[200702] Utformningen av äganderätten är och har alltid varit mer komplex än den framstår i de ideologiska striderna eller då den formuleras som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Ytligt sett har äganderätten idag en ganska enkel individuell utformning. Den innehas ibland av en enskild person, men ofta av företag och institutioner. I lagen kallas de då juridiska personer och tillskrivs då rättigheter som om dessa vore enskilda människor.
Skrapar man på ytan så kan man se att äganderätten idag har fler lager än man först tänker på. Till exempel så äger staten alla outnyttjade gruvrättigheter och kan faktiskt saluföra både prospekterings- och brytningsrättigheter utan markägarens tillstånd. Allemansrätten i Sverige är ett annat exempel på en rätt som överlagrar det formella ägandet av mark.
Neom – Saudiarabiens storsatsning för de onödigt och orimligt rika.
Det finns många fler exempel på ägandets differentierade karaktär och dess komplexitet. De renskötande samerna har en begränsad men omstridd rätt till ”sina” marker, såsom renbetesrätt, fiskerättigheter, småviltsjakt med mera, trots att kungen/staten en gång deklarerat att marken är ”kronans”.
Privat ägande av bostäder är en sak och hyresgästens besittningsrätt en annan. Det visar att det är möjligt att införa lagar som stärker en parts ”ägande” gentemot en annan part som formellt sägs äga. Det vill säga ägande och tillhörighet kan bestå av olika rättigheter som liksom ansvaret kan och bör delas med andra ”ägare”.
En mycket betydelsefull fråga rör arbetet. Vi säljer vår arbetstid på en arbetsmarknad. Köparna vill helst se att de sen äger all din arbetskraft; din ork och ditt totala engagemang. Men du ska ju också ta hand om barn, gamla föräldrar, ditt hem och inte minst kunna vara engagerad i politik och civilsamhälle. Vad som är produktivt är en sak för arbetsköparna, en annan för dig och din familj. För samhället i stort är barnen och samhällsgemenskapen och tilliten som skapas där av enorm betydelse.
Ägande ter sig i praktiken ganska olika för natur, luft och vatten, liksom för gruvrätt, jordbruk, tomtmark, hem/bostad, personligt lösöre o.s.v . Det ter sig självklart annorlunda för produktionsmedel som ju ”ägs” av multinationella, statliga eller kooperativa företag, småföretag och enskilda hantverkare. För alla produktionsmedel finns en uppsjö av lagar och avtal som i varierande grad begränsar friheten och formulerar skyldigheter mot arbetare och konsumenter. De olikheterna bör skärpas och förtydligas med kunskap om vad som krävs för ett hållbart, demokratiskt och värdigt samhälle.
Här kommer Thomas Pikettys forskning att fylla en mycket viktig uppgift. Han och hans stab har visat på hur förmögenheterna hos världens rikaste ökat konstant i mycket hög takt under de senaste tio åren. Detta utmanar våra föreställningar om både makt och äganderätt. Vi är historiskt impregnerade av ideologier som skapats av de som äger det mesta – de rikaste rika – och deras ekonomiska talesmän. I sin senaste bok, Kapitalet och ideologin, som bland annat presenterats i ETC den 12/5 2020, kopplar han denna förmögenhetsutveckling till en proprietär ideologi. Denna bok kommer säkerligen med sina 1232 sidor att spela en betydelsefull roll för vår fortsatta lärprocess kring ägandets filosofi.
För att bemöta denna nedbrytande proprietära ideologi kan vi börja med att fördjupa vår förståelse av hur jag och vi används. Jag förvandlas här till en oavhängig bärare av egoismen. Ett begränsande vi blandas dessutom ofta samman med mycket vaga föreställningar om alla människor. Nobels ekonomipristagare 1998, Amartya Sen, går emot denna tankegrund. Han reder i sin bok Identitet och våld ut hur komplex vår identitet egentligen är och hur våra jag och därmed våra vi-konstellationer skapats historiskt. Han visar hur en ny radikal syn på individ och gemenskap kan skapa frihet genom rika men också mer svårfångade sociala identiteter.
Amartya Sen beskriver i denna bok ingående hur den moderna individualismen sammanfogad med absoluta, slutna gemenskaper ger möjlighet till ett urskiljningslöst våld mot ”de andra”. Men framför allt ger han oss redskap att se vilken frihet det ligger i att vi i modern tid på en och samma gång tillhör olika typer av gemenskaper. Denna bok öppnar på så sätt för ett revolutionärt nytänkande kring det gemensamma, där individernas fria och komplexa, personliga vi-relationer bygger upp förutsättningarna för allt det samhälleliga ansvar som går utöver de ofta begränsande kollektiven.
