[200702] Just människors tillägnelse av sig själva som samhälleliga skulle kunna vara själva kärnan i en realistisk vision av en hållbar omställning. Respekten för det vi är och redan har måste då paras med alla nya krav som det moderna livet och inte minst klimatkriserna kommer att ställa på oss.
Vår förmåga att tillägna oss och att utveckla det gemensamma förutsätter seder, vanor, rutiner och gemensamma begrepp; d.v.s en hyfsat gemensam språkförståelse. Varje romantisk dröm om en total omstöpning faller både på sin praktiska och vetenskapliga ogenomförbarhet.
Låt oss betrakta tillägnelse och ägande mer som en lång tradition, som kräver historiska insikter och vittgående kunskaper för att förnya och utveckla. Hur har det sett ut förr, hur fungerar ägandet som bred företeelse idag? Det har befästs genom lagar och givits extra stark ställning genom att egendomsrätten kommit att betrakta som en mänsklig rättighet och ofta även blivit grundlagsskyddad. Den har dessutom institutionaliserats på många fler sätt än de lagen säger. Våra sätt att förhålla oss till varandra är präglade av tillägnelse och ägande. I arbetet för ett hållbart globalt samhälle behöver vi se och förstå hur ägandet tolkas i olika kulturer, i olika sammanhang och av olika intressenter.
Bild: Bill Gates privata lyxyacht kostar runt 650 miljoner dollar.
Att tankfullt och tidfullt gestalta och omgestalta sambanden privat och offentligt, frihet och ansvarighet för såväl befintliga som nya institutioner kan ses som vår tids stora grundläggande utmaning.
Institutioner och platser bör utformas med en medveten demokratisk förståelse av att skilda användare har olika relationer till platsernas rumsliga föränderlighet och utseende. Om en plats skall upplevas som öppen måste det finnas människor som skapar dess inbjudande atmosfär; människor som på olika vis tar ansvar för förvaltningen så att andra känner sig välkomna. Vi kan se det som reflekterade värd/gäst-relationer. De kan dock sällan hanteras som en enkel dikotomi. Ofta finns det ett flertal olika grupper som approprierat varje plats och varje institution. Värd/gäst-relationer kan antingen bli utestängande eller skapa en reellt fungerande gästfrihet. Ansvar för upprätthållandet av miljön och dess gästfrihet åligger både gästerna och värdarna.
Det i de flesta sammanhang så positivt laddade begreppet öppenhet gestaltas ibland genom att låtsas som om domäner och gränser vore avskaffade. Men gränslöshet skapar handlingsförlamning i ett ingenmansland. Om alla institutioner och platser skall vara likvärdigt tillgängliga för alla, kan ingen heller ta sig för något eller åstadkomma något mer beständigt där. Istället bör öppenhet realiseras med erkännande av begripliga tillhörighetsrelationer till platser och rum. Dessa bör istället ha omsorgsfullt gestaltade gränser, som kan överskridas med en i våra kulturer förankrad kunskap om vad en sådan överträdelse innebär för oss.
I de modernistiska ingenmanslanden tycks ingen kunna ta ansvar för något, även om det alltid finns en osynliggjord privat eller statligt byråkratisk makt. För att inte återskapa ingenmansland måste vi lämna modernisternas försök att uppnå total rumslig frihet bakom oss. Vi bör istället utveckla sätt att gestalta inträdet, de överträdbara gränserna, gränsrummen och platsernas överlappningar så att inte enbart främlingens rörelsefrihet gynnas. Det måste bli naturligt och välkommet att överskrida sociala gränser, med en medvetenhet om att det därmed följer platsspecifika sociala ansvarsförhållanden.
Ansvar och ansvarsfördelning blir då lika viktiga att reflektera över som rätten att delta; att få vara med och bestämma i en institution eller på en plats innebär ansvar. Ansvar som företeelse är dock svårfångat. Om vi granskar svenska Wikipedias beskrivning av begreppet, så avspeglas detta svårfångade där. Där delas ansvar in i följande fyra fält:
• Moraliskt ansvar – ett moralfilosofiskt begrepp.
• Kollektivt ansvar – teorin att ett flertal individer kan vara ansvariga i egenskap av grupp.
• Solidariskt ansvar – ett begrepp i civilrätt.
• Strikt ansvar – ett begrepp i skadeståndsrätt.
Inte särskilt klargörande, men visar ändå begreppets mycket fragmentariska betydelser. Här saknas dessutom många av de stora ansvarsfrågor som är knutna till ägandet. Hur inryms det avgörande ansvaret för jordens livsmöjligheter, för en rättvis framtid eller hur detta ansvar kolliderar med den nyliberala egoismen? Vad innebär det att stå till svars och vilka ansvarar man då inför? Har vi alla ansvar inför offentligheten, d.v.s. finns det en skyldighet att i gemensamma angelägenheter sakligt redovisa skäl och överväganden inför press och politik?
