[200627] Jila Mossaeds ”Åttonde landet” är poesi av hög klass där lyrikens kapacitet att förnya och fördjupa vår syn på livet och världen kommer till njutbart uttryck.
Att i dagens läge beskriva poesi som vacker kan ju vara tvetydigt, ja nästan riskabelt om det sätts som värdeomdöme på en ny diktsamling. Jag tar den risken och säger att Jila Mossaeds diktning, så som den i tidigare samlingar och i den som nu utkommer, ”Åttonde landet”, är just vacker. Den går vid sidan om senare års trender inom lyriken, där språkmaterialismen med sin konstruktiva misstro mot dikten som solitt språkligt byggnadsverk varit tongivande. Inte heller faller den in i sådan vanlig lyrik i dag som med identitets- eller idépolitisk prägel utgår från ett kulturellt diversifierat samhälle och dess motsättningar.
I stället sträcker sig Jila Mossaeds poesi ner mot centrallyrikens romantiska rötter, där det upplevande och erfarande jaget blir det nav kring vilket dikten rör sig, med sina traditionella inslag av naturfenomen, känslor och relationer. Det finns en helt omisskännlig ton eller röst i dikterna, med ett drag av mörkt vemod och djup insikt i människolivets vanskliga villkor. Uppbrottet är ett motiv som återkommer, både det som måste ske från livet men ibland också det som innebär att man lämnar eller flyr från ett land för att genomgå den krävande språkliga, sociala och kulturella anpassningsprocess som krävs för att finna sig till rätta i ett nytt.
Jila Mossaed är född 1948, och kom till Sverige från Iran 1986, då landet alltmer likriktades sedan ayatollorna tagit över. Hon hade då en framgångsrik författarkarriär bakom sig, och lyckades alltså sedan bygga vidare på den, nu på svenska. Det är en sällsam och sällsynt förmåga att kunna uttrycka sig med så pregnant och känslig poetisk diktion på ett nytt språk som Jila Mossaed gör.
Ibland kan hon ställa erfarenheter från Iran mot en samtida upplevelse i Sverige, gärna genom att som här kontrastera natur- och kulturelement mot varandra: Vill känna mig påmind om Hafiz / Han som tog in näktergalen / i sina verser // Hur lät de där borta / Blundar och reser bort / Trädgården fattas / och Shirazs varma / sköna kvällar // Harpan / och det goda vinet fattas // Går till balkongen / lyssnar på koltrastens sångröst /Öppnar rader av mina dikter /åt fågeln /som en rullande röd matta / Viskar: träd in.
Här ställs näktergalen mot koltrasten, trädgården mot balkongen, Hafiz mot det närvarande diktjaget. Och lägg märke till den röda mattan som ställs samman med koltrastens sång. Mattvävningens konst är i Iran en kulturtradition av minst samma dignitet som den högsta diktkonst.
”Åttonde landet” är ingen omfångsrik bok i sidor räknat, men emotionellt dynamisk och sinnrikt hopkommen: en mycket vacker, ja nästan förandligad, matta.