I boken Gemensam nytta berättar mycket begripligt den italienske juridikprofessorn Ugo Mattei hur förutsättningarna för det gemensamma ägandet historiskt sett avvecklats. De medeltida ägandeformerna har gradvis ersatts av ett exkluderande och samtidigt individualiserat privat ägande av allt.
Som ett avgörande steg mot ett patriarkalt, hierarkiskt ägande lyfter Mattei fram det romerska begreppet ”dominus”. Det står för att släktens överhuvud hade all makt över sin domän, sin därigenom ”ägda” rätt. Dominus är latin för ”husbonde”, ”herre”, ”härskare”. I senromersk tid blev det både en hövlighetstitel mellan män och en benämning på de romerska kejsarna. Våldsmakt och ägande blev då i praktiken synonymt.
Denna övergång sker i samspel med att den monoteistiska kristendomen blev statsreligion i Rom. Från att i princip ha betraktats som en gud blev kejsaren istället guds ställföreträdare på jorden. Dominus blev i och med detta dessutom namn på Gud och Jesus och ett signum för monoteismens stöd för att bli allsmäktiga härskare på jorden ”av Guds nåde”.
I hög grad förvändes därmed en av kristendomens grundvärderingar. Tidigare hade de i hög utsträckning byggt på de förföljda församlingarnas gemenskap och medlemmarnas lika värde.
Kapitalismen tar sedan de slutgiltiga stegen mot ett självtillräckligt individuellt ägande. Därmed blir det komplexa gemensamma ägandet satt på undantag. I alla de sammanhang där alla de mångfaldiga ’vi:n’, som vi alla faktiskt är delaktiga i, äger rättigheter sker en förenklande privatisering. Dessa verklighetens ömsesidiga beroenden varken kan eller bör dock reduceras till avskiljbara enklaver eller individualiseras som om de kan behandlas som juridisk personer.
Vi är i stort behov av en nydanande ägandefilosofi. En filosofi som inte enbart rör sig i den abstrakta tankevärlden, utan vågar vara konkret och acceptera ägandets komplexitet. Och inte minst att egendom i sig och privategendom inte bör ses som samma sak. Privategendom är ett individualistiskt och kapitalistiskt sätt att föreställa sig egendomsrätten som exkluderande och oberoende av alla andra former av besittningsrättigheter som redan är lagfästa eller borde garanteras i lag.
En fördjupad förståelse av jag, vi och de andra possessiva pronomina ger en betydelsefull grund för att begripa ägandets komplexa karaktär. I Amartya Sens bok utvidgas identiteten från jaget som en kroppslig helhet, till ett samhälleligt komplext och frihetligt jag. Som jag ser det får det samtidigt konsekvenser för vår uppfattning om de gemenskaper vi tillhör. Kollektiven ’äger’ inte längre sina medlemmar när dessa har andra gemenskaper att tillhöra, i den utsträckning de önskar. Inga vi:n är längre obligatoriska och var och en av oss har många olika lojaliteter som binder samman oss till ett samhälle.
De possessiva pronomina mitt, vårt, allas och ingens utvidgas samtidigt med Sens perspektiv, även om han inte alls berör detta. Dessa för in viktiga dimensioner av plurala tillhörigheter. Enligt våra ordböcker är possessiva pronomen ord som man helt enkelt använder istället för ett substantiv för att beskriva ett ägande eller en tillhörighet. Genom att i tankarna pröva att använda mitt, vårt, allas och ingens i olika sammanhang ser vi hur samspelet mellan ägande och tillhörighet gestaltas i våra språk. Vårt land, vår stad, vår förening, vårt yrke, min make, mina barn, o.s.v. Då ser vi tydligt både ägande, tillhörighet och tillägnelse som något mycket mer än juridisk äganderätt. Det vore betydligt mer träffande att benämna dessa ord ”samhörighetspronomen”, eftersom de så ofta uttrycker något ömsesidigt. En sådan övning kan på så sätt föra oss från en snävare tanke om privat äganderätt till en bredare förståelse av samhällelig egendom och av komplexa samhälleliga tillhörigheter.
Under senare år har i den amerikanska forskaren Elinor Ostroms efterföljd utvecklats en diskussion som sätter begreppet commons i fokus. I sina studier lyfter hon fram att gemensam förvaltning, i strid med nyliberal teori, mycket väl kan vara framgångsrik. Också Ostroms forskning har belönats med Nobels ekonomipris (2009). Hennes commons översätts till svenska oftast med ordet allmänning, men ibland, som hos Ugo Mattei, med gemensamt ägande och gemensam nytta.