Boken Ansvarets princip av religionsfilosofen Hans Jonas är den mest ingående och grundläggande reflektionen om ansvar som jag har funnit. På över 300 sidor går Jonas igenom ansvarets grundprinciper, men inte heller här utvecklas någon egentlig reflektion om ägarnas ansvarighet. Han går på djupet med statsmannens ansvar och utvecklar sina tankar om detta i analogi med föräldraansvaret. Jag menar att det ligger ännu mycket starkt befäst i våra kulturarv att ägandet och ägandets fulla frihet tas för givna.
När Seyla Benhabib i Autonomi och gemenskap går in på sin kritik av vår syn på det privata uppmärksammar hon de ekonomiska friheterna som en nutida uppsättning privatlivsrättigheter. Hon pekar på en utveckling där de ekonomiska marknaderna fastslås tillhöra ”privatlivet”. I detta sammanhang betyder ”privatliv” först och främst att den politiska staten inte blandar sig i varurelationernas fria flöde och särskilt nonintervention på arbetskraftens fria marknad. (Benhabib s 126)
Trots att etik och moral står i centrum för hennes annars mycket givande text lyfter hon inte fram konsekvenserna av denna privatisering av ansvaret.
Ansvarsfrågan är politiskt mycket kontroversiell i och med att den i grunden ifrågasätter privategendomen. Det är kanske skälet till att ansvaret inte behandlats på ett djupare och allsidigare sätt. Kan man ställas till svars så är det inte längre en privatsak. När ansvar ska kunna utkrävas samhälleligt vill privategendomens företrädare inte diskutera på allvar.
Ägande och ansvar måste enligt min uppfattning vara lika oskiljbara som siamesiska tvillingar. Besittningsrätternas institutionalisering som privategendom tycks i de flesta sammanhang begränsa ansvar till en fråga om personlig etik. Blir det gemensamma då något som blir möjligt att konkretisera; något som många olika grupperingar kan ha delat ansvaret för; något som tar sig uttryck i en komplex samhällelighet? Jag hoppas på det.
En sådan samhällelighet skulle kunna karaktäriseras som ett samarbetande, som ett kollaborativt ägande, handlande och ansvar. Men ordet kollaborativ har här förstås inget med ordet ’kollaboratör’ att göra, som är en anklagelse för den som samarbetade med fienden under krig. Samarbete är det minsann inget fel på och med kollaborativ syftar jag till en institutionaliserad samverkan mellan olika aktörer/intressenter.
Visserligen kan ordet kollaborativ ses som synonymt med kooperativ, men det kooperativa ägandet har historiskt sett tvingats in i privategendomens enklavtänkande. Samma sak gäller det med ordet kollektiv. För ett modernare, hållbart samhälle behöver vi hitta nya sätt att hantera ett samverkande ägande.
Grunden för en kollaborativ organisationsfilosofi bör också sökas i de ovan diskuterade platsernas och rummens värd/gäst-relationer, i skapande av gästfrihet och av relevanta och tydliga ansvarsrelationer med överskridbara gränser.
Många gånger kan mer experimentella institutioner skapas inom våra befintliga typologier, men oftast behöver vi förnya våra föreställningar om dem. I praktiken finns en hel del institutioner som prövat sådana kollaborativa vägar, men de har haft det mycket svårare både att hitta juridisk bekräftelse och att göra sin samhälleliga identitet fattbar.
En institution som kan tjäna som ett illustrativt exempel i detta sammanhang är Arbetets museum i Norrköping som ingick i ett forskningsprojekt, Gestaltning av offentlighetens arkitektur, vilket jag ansvarade för på nittiotalet. Vi studerade då ett bredare fält av kulturinstitutioner. Dessa institutioner, studerade som offentligheter, kunde antingen vara resultat av aktivism eller uttryck för statliga och kommunala initiativ. Just de aktivistiska ville dock sällan uppfatta sig som institutioner. De ville se sig som ”fria”, men var oftast beroende av bidrag, som i sin förlängning ändå inskränkte deras frihet i praktiken. I egentlig mening var de ändå institutionaliserade.
Arbetets museum kan sägas befinna sig någonstans däremellan. Det fanns i början ett antal eldsjälar som sökte gehör för initiativet hos staten, men också inom såväl det fackliga som inom kooperationen. Fokus var ju arbetet och arbetslivet, vilket inte var särskilt väl företrätt i museivärlden. Det är ju inte heller så enkelt att skapa samlingar av dessa företeelser.
