[200622] Varför blev ingenting som vi hade hoppats – eller tvärtom: vilken tur vi har haft med varandra!
Det är uppenbart, att slumpen haft ett finger med i spelet.
Skildringen av vad som avgör i livets olika skeenden, var och varför det tar en överraskande ’vändning’, i vad riktning det vara månde, det är en svår sak att fånga så att det angår någon annan än en själv. I det riktigt intressanta YouTube-inslaget Stars of Shtisel kan man avnjuta ett timslångt samtal mellan ett par av aktörerna från den uppmärksammande Netflix-serien, där inte minst lika sensible som klipske Michael Aloni reflekterar över fenomenet, att en berättelse om några ultraortodoxa familjeöden i Mea Shearim-kvartet i Jerusalem kan tala till en publik i – Hongkong!
Han kommer fram till, att det har med den omsorgsfullt genomförda berättelsen att göra, närgångenheten och närläsningen i förhållande till de avgörande ögonblicken, moments of impact som Channing Tatums äkta man i den förkrossande kärleksfilmen The vow (2012) säger. I samma ögonblick du kommer människorna inpå livet väcker de ditt intresse, det är vad samtliga spelare i den intagande serien vittnar om, som ingen av dem är religiöst uppfostrade utan stammar från sekulära hem med moderna vanor. Att delta i förverkligandet av det annorlunda har inte fått dem att döma det, fördöma det ännu mindre, det har däremot fått dem att förstå det, när de låtit sig berikas av det.
Det visar sig då, att bakom ett otal regelverk och föreskrifter för snart sagt dygnets alla timmar vandrar lika famlande individer som överallt annars i världen, med samma otillfredsställda behov, samma drömmar om det som hade kunnat vara, om man lyckats bringa hindren på fall – vilka de så måtte vara.
I Normala människor förhåller det sig precis tvärtom. I ett nutida irländskt samhälle går två unga människor, Marianne och Connell, i samma gymnasium och dras till varandra på ett otvetydigt sätt. Det finns en poängterad klasskillnad, i det Connells mamma är hemhjälp i Mariannes hem, men den är i det här fallet av underordnad betydelse. Det alltavgörande är deras ömsesidiga blyghet och ungdomliga brist på självförtroende. Vilket gör att Connell, som har så lätt att rodna, i ett avgörande ögonblick – moment of impact – hellre inviterar en annan flicka till avslutningsbalen än Marianne, helt enkelt för att inte avslöja i vilket intimt förhållande de står till varandra, vilket gör henne förkrossad och får henne att minnas skoltiden som ett hav av ständiga förödmjukelser.
Vidare, den gång när han står utan bostad och blygs att be om lov att få bo hos henne, sedan de återupptagit sitt förhållande på universitetet – vilket leder till ett felsteg från hennes sida hon egentligen inte önskat (hon hade inte velat något hellre än ha honom boende hos sig, anförtror hon honom senare), med vida konsekvenser. Det vibrerande ögonblick på bassängkanten, när han i sista ögonblicket avstår från att ställa frågan är ett av berättelsens allra oroligaste. Där man ville ha kastat sig in i handlingen i en barnslig förhoppning att kunna vända den på rätt köl, så ytterligt levande är Connells fatala osäkerhet framspelad! Men har man inte sagt A får man trots det säga ett dåligt B, vilket innebär att han valhänt berör möjligheten, att de kanske kommer att ’se andra’ när de nu måste vara ifrån varandra ett tag.
Ögonblicket när han borde friat till henne ger i stället tillfället att besudla deras djupa förälskelse. För den förödmjukade hjälper klasstillhörigheten då föga, snarare är det så, att den ytterligare förstärker Mariannes personliga svagheter och får henne att attraheras även av dess sexuella uttrycksformer, där hennes och Connells första kroppsliga närhet är skildrad med en känslighet i iakttagelsen av näst intill fullkomlig ömsesidighet. Det man i dag med ett mycket modestare ord bestämt sig för att kalla samtycke.
De två skådespelarna, Paul Mescal och Daisy Edgar-Jones, bidrar med sin intelligenta precision till att fullkomna bilden av en gemenskap som formligen slukar åskådaren. Man hypnotiseras av det som utspelar sig mellan två människor i färd med att förstå sig själva och varandra, en process där de oavbrutet slirar i de alldeles för överkänsliga valen. Halvtimmesavsnitten rinner i väg alldeles på egen hand, det bästa man kan göra är att ägna en hel dag åt serien, sex vakna timmar för att lära känna två individer utan och innan, två levande bevis för, att skådespelaryrket mer än allt annat vilar på intellektuell förmåga till fördjupad förståelse för det som inte bara är en själv.
Som Shtisels Michael Aloni säger om sig själv:
– You might not believe it, but I was once smart!
Varmed han vill berätta, att han började sin bana som matematiker och naturvetenskapare och att hans sätt att tillägna sig skådespelaryrket, som han hamnade i av en slump, genomsyrats av samma metodiska iver.
Alonis rolltolkningar kännetecknas av finkänslighet som bryter ned alla gränser, hans sätt att i Tel Aviv (2012) spela fram en homosexuell jurist med överklassbakgrund och dennes relation med en psykologistuderande med helt andra förutsättningar från Palestina är bara ett exempel, method acting på högsta nivå från båda sidor. Ingen av spelarna är själva gay, men ställer sig till förfogande för en känslomässig utveckling mellan två människor som vore de utsatta för en ren epifani, sekulariserad uppenbarelse.
Båda serierna får ytterligare en dimension genom att deras respektive manliga huvudroller parallellt söker ett förverkligande på det konstnärliga planet, som målare och som författare. Det gör deras engagemang i privatlivet iakttagande på ett intressant sätt, en komplicerande faktor för den närhet de varken kan eller vill undvara. Det är också den mur av egenkoncentration kvinnorna måste bryta ned för att finna sin egen rättmätiga placering.
I Normala människor sker det genom en process av ömsesidig emancipation: Connell beger sig till en författarutbildning i New York han antagits till men när han ber Marianne att göra honom sällskap svarar hon att hon måste stanna där hon för närvarande lever sitt liv. Kanske möts de längre fram, kanske inte, men om de gör det är det fastare förankrade i en uppfattning om vilka de själva är.
I Shtisels miljö finner huvudpersonen utvägen genom kvinnans demonstrativa stöd åt hans bildkonstnärliga ambitioner, liksom i bekräftelse från hennes sida i vilket avseende de även gagnar henne, utan att något därför är avgjort angående deras gemensamma framtid.
Scenen där Libbi sätter sig vid Akivas sida i den museala synagogan, samtidigt som hans far hemma i köket med tjock och missklädsam blå färg målar över, alltså täcker, moderns framskymtande hår på det pietàliknande porträtt som blivit vinjetten till hans första soloutställning, är en hjärtskärande bild av bemötande motsatt oförsonlig attityd till det att hävda en egen vilja, som förmår bryta upp från det som stelnat i en inte längre brukbar form.
Det är så de ödesdigra och dramatiska inslagen i de här skildringarna gestaltar sig, spelet mellan den möjliga eller omöjliga enheten mellan yttre och inre mål, något ingen av dem erbjuder någon definitiv lösning på.
Kvinnan och mannen är två halvor som längtar efter att bli ett, sägs det i Shtisel, men för att de skall bli ett helt måste de först helas var för sig. Det är vad båda dessa grundläggande berättelser om frihet har att beskriva.