Gemensam förvaltning och ägande förekommer i en rad olika former, som exempelvis förening, ekonomisk förening, sameby, kooperativ, samfällighet, handelsbolag och aktiebolag. Även kommun, region och nationalstat är exempel på gemensam förvaltning, men där bygger inte deltagandet på frivillighet. På internationell och kosmopolitisk nivå finns många betydande former av gemensam förvaltning, så som EU och FN. Denna väv av commons betecknas i en del litteratur som governance, eftersom de tillsammans bildar ett komplex av styrning. Jag väljer här att helt enkelt kalla denna väv av ägande samhällelig.
Ordet social används i stort med samma betydelse, men är dessutom starkt förknippat med omhändertagande av dem som är hjälpbehövande. Jag vill undvika den kopplingen då den en i viss mån inrymmer både de rikas filantropi och statlig överhöghet.
Den kooperativa traditionen bör, med sitt frivilliga medlemskap, ses som särskilt betydelsefull och utvecklingsbar. Förutom att tillvarata medlemmarnas intressen, så har den oftast haft vidare samhälleliga ambitioner. Men med den privata egendomsrätten och de därtill knutna ekonomiska stordriftsidealen tenderar alla dessa samhälleliga ambitioner att bli nedtonade.
Samhällelighet kan knyta samman det lokala, småskaliga också med det globala bortom nationalstaternas begränsningar. Nationalstaterna bör alltså ses i ett kosmopolitiskt sammanhang, trots att de har en historia som präglats av geografisk avgränsning tillkomna i krig. De har överlag formats av kungliga ätter av olika slag, med militärt och polisiärt våld.
Olika beteckningar för gemensam förvaltning och ägande ger oss en fingervisning om de olika uttryck som det gemensamma faktiskt tagit sig och hur det gemensamma institutionaliserats, d.v.s blivit befäst. Genom att ställa de olika orden bredvid varandra kan de begreppsliga traditioner som de speglar, med sina skillnader och likheter, göras tydliga. De ger oss olika perspektiv på gemensam tillhörighet och kan i sin förlängning hjälpa oss att i tanken bryta de rådande ideologiernas övermakt.
Possessiva pronomen speglar alltså i vårt vardagliga språk den djupa samhälleliga förankring som både tillhörighet och ägande har. Samtidigt visar dessa hur lite av allt det som vi har starka relationer till eller uppfattar oss ha någon form av rätt till, som faltiskt inbegrips i äganderätten idag. Hur påverkas tankarna om ägande då vi hävdar att det handlar om mina barn, våra kvarter, vår kultur, vår jord, våra hav, o.s.v. Hur ska exempelvis allas rätt till luft, vatten, hav och inte minst allas tillgång till kunskap åstadkommas? Allas övergår tyvärr lätt till ingens. Vems ansvar är det möjligt att utkräva om något inte tillskrivs någon alls? Som oceanerna, luften, traditionerna och generna. Om ingen ’äger’ så fallerar förvaltningen. Haven utfiskas och blir till allas soptunna. Men om dricksvattnet privatiseras, så som det görs på flera håll i världen idag, hamnar de fattiga i en förfärlig utgiftsfälla när vinster pressas fram ur denna mänskliga nödvändighet.
Det krävs mycket reflektion och samtal för att fullt ut förstå allt vad possessiva pronomen står för och hur de knyter an både till äganderätt och samhörighet i olika former. Ägande har aldrig varit någon enkel företeelse och kan heller aldrig bli det. Det är därför viktigt att vi ska kunna föreställa oss överlappande pluralformer av både vi och vårt, även om orden alltid är i singular form. Vi tillhör alla i verkligheten många olika gemenskaper, som vi i vår släkt, vi i vår lokala hyresgästförening, vi i vår Amnesty-grupp, vi läkare, vi muslimer o.s.v. Vi behöver därför hitta sätt att förstå våra vi:n och därmed kunna se det som är ’vårt’ som komplexa och sammanflätade tillhörigheter. Då skulle vi kunna fånga en mer modern och hållbar samhällelighet.
Som avstamp inför kommande genomgång vill jag framhålla att egendom och privategendom inte bör ses som samma sak. Privategendom är ett sentida, kapitalistiskt sätt att tolka egendomsrätten som utvidgar det som avser våra små med nödvändighet privata tillhörighetsideal till att också avse all form av ägande.
Ägande är nära förknippat med tillägnelse och besittningstaganden i vid mening. Dessa är sammanflätade företeelser som kan inrymmas i begreppet appropriering, som hittills framför allt använts i fenomenologisk tradition. Där begränsas det emellertid till vår mentala närhet till den värld och de ting vi är en del av och skapar. Begreppet blir mer användbart om vi förstår att det innefattar ägandet, även i juridisk mening. Appropriering knyter jag då till ägande också som en process över tid. Ägarmakten kan stärkas eller försvagas på bekostnad av eller till förmån för andra involverade beroende av hur maktens samhälleliga relationer gestaltar sig.