Museet blev också så småningom kollaborativt ägt där fackförbund, kooperativa företag och studieförbund samsades med staten. Därutöver kunde alla de små arbetslivsorienterade lokala äldre arbetsmiljöer som redan fanns i små aktiva museer runt om i landet samlas i organisationen. Dessa var ofta ett resultat av ideell ”gräv där du står” verksamhet i mindre föreningar. Arbetets museum valde således att inte bygga upp några egna samlingar, men däremot utställningsytor, bibliotek, samlingslokaler och restaurang. Därutöver byggde man framför allt upp en engagerad arbetsstyrka, som verkligen vill lyfta fram och skapa reflektioner om både arbetet och arbetslivet, såväl historiskt som nutida.
Det uppstod inledningsvis en nationell debatt om de verkligen kunde få kalla sig museum. Det förekom vissa definitioner av museer som de bröt mot på flera sätt. De företrädde också en bred och ifrågasättande, kunskapssökande syn på museiarbetet som ansågs partisk av vissa krafter. Det hade inte varit möjligt om de rätt och slätt hade blivit en så kallad offentlig institution. Som bekant så är det verkligheten som är sann även om den skiljer sig från kartan, dvs. denna nya form av museum hade sitt berättigande, och definitionen av ett museum behövde vidgas, liksom också ägandet av ett museum med nationella anspråk.
Om vi enbart skulle acceptera statligt ägande och statens traditionella tendens att förlita sig på strikta definitioner, gränser och centralstyrning förlorar vi två viktiga aspekter av demokratin. För det första försvinner möjligheter att i mindre skala praktiskt visa vad en innovation skulle kunna innebära. En alltför centraliserad planering och styrning drabbas av storskalighetens många svagheter. De som står för genomförandet blir bakbundna av centrala direktiv och regler.
Lokala, atypiska och personliga förutsättningar blir då helt enkelt överkörda. För det andra uppstår enfald i den politiska och vetenskapliga diskursen då rättesnörena dras åt för hårt. Demokrati förutsätter ett stort mått av frihet relaterat till ansvar.
Om vi fogar samman de tankar som Ugo Mattei, Ulrich Beck, Seyla Benhabib, Geoffrey Hodgson, m.fl. framför, så kan vi urskilja nya mer rimliga vägar ut ur det kaos som kapitalismens exklusiva privategendom fört oss in i. En modern socialism, i betydelsen samhälleligt kollaborativ, måste mycket tydligt överskrida kapitalismens enklavtänkande och därmed dess snäva syn på samverkan och gemensamt ägande.
Institutionalisering liksom förstatligande kan i debatten å ena sidan ses som kreativitetens och frihetens fångläger eller å andra sidan som ett löfte om nationell demokrati och rättvisa. Vi får inte fastna i denna gamla låsning.
Kampen om samhällsmakten måste föras mycket bredare. Med parollen ’Prison and Promise’ istället för ’Prison or Promise’ blir politiken svårare, inte längre en entydig kamp vare sig mot statlig övermakt och omänsklig centralstyrning eller mot det etablerade, för förnyelse. Kampen blir dock ändå mycket enklare därför att att den kan föras konkret, här och nu på alla fronter, överallt där privategendomen kan ifrågasättas och den gemensamma nyttan lyftas fram. All kamp förutsätter nyanserade debatter byggda både på kunskap och mänskliga erfarenheter.
I vårt praktiska liv och vardagliga arbete samverkar människor i sin gemenskap, i sin verksamhet, i sin institution, men alla i det moderna livet ingår också i ett flertal andra konstellationer så som Amartya Sen lyfter fram. Alla människor bär på flera personliga lojaliteter, flera olika preferenser och kulturella erfarenheter.
Det ger oss viktiga möjligheter att tänka större, att tänka och agera ”utanför boxen”. Vi som deltar i och formar institutioner har en möjlighet att i dess verksamhet ta med oss erfarenheter och kunskap från de andra olika sammanhang som vi, var och en ingår i. Därmed kan vi se och föra in insikter från en större helhet i våra engagemang. Det förutsätter att vi ser det som självklart i alla interna verksamheter, att referera till erfarenheter och kunskaper som vi fått från de verksamheter/gemenskaper som vi är en del av utanför boxen ifråga.
