[200714] ”Det sjätte utdöendet” kommer att bestämma livets utveckling långt efter att allt som människor skrivit och målat och byggt har malts ned till stoft…” Den Amerikanska vetenskapsjournalisten Elizabeth Kolbert har skrivit en bestseller som handlar om att det håller på att gå rejält åt pipa, igen, för den sjätte gången noga räknat och den här gången beror det på en hårlös, narcissistisk apa.
Under de senaste femhundra miljoner åren menar vetenskapen att det förekommit fem tidigare så kallade massutdöenden, det senaste för omkring sextiofem miljoner år sedan då bland annat dinosaurierna fick stryka på foten. I den mån man kunnat identifiera orsakerna till dessa är de högst varierande, det har handlat om istider, global uppvärmning och asteroider.
Gemensamt är att de orsakat förändring, en förändring som varit snabbare än vad de olika arterna kunnat anpassa sig till, varpå de har dött ut. Författaren tar med sig läsaren ut på ett antal olika exkursioner i världen där hon tar hjälp av olika experter för att visa oss lämningar efter de tidigare fem stora utdöendena i vår Värld. Hon ger även en bild av vad som pågår nu, och har pågått ända sedan en mutation orsakade några få genetiska variationer i neandertalarnas arvsmassa och vi människor som homo sapiens såg dagens ljus.
Tidigare massutdöenden har av naturliga skäl inte varit orsakade av människor, vi har bara funnits under en bråkdel av jordens historia. Ur ett statistiskt perspektiv finns vi knappt ens nu och för att tala med Tage Danielssons ord så skulle det kunna växa en pensé där vi nu står och lever. Om man dömer resultatet av våra liv och vad de kräver av jorden och de andra djuren på den, så är väl frågan om det inte hade varit bättre så?
Många av oss har fått lära oss det tämligen nya uttrycket antropocen, tiden då människor påverkar jordens klimat och ekosystem, det är ställt utom allt tvivel att detta är ett faktum. Så snart människan lämnade sitt ursprung i Afrika så har det aldrig förekommit ett tillstånd där människor levt i en långvarigt hållbart relation till sin omgivning. Förr eller senare har alltid den miljö där människan valt att leva påverkats på ett negativt sätt och de växter och djur som levde där innan har till delar dött ut.
Det har naturligtvis gått långsammare med utrotandet för några tusen år sedan än vad det gör nu i vår moderna tid, men trägen vinner och med lite målmedvetenhet så lyckades man utrota de flesta ursprungliga, stora däggdjur i Australien till exempel. Det nu pågående massutdöendet har pågått i många tusen år, men sker allt snabbare ju mer mänskligheten påverkar Världen.
Som så mycket annat tog det rejäl fart med industrialiseringen och lade in en växel till efter andra världskriget och i takt med globaliseringen har förändringstakten, därmed utdöendet, accelererat enormt. Elisabeth Colberts bok är välskriven och tar oss med till olika delar av jorden vilket är spännande i sig och även om den grundar sig i väldokumenterad vetenskap är framställningen inte torr och tråkig. På ett tämligen lättsamt sätt får läsaren ta del av förklaringar till de tidigare fem stora massutdöendena, men även se flera exempel på vad som sker idag framför våra ögon.
Det blir tydligt att människor förändrar Världen och i de allra flesta fallen inte på ett positivt sätt. Kolbert skriver mot slutet av sin bok ”Om man vill fundera på varför människor är så farliga för andra arter kan man föreställa sig en tjuvjägare i Afrika som bär på en kalasjnikov eller en skogshuggare i Amazonas som greppar en yxa – eller kanske ännu hellre betrakta sig själv, där man sitter med en bok i knät.”
