[200706] Det är de unga som skalla draga världen fram. Citatet kommer från Carl Love Almqvist och utgör ett ledmotiv i Lars H. Gustafssons senaste bok ”Glöd och visdom: mina vägvisare för barnets rättigheter.” I framställningen tecknas bilder av framstående kvinnor engagerade i barnrättkampen.
Linjen löper från då till nu, från en Ellen Key och en Anna Lindhagen till en Greta Thunberg och en Malala. Här finns mycket lärdom, spetsat med författarens personliga erfarenheter från ett långt liv som barnläkare, författare och samhällsdebattör.
Bakgrunden till boken är det faktum att FN:s barnkonvention gäller som svensk lag från januari i år. Med detta skärps uppmaningen till att hörsamma de många barnens röster. Barn är inte små vuxna, utan individer i sin fulla rätt, vilket betonades av pionjärer som Ellen Key när 1900-talet var ungt. Och idag när vår misskötta planet står inför ett flertal svåra globala utmaningar, är barn- och framtidsperspektiv viktigare än någonsin. Det är trots allt framtida generationers livsmöjligheter som hotas mest just nu, men deras röster och perspektiv hörs sällan i debatten.
En resonansbotten i boken hämtas från Martin Buber (1878-1965), den österrikisk-judiske filosofen, vars centrala existentiella teorier betonar medmänskligheten och jag-du-relationen. Gustafsson kallar Buber sin ”kartritare”. Det är i samspelet med andra som vårt liv får konturer och mening.
I centrum för den historiska skildringen ställs tre barnrättskämpande kvinnor: Ellen Key, Anna Lindhagen och Elsa Laula Renberg. Läsaren möter en stark och självständig Ellen Key, en kvinna som intar den stora scenen, inte minst med paradverket Barnets århundrade från 1900, men Key är också en person som ansätts av besvikelser och missmod. Sina sista år levde hon i svår missmod, tillbakadragen och stukad.
I porträttet av Anna Lindhagen lyfts mångsidigheten i hennes kamp för ett bättre samhälle fram. Hon var politiker, sjuksköterska, kolonilottspionjär, freds-, kvinnorätts- och barnrättsaktivist. Precis som Ellen Key var Anna Lindhagen aktiv inom Rädda barnen, men till skillnad från Key tackade hon ja till erbjudandet att ingå i organisationens styrelse. Generellt var Anna Lindhagen mer handlingsinriktad och mindre akademisk och offentligt uppburen än Ellen Key.
Lindhagens (1870-1941) livsverk präglades av handlingskraft, förändringsiver och otålighet, egenskaper som inte alltid sågs med blida ögon i dåtidens patriarkala och bitvis mycket konservativa samhälle. Lindhagens stridbara förändringsvilja möttes ofta av stort motstånd och mycken snålblåst, både internt och externt. Hon petades bland annat från valbar plats inom Socialdemokraterna där hon länge verkat, en ytterst bitter upplevelse enligt henne själv.
Det tål att påminna sig om att dagens självklara demokratiska rättigheter och sociala framsteg alltid har haft ett pris. Vägen framåt har varit kantad av bitterhet, nederlag och svårigheter, något som inte sällan slätas över när det skrivs framstegens och triumfernas historia. Det är lätt att ta dagens demokratiska samhälle för givet; något som bara växte fram och blev till. Men kanske håller dagens högerpopulistiska framstöt på att ändra på detta perspektiv.
Sist ut är Elsa Laula Renberg (1877-1931), en mindre namnkunnig barnrättskämpe än Key och Lindhagen, men en förgrundsfigur som passar dagens tidsanda väl. Renbergs barn- och kvinnorättsperspektiv förenas nämligen med kampen för samernas rättigheter. Dessutom var Renberg utbildad barnmorska, så barnens och mödravårdens väl och ve var något hon hade djupa och breda erfarenheter av. Även Renberg stötte på stort motstånd under sin samtid, ett tema som går igen i mycket av den samiska kamp som fått allt större uppmärksamhet under senare år.
Lars H. Gustafsson är en skicklig skribent med ett viktigt ärende. Han lyckas också ge dessa personporträtt en lärdomens tyngd, förstärkt med en personlig och samtida relevans. Här finns gott om glöd och visdom, precis som titeln anger. För vad Key, Lindhagen och Renberg kämpade för under det tidiga 1900-talet är inget avslutat värv. Demokratin och de mänskliga rättigheterna är ett ständigt pågående projekt. Kampen fortsätter, idag och imorgon, med nya röster, ansträngningar och inriktningar.