Dagens kooperationer, arbetarrörelser, politiska partier och folkbildningsrörelser utgör olika typer av institutioner framvuxna under kapitalismens epok. De klassiska folkrörelserna växte fram och mobiliserades i övergången från ett agrarsamhälle – med fast familje- och bysammanhållning – till ett mer rörligt stadsliv. Uppbrottet från bylivet till en mer anonym miljö medförde inte minst ett behov av nya gemenskapsformer. Det är i denna samhälleliga situation som man får se uppkomsten av bland annat folkets hus- och nykterhetsrörelser, liksom av konsumentkooperation. Allt eftersom dessa blir etablerade blir de också mer storskaliga, i allt högre grad professionaliserade och inordnade i privategendomens enklavtänkande.
Bestående institutioner, vilket alla folkrörelser självklart strävat efter att bli på det ena eller andra sättet, blir efterhand trögare och svårare att förändra. De stora folkrörelserna och kooperationerna i Sverige har ofta efterhand blivit mer eller mindre sammanlänkade med nationalstaten genom bidrag och regelverk. Staten framträder som det beständigas främsta garant. De efterliknar alltmer konventionella privatekonomiska storföretag. Med detta har följt central styrning och planering. Inslagen av att se till organisationens egna intressen har stärkts.
Institutionernas ledande skikt har därmed blivit mindre beroende av sina medlemmar, vilket har givit upphov till att de har kunnat se till sina privata fördelar inom detta skikt. Sättet att belöna topparna inom de mer ideella organisationerna har också alltmer kommit att likna storföretagens.
Vi kan minnas ett talande exempel där en avgående VD för Oljekonsumenterna, OK, skulle få en mer än riklig pension från 60 års ålder. Den då socialdemokratiska styrelseordföranden försvarade offentligt detta ungefär med att VD:n annars skulle bli fattigpensionär. (läst på aftonbladet.se 29/30 maj 2015).
Som de institutionaliserade folkrörelser de är ingår dessa trots allt i det kulturarv som vi tar över vare sig vi vill eller inte. De kan och bör emellertid fortsättningsvis frigöra sig från både privata finansiärer och i viss mån från staten för att bli mer rörliga och återigen aktivt kunna spela en roll i byggandet av ett hållbart, värdigt och rättvist samhälle.
Det kan här vara intressant att studera utvecklingen exempelvis i norra Italien, där även den etablerade stora kooperationen, den fackliga rörelsen och andra delar av samhället förhållit sig mer positivt till mobilisering och utveckling av nya kooperativa former. Kooperationen har där varit både småskalig och storskalig, samtidigt med att konsument- och arbetskooperativ i högre grad samverkat med varandra. För detta sammanhang finns tänkvärd kooperationsforskning som just framhäver betydelsen av ett dialektiskt samspel mellan ekonomi, gemenskap och kulturarv. Om kooperation med mera se vidare Kenth Ottermark, Arbetskooperativ framtid.
I vår samhällssituation då många etablerade institutioner stelnat i sina former och i sina budskap, är vi på väg in i en allvarlig systemkris. När människors behov av och vilja att delta i sociala rörelser trots detta växer fram, så växer också nya mobiliseringsprocesser fram. De resulterar då oftast i nya politiska partier, nya föreningar och nya kooperativ, vilka då kan få dessa formers ursprungliga nyskapande engagemang, i alla fall i en inledande engagerad fas. För att undvika att denna entusiasm stelnar söker många hitta nya former att institutionaliseras.
Inte minst erbjuder numera internet helt nya möjligheter att mobilisera människor i Facebook-grupper, följare på Instagram, YouTube, Podcasts etc. Dessa underlättar traditionell organisering, men ger också många möjligheter för en lösare organisering i nätverk. Det är emellertid viktigt att rörelser institutionaliseras för att de ska bli mer uthålliga och därmed få större tyngd genom medlemskap, stabilare ekonomi, lättare att få bidrag etc.
Institutionalisering och nätverk med sina både för- och nackdelar kan emellertid mycket väl kombineras för att ge nya arbetssätt och äganderelationer. Crowdfunding och samhällsentreprenörskap kan exempelvis växa fram ur människors behov av vardagsinnovationer med betydande inslag av nätverkande.
Nödvändiga eller önskade förändringsambitioner blir realistiska först om vi förstår trögheten och samtidigt inser det värdefulla i det som visat sig fungera. Nationalstaten är vår viktigaste demokratiska institution och nationalstatliga institutioner spelar en oerhört stor roll i att skapa stabilitet genom att upprätthålla lagar och organisationer. Samtidigt är de nationalstatligt grundade demokratiernas institutionalisering en nödvändig förutsättning också för förnyelsen av lagar, av organisationer och inte minst för förnyelsen av våra kulturer. Revolution och reform har samspelat i vår historia för att skapa framsteg. Så blir det också framöver. Även här ett både/och.
