våra idolers fårade ansikten, vackra ’men på ett annat sätt’, vi vill vara lika oskuldsfulla nu som då, kom inte och stör!
Så: vilka var då ’livets bästa år’? Tyvärr undgår inte den senare filmen att få karaktär av självmedicinering: vår bästa tid är nu, det är ett påstående en gång förevigat i en popsång, men i verkligheten är vemodet över att livet är förbi i sin ursprungliga form, oskulden en gång för alla försvunnen, inte något som låter sig utraderas så lätt. Men hur vackert är det inte att någon försöker…
